-
nästa lördag handlar vi lördagsgodis här.
På nummer 19, rue Monge, 5 arr.Handgjort godis i allsköns färger och smaker.
En stund får man kanske vänta för man plockar inte själv.Men det gör ju bara saken ännu stiligare.
Och provsmaka får man hela tiden för de som jobbar där är de snällaste.
Bara fint godis, inga geleråttor direkt.
Och handskrivna skyltar.
Och klubbor i långa rader.
Alltså. Man längtar ju en aning.Till de lugna stunderna vid de små parisiska borden.Så lugnt det nu blir med fyra ungar runtomkring.
Men med chokladklubbor var allt frid och fröjd. -
så var vi i förra sommaren innan vi kastar oss in i den nya.
Idag hämtar jag nyckeln till lägenheten på Rue Oberkampf och hela jag längtar ihjäl mig efter Paris. En dryg vecka kvar, en hysterisk jobbvecka och jag tittar på listan som ligger här bredvid mig och känner mig lite smått panikstressad. Hur ska det här gå ihop sig undrar jag verkligen, men det gör det ju alltid. Och jag tar nästa söndag i bakhuvudet och kavlar upp ärmarna.Jag insåg igår att jag har mängder av Paris-bilder från förra sommaren. Jag har mängder med bilder från allt. För att inte tala om min systers bröllop… Jag skulle kunna redigera veckor i sträck och jag slås över hur snabbt ett år går. Förra sommaren känns som förra veckan. Hursom helst, jag tror jag ägnar sista veckan innan semester till lite bilder från Paris, mellan varven. Jag menar det kommer ju ändå nya.
Versaillles, där var vi ju. Tågen dit ut är blommiga och det är ganska nära stan. När man väl kommer fram så hittar ni slottet på en sekund, svårmissat så att säga.
Vi bestämde oss för att skippa själva slottsvandringen för denna gång.
Och gick rakt mellan alla byggnader tills vi kom ut på andra sidan.
Och det var ju då man såg. Hela den stora trädgården. Eller trädgård är väl milt utrryckt. Det kändes väl mer som om den aldrig tog slut.
Vi åt vår matsäck och tänkte att det var nog bra för det hela såg hemskt äventyrligt ut.
Tänk bara en jättelabyrint. Och det var så många ljud där innefrån det gröna, vad var det som lät egentligen? Förresten har jag nog inte sagt att vi hängde några Paris-dagar med fina vänner. Det är Sarah i ljusa tofsen där.
Det är en dröm att springa i labyrinter.Det är magiskt för det känns som det är en evighet man befinner sig i.
Egentligen hade vi tänkt att springa ända till Marie Antoinette´s lilla (i jämförelse) sommarhus men vi tog ett litet tåg dit för det var långt dit trots labyrinterna.
Det var så vackert där. Jag brukar inte alltid tycka så om kungliga hus, det kan ju liksom bli lite för mycket av det goda. Men här, jag kan ta det om någon skulle fråga.
Det var blommigt i sovrummet.
Och detaljer som var helt klart av det utsökta slaget.Och porslinet. Oh ja, jag kan ta det med.Och bakom huset och vid sidan om. Där måste ni bara ta en liten promenad.
Ni fattar.
Nomi körde i vanlig ordning sitt eget race.
Sen kom hon på att här satt hon säkert. Fem centimeter från själva vägen…Men Versailles, en fin utflykt absolut. Kanske far vi dit igen och kollar guld i överflöd i det stora huset. Och nu kan jag ju inte säga säkert då jag bara varit på ena stället men jag känner i hjärtat att ska man välja något så ta det lilla sommarhuset bortom labyrinterna. -
det är suddigt och det är snett men jag råkar älska den här.
Funderar ibland på det där med den perfekta bilden. Den då allt stämmer. Ljus, skärpa, motiv, snitt, kompositionen och hejohå. Det går ju att fundera ihjäl sig på det där om sanningen ska fram. Man beskär, rätar upp och grejar tills tiden har blivit evigheternas evighet. Men så inser jag ändå att de bilderna jag gillar bäst är de tvärtemot allt det där. De där som blev sneda och suddiga och korniga och egentligen inte stämmer på ett enda hörn. Och jag rätar upp dem och tänker nej, då gillar jag inte. Och jag skärpar till dem och tänker samma sak. Och jag beskär på tretton olika vis och sen ångrar jag alltihopa och är tillbaka där jag började. Och det är bara just då jag minns alldeles på riktigt. Ni vet känslan man hade i magen.
Då var sent och Paris började mörkna. Nomi orkade visst gå men det var onekligen tusen gånger bekvämare på det här viset. Det var en av de allra varmaste dagarna och inte ens kvällen blev sval. Vi hade ätit glass med smak av rosor och gått barfota vid den där stranden utmed Seine. Och avslutat med den kanske bästa av turistgrejer, båttur på floden. Lite dyrt, lite härjigt och vimsigt värre med turister, guider och hela kommersen runtom. Men när allt kommer omkring så är det just den där sikten man vill åt. Den från vattnet. Med staden så nära fast ändå så pass långt borta så att det nästan känns som om man inte är där egentligen. Att allt nästan blir lite som på låtsats sådär på håll. Ett helt Paris-liv som man inte har den blekaste aning om och som bara ligger där alldeles perfekt framför ens ögon. Och på replängds avstånd kan inte en endaste liten vacker bit gå en förbi, så vi höll alla med Nomi – Det är fett snyggt här! -
skattletande i paris.
Det är ju lätt att inbilla sig att Paris i själva verket inte alls är så där romantiskt som man kan tro. Liksom avfärda det som en klyscha, att det är väl som städer är mest. Men nu är det faktiskt precis tvärtom. Det är nämligen precis som du kan tro där i fantasin.Som när du släntrar runt i spillrorna av en loppis. Ni vet den där fina som jag skrev om här. När alla har packat ihop och gått hem och gatan är tom. Det är då man ska titta nedåt marken och samla små saker. För det man hittar är lite vackrare där än någon annanstans.
Ett ensamt bokmärke på en dammig gata kanske blir det finaste man någonsin sett.
Ett papper som egentligen inte betyder något alls kan vara proppfullt med fina bokstäver så att man genast tänker att det här pappret kan vara hemskt bra att ha någongång. Om man går bet bland bokstäver.
Och en liten bok med lossnad pärm. Av René Berger. En filosof från Schweiz var det minsann. Och full med franska ord som vi inte förstår något av alls men jag gillar de små ramarna på framsidan. Med blommor i hörnen.
Så i gruset där, nästan prickad av klampande gympadojjor. En diabild. Och så blåste vi bort dammet och kisade mot solen, för det måste man ju för att kunna se vad som finns. Och där, en liten undulat. Då blir det där letandet nedåt marken nästan lite åt det magiska hållet. Det kan låta fånigt såhär i efterhand, som om det skulle vara något särskilt. En undulat på en diabild liksom. Men det är det, något särskilt alltså.Sådetså. -
och så var det ju det där med presenterna…
Jag kan inte rå för det. Men när man åker några futtiga dagar till Paris (eller varsomhelst) så finns det alltid ett litet gissel. Presenterna. Det är ju såklart att kidsen förväntar sig något när man kommer hem. Absolut inga värstingsaker men såklart borde man ju komma hem med något. När man dessutom åkt till Paris alldeles på egen hand. Utan de fyra barnen i släptåg (jag lovar er, dessa solo-resor är inget de hoppar högt åt, varför ska ni åka själva?!!) . Och missförstå inte, jag köper mer än gärna små presenter till mina barn. Jag älskar att hitta presenter men jag vill att de ska vara rätt annars kan det vara. Så. Först och främst, jag vill inte bara köpa något för köpat skull. För det andra är det ju sannerligen inte helt säkert att de där fyra perfekta presenterna ligger precis framför näsan på en. För det tredje så hinner man ju inte ränna runt i tusen affärer. För det fjärde så tycker jag inte det är kul att ränna runt i tusen affärer om jag så ens skulle hinna, i själva verket tycker jag det är urtrist. Jag vill mycket hellre sitta och fika med min man. Och äta middagar. Och dricka vin. Och promenera. Och prata i timmar. Och nu lät ju det här som en klyscha av värsta romantikslaget. Men vad sjutton, det är ju precis så. När man väl är hundratals mil ifrån kaoset och där meningar alltid avbryts vid hälften då är det ju lätt att falla dit. I romantiken liksom.
Så därför tyckte jag att jag var helt smart förra helgen. Vi tog en snabb promenad i snöslasket till La Droguerie och så ägnade vi en timme åt att välja ut de finaste berlockerna vi kunde hitta. Det tar så lång tid för man måste peka, sen måste expediten gå och hämta just den berlocken i någon av de tusen askarna och sen måste man peka igen och så håller man på. Tills man är klar. Sen köpte vi kedja på meter och lås.
Så himla perfekt i presentväg, om jag får säga det själv. -
skyltning bonton.
Bonton´s skylt går ju sällan av för hackor. Trots mellanläget mellan julrusch och vårfeeling var den lovely. Älskvärd teater-stass formgiven av någon som jag ju glömt namnet på. Så typiskt, men kanske någon vet? Hojta till i så fall!Jag skrev om Bonton här i somras. Och ni vet väl att jag sparar Paris i en egen hög, här till höger.
-
spaning merci.
Ett Merci-stopp såklart när man ändå är i krokarna. Vi bodde ju i bästa Marais, dock inte här. Eller egentligen skulle vi för hela Marais var fullbokat (och kanske tänkte jag lite ändå att det var ju himlars fint, de där sensommarnätterna med öppet mot gatan). Men när ett rum på samma gata blev ledigt så var det mest såhär : Because I´m worth it (dusch och toa på rummet liksom). Fast det var bara 3-stjärnigt men ändå hästlängder från rum 305 (åtminstone i snöstormsnätter). Nåväl på Merci´s bottenvåning har de världsgoda luncher. Ni vet sådär sunt så man svimmar. Lite raw-food, lite juicer och lite annat. Gott.
Sen har de drömfönster.
Jag tänker att nästa gång ska vårt hus ha precis sådana här.
Och absolut såhär. För det första är jag ju såld på inomhusfönster, som våra här hemma. Men alltså. Den här varianten. Med hyllorna sådär. Det är så jäklarns snyggt och jag har tänkt att kanske kan vi göra så någonstans ändå. Men njaee, det går nog verkligen inte när jag tänker efter. Fast kanske jag kan tjata in en sådan där vägg hos någon annan…
Annars så shoppade jag mest ingenting. Mer än ett par supersnygga kängor för halva priset, för jag var tvungen. Litegrann. Låga moccaskor i snöstorm är sådär.
Men jag fingrade på dessa fina.
Annars då. Emalj, emalj och igen. I lite mer strikt tappning.
Och tema i mat med portionskarotter. Himla flott och gullig på samma gång. Men jag tror inte vi är målgruppen. Vi som knappt får plats runt middagsbordet som det är. Tänk om alla sex skulle ha en egen liten gryta. Och en gratäng. Var…
Och de här kaffekannorna, i emalj, var ju också suktningsvärda.
Hejdå Moccamasters och espressomaskiner. Back to basic.
Och den mest förekommande bilen i bloggvärlden var ovanligt söt med snö. -
butiks-vägg?
Vi besökte alltså Maison & Objet i Paris. Och nu kan man ju tro att jag sprang runt där med kameran i högsta hugg men tyvärr inte. Eller tyvärr och tyvärr, men det handlade ju trots allt om span till affären och träffa leverantörer och så. Och när jag fastnar i min kamera så glömmer jag tid och rum, sällskap och framför allt vad jag egentligen skulle där att göra. Nu är det egentligen förbjudet att plåta bara sådär plus att det är extremt mycket folk men lite i smyg ändå.
Jag gillar när man ritar på väggar. Butiken Bonton är väldigt bra på det där, gillar deras stämplade väggar som nästan blir tapet-feeling, kolla stjärnorna och fjärilar plus prickar. Här är det illustratören Charlotte Gaustaut som har ritat NY-baserade Oeuf´s monter. Helskön butiks-display om man frågar mig.
-
jag tror jag fryser fortfarande.
Jag har varit en sväng till Paris. Och jobbat lite för affärens skull. Och det har jag ju verkligen ingenting emot. Och min man var med. Det är alltid fint. Bara att prata ostört flera dagar i sträck kan vara nog så perfekt. Fast det var ett snöigt Paris.
Som gärna blev väldigt grått i gränderna. Där smälter snön till tusen vattenpölar. Som liksom blir iskalla utan att frysa.
Och på något underligt vis går kylan in under skinnet och fastnar där. Så det mesta vi gjorde förutom att mässhänga var mest att äta långa middagar. Och sitta timme ut och timme in på cafeer och barer. Fast inte mig emot. Inte det heller.
Men i Paris måste man promenera. Planlöst. I alla fall lite, fast man fryser. Och titta uppåt taken och önska balkonger. Den här var bäst den här gången. Tänk på våren. -
i snö och iskyla, måste jag sommarblogga.
Eftersom snön yr så det står härliga till och jag önskedrömde om vår i januari, i vanlig ordning, så får jag sommarterapiblogga lite. Så lite Paris och lite museumtips. Här är en uppgiven Liv och Charlie som precis har insett att de magiska dörrarna, de jättestora och supertunga, till Moderna Museet (16 arr) inte går att öppna.
Men några chips senare var alla vid gott mod igen.
Så just den dagen gick vi fem minuter åt väster istället. Så är där en öppning mellan husen. Och fast det inte borde komma som en överraskning med ett Eiffeltorn i Paris så blir man lika överrumplad varje gång. Vi bestämde att det här var absolut bästa stället att ha sin första date på om sisådär 10 år eller nåt. Om man vill impa lite liksom.
Men till Moderna Museet kom vi igen. Bara för det oväntade och spännande. Törs man verkligen gå alla dessa trappsteg. Ända upp? Vad är det egentligen där ?
En rund sal, med ett enda stort konstverk från golv till tak som handlade om elektricitetens historia. Det var ju det sista man hade trott.
Moderna Museeum har ju för vana alltid vara lite snyggare än andra ställen.
Och det finns ju verkligen något för alla. Och man väljer ju liksom själv vad som är intressant. Eller tvärtom.
Och är det inte Matisse så kanske det är två tjock-tv som spelar upp en fransk film i olika takt i ett kolsvart rum. Och där kan man ju sitta jättelänge med franska i öronen när resten av familjen spanar in moderniteterna i rummen bredvid.
Alldeles bredvid Musée d’Art Moderne de la Ville de Paris ligger Tokyo de palais. Nutidskonst, rufft och punkigt om man nu kan säga så om ett museum. Eller mer en institution för dagens konstnärer.
Hela huset är som upptäcksfärd i megaformat. Jag lovar, diskussionerna blir långa och många. Och väldigt intressanta. Det är ju så olika vad man ser, vad det är, vad det betyder. Och betyder det alltid något? Och vem har rätt, den längsta diskussionen av dem alla eftersom man i själva verket inte kan veta. Här finns också en gammal fotoautomat, precis som här. Fotokonst i miniformat.
Man väljer ju själv hur man vill framstå i museimiljö. Djup och svårmodig. Eller mer som om man förstår all konst i hela världen. Det är glasklart, bara så ni vet.
Byggnaden är ett stycke för sig. Och ner i underjorden, det ska man…
För det är där det händer. Och underjorden på Tokyo de Palais är gigantisk, den tar aldrig slut. Och tydligen ska Palais de Tokyo växa från 8.000 kvm. till 22.000 kvm.
Jag tror verkligen inte på att skippa museum för att man tror att barnen ska tycka de är trist. Det är en total missuppfattning. Våra barn är superförtjusta i museum av alla de slag. Det är som sagt som hisnande upptäcktsfärder vad den än må handla om.Jag tror det handlar om vad man gör det till. Lägg ribban lågt. Tänk inte, nu ska vi få ut så mycket som möjligt av detta besök och ränna huset runt. Det är verkligen inte där det ligger. Hinner man bara en bråkdel av allt så var nöjd så. Skippa stressen, resten kan man ta en annan gång. Och blir det ingen annan gång så är det ingen större skada skedd. För det bästa är att man kan stanna, dröja sig kvar och fascineras. Oavsett om det är vid två saker av tusentals. Det är dessutom oftast gratis för barnen och kostar inte särskilt mycket för oss vuxna heller.Som Louvre. Detta makalösa palats är ju inte av denna värld. Varken i storlek eller innehåll. Men tänk inte att detta är ju så oöverstigligt att vi kommer behöva dagar. Och strunta inte i det för just den anledningen. Tänk för allt i världen inte – att det är ju ingen idé. Det är idé, en jättespännande och magisk. Redan vid glaspyramiden börjar det. Första gången vi kom dit med Liv och Viggo insåg vi att det hela stängde om dryga timmen. Men vi tog en sväng. Till mumiekatterna, sakrofagerna och mumien själv. På vägen dit passerade vi en massa härligheter och barnens ögon var stora som tefat. Vi spatserade genom de stora salarna och stannade upp vid några av de tavlor som vi tycket var mest spännande. Har ni tänkt på hur mycket man kan se i de där jättetavlorna?Och det räckte. Det räckte för att sätta minnen och starta fantasi. Och vilja dit en annan gång. Massor av gången. Och hellre så, lite lagom doser för ha nyfikenheten kvar om resten. Än att maxa timmar och dagar och aldrig vilja se åt stället igen. För det är synd på något så spännande som upptäcktsfärder.
Och på Louvre kan man snurra också. Jättebra. Genom sal efter sal. Efter sal.
