det behöver inte va nåt speciellt…det är ändå allt

En sak som jag älskar med att ha bloggat under många år är själva dagboksvinklingen. Helt personligt såklart. Som om jag bloggade för mig själv. En dagbok till allmän beskådan. Men jag ser det som en del av vinsten av allt man delat. Istället för att drabbas av någon slags skräck att så mycket är sökbart och offentligt så tycker jag tvärtom. Åh, sa någon av barnen. Kolla när jag söker Chester Vusir. Lite så kan vi ju roa oss. Kolla tillbaka och lite utav här är vårt liv, åtminstone en del av det. Fast det finns ju en extra finess med bilder. Något där, i den för andra, osynliga marginalen, det bara jag eller de som var med vet och kan läsa in. Känslan och allt runtomkring. Och det kan vara hemskt långt ifrån vad någon annan ser i bilden. Det är det som är grejen. På samma vis fungerar ju text. Den innehåller långtifrån allt.  Tillsynes en helt öppen dagbok, fritt att läsa mellan raderna och i periferin. Det behöver inte va nåt speciellt, det är ändå allt… (<— älskar den meningen, ja hela texten. Sist ut på bollen…)

Och jag läser tillbaka för exakt ett år sedan. Blixtvisit till Österlen. Där vi vaknade exakt till utsikten ovan. Talldungen alltså. Jag kommer inte på något mer härligt ställe att landa en sen natt på. Så sagolikt så man knappt fattar att det är på riktigt.
Att åka bil, jättelångt,  med den man är kär i är ett bra trick. Jag menar om man tycker att det kanske snurrar på lite snabbt där i vardagen med allt och barnen och livet så kan kanske detta är bästa planen. Framförhållning kan vara smart men man kan ju chansa, har man tur så har man. Vi var borta exakt trettio timmar allt som allt.  Åkte klockan 18 på onsdagskvällen och kom hem vid midnatt på torsdagen. Trots att vi faktiskt jobbade superintensivt i en hel dag under ganska så struliga förhållanden och inklusive sovtid i exakt fyra timmar, så kändes det ändå som en evighet med allt vi hann avverka i prat. I ärlighetens namn var vi rätt sura på varann i startskedet av bilturen. Men säg den surhet som varar i evighet… Och ja vi var skitsura. När vi satte oss i bilen var läget mer stabilt mellan ett par 3-åringar, än mellan oss. Egentligen var det bara någon struntsak som jag inte ens minns men tidsbristen på prat ger alltid våra sämsta sidor. Tur att vi fick en bilfärd sådär som på nåder.

Kolla på morgonen. Brösarps backar och en hög confetti. Eller får.

Efter att ha kört 6 timmar i sträck, i mörker och hällregn och mötas av en sådan här innergård då är det ju som att hamna i någon film. En väldigt fin. Klockan var strax efter midnatt. Egentligen var regn otippat och högst olämpligt inför morgondagen men just då gjorde det sig så fruktansvärt bra.

När vi satte nyckeln i låset var det lätt att inbilla sig att man kommit hem. Jag önskedrömde rätt friskt där och då, med regnet som smattrade mot fönstren. Kristo läste mest om ljudvågor. Vi har lite olika sätt att landa i natten.

Hur kom det sig då att vi hamnade här. Till saken hör att plåta miljö i utemiljö i ett höstigt Sverige kan vara en aningens oberäkneligt. Därför är man rätt van att plan A går i stöpet. Hoppsan liksom, inga saker i sikte och att fotografera förrän åkrarna var plöjda och endast brun jordemark. Inte så mycket att hetsa upp sig för då man alltid kan fundera ut en plan B. Plan B är alltid extra smart. Lite säkra kort sådär för att veta att man lyckas leverera det beställda uppdraget till kund. Framför allt i tid. Om den också skulle gå åt pipan, då får man liksom bara köra. Planeringen är oftast knapphändig och man håller mest tummarna att allt går vägen. Kan sammanfattas såhär:
På eftermiddagen skickade jag ett mess till Kristo typ såhär – ” tror du jag hinner åka fram och tillbaka Österlen på samma dag och jobba däremellan? Annars vet jag verkligen inte hur jag ska få ihop det…” På det messet fick jag svaret ”vi åker ikväll, packa ihop allt så sticker vi när jag kommer hem”. Turligt nog kunde mina föräldrar vara barnvakt och supersnälla Emma på Talldungen lät oss komma på detta superkorta varsel och trots att hotellet var stängt just den dagen inför konferens nästkommande dag. Sådan lycka för mig tillvaron kryllar av snälla och rara människor.

Talldungen är mysigast. Första gången var förra sommaren, sedan har vi varit där och firat 40-åring, ätit sommarmiddag och frukostar. Jag är totalt förälskad i stället. Första gången var det sommarregn och ljus.Nu var hösten helt närvarande och solen hade just gått upp. 07.42. Första gången jag kollar av en soluppgångstid. Var liksom så illa tvungen.

Ni måste kika på bilderna sedan i somras, här!

Varenda hörn är sagolikt. Så begåvat att lyckas med bedriften att inreda ett helt hotell med sådan total hemma-känsla. Tänker att allt som känns så självklart, mjukt och varmt har tusen tankar bakom sig. Och växterna. Jag insåg att flera av växterna var exakt samma sort som de vi har hemma. Men här är de träd i jämförelse över hur våra beter sig.

