-
finmärken.
Jag är kanske världens enklaste att ge presenter. Blir väldigt glad för det lilla. Som för blåbärsriset av Camilla. Och som när K kom hem med ett ark med frimärken häromdagen. Han skulle nog inte kalla det present, trodde nog mest jag skulle gilla.
Och å så fina. Fotokonst på frimärken gillas. Det är foton av Sune Jonsson, Gunnar Smoliansky, Denise Grünstein, Annika von Hausswolff och Christer Strömholm. Bildurval i samarbete med Moderna Museet.
-
all about pom poms.
Man kan ju nästan tro att jag är lite besatt över att göra pom poms. Räknade till nästan tio inlägg där man kunde skymta lite fluffigheter. Kanske är det för att det är fasligt enkelt pyssel. Som liksom inte kan gå snett. Alla kan liksom. Jag lovar. Alla kan. Och enkelt pyssel med elegant resultat är ju sannerligen prima.Det enda problemet har väl varit snyggpappret. Silke i finaste färgerna är bristvara tydligen. Men så kom de då tillslut. Högarna med snyggsilke. Ovikt. Gillas och är lyxigt att slippa gå loss med strykjärnet.Så nu finns det buntar i affären. Med 45 ark i olika färgkombinationer. Det är en jättebunt som räcker antingen till 3 stora och väldigt täta. Eller 6 stora och inte lika täta men absolut lagom. Eller till massor av en ännu mindre variant. Och vill man göra girlanger med mini-poms så kommer du långt. Fem meter brett ribbat bomullsband följer också med.
Och de färdiga kiten finns såklart kvar. Med medföljande instruktion. Färdigvikta, färdigklippta och med tunna sidenband knutna om. Tre stycken blir det med måtten 45, 47 och 50 i diameter.
Tuggummirosa, Vanilj, Ljung, Mint, Vitt, Puder, Dusty Green…
Och Mokkasin paketen går från beige till multi. Eller något åt det hållet. Är det vår så är det.
Och så lite…PomPomInpspiration -
måndagstänk.
Näe, jag tar inte mitt pick och pack och drar. Bokstavligt.Det är snarare en tanke. Eller rätt många. Hur ska man ha det. Egentligen. -
vinnare!
Då var det äntligen färdigtävlat! Om de två lådorna med fina kalasgrejor och den superbra boken. Vad kul att så många tävlade, tack!! Och wow vilka härliga saker ni har att fira härnäst. Det märks att ni har fattat galoppen – mer kalas åt folket! Och ni som inte vann – alltihopa finns på ICA. Till värsta bästa priserna faktiskt. Tips – se nedan!Här kommer kommentarerna som tillhör de två vinnarna.Jag vill fira mig själv som fyller 30 snart, hade tänkt ha ett pastellkalas då. Hade ju passat perfekt!ochJag ska fira allt man kan fira om JAG vinner detta fina! Våren, barnen, 75 åringen, livet och påskharen!Någon som känner igen sig? Grattis och hurra till er!Maila era adresser mig på sofia@mokkasin.com.Priser på närmaste ICA. Bok 49.90kr Kit 99kr Duk 24.90kr Papper 19.90kr -
sandlådor behöver inte vara fyrkantiga.
Under högar av höstlöven så fanns den ju. Våren minsann. Och de små, små knopparna av det ena och andra som liksom inte orkade upp under sörjan av vinterblöta löv. Men K har krattat och krattat och hela trädgården känns som ny.Och så var det ju det där med sandlådan. Våra barn har alltid avgudat sand. Det var samma även när vi bodde i stan. Det finns inte en sandlåda de inte har hängt vid. Egentligen vet jag inte alltid vad storheten är men det har något med byggandet att göra. Och geggandet. Så när vi flyttade hit så var vi ju tvungna att ha en sandlåda. Och vi gjorde en rund, med stora stenbumlingar runt. Och det är väldigt fint.Och ni vet väl att de absolut bästa sandsakerna hittar man på loppis. För att inte tala om de absolut bästa lekstugegrejorna. Jag tror inte att jag bloggade om förra sommarens loppistur när vi kände att vi behövde hotta upp den där lilla stugan lite grann. Vi kom hem med gamla kameror (kameror utan film måste vara en av jordens bästa leksaker), några käppar, ett turkost paraply, en kikare, mjölkkannor, kastruller och kaffekannor. Tavlor och en röd pall, högar av serietidningar och kartböcker, en gammal klocka och ett syskrin. Massor av kul grejor var det i alla fall för en budget av 130 kronor.Och så hojtar jag till lite högt. En och en halv timme kvar tills kalastävlingen stänger! Seså, in på FB nu meddetsamma! -
det är såklart.
Det är soligaste och värsta våriga lördagen. Trots spruckna discokulor och magsjukor.Jag var visst tydligen tvungen att kläcka ur mig den där klassiska ”jag ber om det” kommentaren på Ica häromdagen. Nämen nää, vi har knappt varit sjuka på hela vintern. Det är faktiskt inte klokt vad friska vi har varit. Magsjuka vet jag inte när vi hade. Och när vi hade det så var det sådär snabbt övergående att det nästan inte märktes.Smart drag. Och den här magsjukan märks vill jag lova. Men än så länge har bara två av sex insjuknat. Det gäller att vara glad för det lilla.
Och ett tips.Jag vet att den är jättegammal och att vi är hopplöst sent ute. Men så makalöst bra. Och bilderna, vilka fantastiska bilder rakt igenom. Så makalöst vackert. Se Slumdog Millionaire om ni inte sett den.Och se absolut inte den här. Snacka om att luta sig tillbaka på att föregångaren var en bestseller. Skruttigt, megaskruttigt. -
hemlighetsmakeri.
En av de allra finaste presenterna man kan ge en alldeles ny liten människa är den allra enklaste. Fyll en liten låda med små saker från nu. Från nutiden liksom. Att spara till framtiden, med förbestämt öppningsdatum. Tänk till, vad är nu och vem är du. Vad kan förklara nuet om sisådär arton år. Härlig hemlighet att göra, eller hur?
Det ska vara små saker. Inget komplicerat alls. Förstasidan från dagstidningen, ett litet handskrivet brev kanske om vad du gjorde den här dagen, en teckning från någon, ett blandband.Någon sak du gjort själv, en bit av en tapet eller ett tyg, några foton, en liten lapp med nedskrivna tankar. Dina egna tankar eller kanske någon annans tankar… Precis vad som helst.
Som våren självt är de nya plåtväskorna från Belle & Boo. Sockersött. Perfekt att stoppa nutida finheter i.Ha en fin helg i solen!
-
om en månad.
28 april 2011
24 april 2011
23 april 2009UnderbaraClara drömde om sommaren häromdagen och tyckte att det nästan kändes som science fiction. Och jag kan bara hålla med. Det är allt nästan lite åt det magiska hållet att det alltid kommer en sommar. Och en vår. Hur dyster och lång och i grådassigaste laget vintern än har varit.Förra året längtade jag nästan ihjäl mig efter våren. Jag köpte blommiga kjolar och nya sneakers redan i januari och tapetserade om med fåglar i affären fast jag visste att jag skulle stänga. Allt för att snabba på det hela. Och det hjälpte visst. För herre jisses så härligt det var redan i slutet på april. En månad kvar alltså. Tills körsbärsträden gör världen rosa. En alldeles rosa, fluffig låtsatsvärld fast på riktigt. Det slår banne mig science fiction med hästlängder.Å andra sidan. När K och jag gifte oss 15 maj 1999 så snöade det och inte en endaste liten knopp hade slagit ut och inte ett blad var grönt. Men äsch, det var då det.
-
de gör sig himla bra på väggen.
Nästan alltid när jag tar in nya saker till affären så gör jag det lite på chansning. Nästan aldrig har jag klämt och känt på det innan. Mest för att de flesta sakerna inte finns i Sverige och för att jag inte har tiden att flänga och fara. Det sker missar men inte jätteofta. Väldigt ofta blir jag däremot väldigt glad. För att verkligheten överträffade bilden.
Precis så var det med Ingela P Arrhenius tallrikar i melamin. Å så himla fina. Allihopa är precis lika fantastiska. Och jag är ganska så överförtjust i just den här typen av tallrikar. Kanske för att det skulle blivit så sjukt mycket papperstallrikar i vår familj om vi inte hade haft en kär och väldigt använd melaminservis. En herrans massa kalas blir det, hundratals picknickar och för att inte tala om alla fikastunder i träkojan, lekstugan, och under , och i äppelträden. Med andra ord, inte alltid läge för finporslinet.
Sprillans nya är de på plats i affären! Tillsammans med en annan söt nyhet från samma Ingela. -
jag har bönat och bett och sagt att jag kan betala jättemycket pengar.
Men nej, tapetbordet är inte till salu. Min pappa är bestämd på att det endast är ett tretton år gammalt tapetbord som inte duger till något annat än att limma tapeter på. Ena benet behöver dessutom svetsats, bara en sådan sak. Och jag säger att han faktiskt hållt det här bordet alldeles hemligt fast det var precis ett sådant här jag ville ha. Men han hävdar att jag sa att det var tvungen att vara antikt. Inte ett tretton år gammalt bara. Så nej, svaret är nej. Punkt.Men eftersom vi har en väldigt stor vind så erbjöd jag min pappa bästa förvaringsstället för det lilla tapetbordet. Jag kånkar upp det själv, jag svetsar med om det skulle behövas bara det får stå däruppe. Listigt. Jag kan ju inte riktigt säga, bytt är bytt och kommer aldrig mer igen. För vi har ju liksom inte bytt något. Men det är ju nästan samma sak. Eller lite i alla fall. Pyttelite då.
