jag har bönat och bett och sagt att jag kan betala jättemycket pengar.
Men nej, tapetbordet är inte till salu. Min pappa är bestämd på att det endast är ett tretton år gammalt tapetbord som inte duger till något annat än att limma tapeter på. Ena benet behöver dessutom svetsats, bara en sådan sak. Och jag säger att han faktiskt hållt det här bordet alldeles hemligt fast det var precis ett sådant här jag ville ha. Men han hävdar att jag sa att det var tvungen att vara antikt. Inte ett tretton år gammalt bara. Så nej, svaret är nej. Punkt.
Men eftersom vi har en väldigt stor vind så erbjöd jag min pappa bästa förvaringsstället för det lilla tapetbordet. Jag kånkar upp det själv, jag svetsar med om det skulle behövas bara det får stå däruppe. Listigt. Jag kan ju inte riktigt säga, bytt är bytt och kommer aldrig mer igen. För vi har ju liksom inte bytt något. Men det är ju nästan samma sak. Eller lite i alla fall. Pyttelite då.