Brösarps backar, fåren och huset. Och hur du orsakar bilkö på morgonkvisten… Vad gör man inte för vyn. Fick förresten veta att huset byggdes som ålderdomshem en gång i tiden. Det enda kruxet var avsaknaden av hiss och vackra rum på andra våningen, och tredje. Då bar man.

Sedan åkte vi till stranden. Den vi skulle plåta på. Den vi hade åkt för. Det intressanta med havet, backar och kullar som stoppar vind och blåst, är ju att trots det inte blåser ens en vindpust där bortom backarna så kan man få världens överraskning. Eller som Katarina (följtips förresten, så fint och huset sedan !) uttryckte det på mitt instagram – ” älskar när naturen får fnatt”.
Ja fnatt är verkligen vad den hade fått. Redan när vi hoppade ur bilen sa jag ”hör du havet, det brusar helt galet vilt”. Japp, vilt och helt fnatt var det. Stranden var väck och där det brukar vara flera mil av sand var bara vågor och vågor.

Här kände jag ett lätt styng av ojojoj, det här var minst sagt ett svårjobbat typ. Kristo tyckte mest det hela var värt att dokumentära.

Fast mitt i det där ojojoj så skrattade jag jättemycket för det hela var så galet. Stranden liksom, borta!

Men om sommaren, som en annan strand  ju. 

Vi tänkte att det kanske är precis såhär varenda dag om hösten och kände oss allmänt okunniga om havet. Som de från landet som aldrig sett ett hav. Men då kom en kvinna. Hon skulle balansera på stenarna för att plocka tång till att lägga på rosorna. Hon berättade att oh nej, om ett par dagar är nog stranden tillbaka igen. Sedan sade hon att vi borde fara till Haväng.

Sagt och gjort.

Inga sura miner här inte. Men desto mer frågor. Kanske tror man att stränderna är lite folktomma extra stormiga dagar. Men nejdå och jag tänkte att när han och jag är 70 plus eller så, ska vi också promenera på Haväng i vindarna.

Inget konstigt alls.

Eftersom vi skulle plåta färgen Stone grey för Numero 74  så var ju alla stenar perfekta. Tyvärr låg de inte alls där vi ville ha dem.

Det var verkligen inte bara vi och havet.

Det blåste så galet mycket. Så pass mycket att till och med kameraremmen orsakade rörelseoskärpa. Ingenting låg kvar utan stenar som tyngd. Men vågorna och det vackra i dem gjorde allt värt.

Däremot prickade vi nog av Plan C, D, E , F, G, H och en dator som dog totalt av blåst, regn och sand möjligen. Något nervöst med skärpadilemmat. Skulle hänga kläder på en tråd det gick sådär kan jag säga. Ungefär likadant som att hänga dem på en galge. Det var liksom noll mojnande i sikte, inte ens en liten sekund. Och det det var inte sådär som när de fladdrar lite tjusigt i plagg för vinden. Mer 90 grader rakt ut.

Efter tre stenar tog vinden vid.

Men tack ändå Haväng, vi gillar dig.

Men jag kan väl inte kalla jobbet särskilt glamoröst direkt.

 
När vi inte hittade ett enda öppet lunchställe vid fyra-snåret så passade vi på att plåta ett kommande samarbete. Om vi hade fått rätt många frågande blickar innan så blev det kanske inte bättre nu. Fast, äsch. Det finns värre saker.

Innan det var dags att styra de 50 milen hemåt så hann vi med ett fint besök. En hemlis var det när inlägget gjordes.

Men det här var sanningen! Det roliga var att vi här hade ingen aning om vem som skulle bli vår. Vi visste bara att vi hade önskat en rödbrun. Men eftersom det fanns bara en valp med slätare päls så vet jag att det är Chester eller Maui som han hette då.

Jag trodde nämligen att det var den enda tiken eftersom den valpen var mindre men Thilde berättade att det var Maui. Och Maui fick alltså namnet Chester! Och som tur är, som om man visste att han skulle bli vår så fastnade han på flera bilder. Titta så liten, som min sko! Här var de en månad gamla ungefär.Chesters slätare päls gör att jag verkligen kan säga säkert att det är han.

Alltså de var så vilda och älskade min halsduk, mina vantar och min tröja.
 
 

Jag och Chester faktiskt. Ovetandes om våra framtida band. Och hahaha! sååå sliten jag ser ut! Den absolut osminkade sanningen.

På vägen hem var vi tvungna att stanna till vid något övergivet.

Där inne i den gamla möbelfabriken stod stolar som sorgliga skelett och när mörkret kom en sekund senare så kändes de som de viskade något om rädda oss, please…! Fast det kan ha varit inbillning.

Vid niotiden åt vi middag på Sjön och sade att det räcker med ett dygns semester, fast det ju var helt tvärtom och jobb. Men liksom för att hamna i fin i balans igen. Eller så sade vi nog inte alls när allt kommer omkring…fast exakt så är det ju. Och helt klart kan vissa dygn visa sig bli perfekta trots att det från början känns en aningens ogenomtänkt och lite halvt galet. Helt klart bra att ha i bakhuvudet om man nu inte lyckas med hela den dära långa weekenden i Paris eller nåt.
 

Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM