Gissa ställe?  

 

 

 

 Fast det är nästan så jag numera tycker det är själva grejen. Jag blir så imponerad av att man går all-in. Ska det vara så ska det, alltid.  Och nu oavsett om gräsmattor och björkkvistar är långt från 111 boulevard Beaumarchais alla andra vanliga dagar.

 

 

 

 

 

 

 

Asfalts-dojor efter miljoner av steg.  

 

 

 

 Asch då! Det blev fel på kortbyxförlängarmaskin. Men det är sådant som händer.

 

 

 

 

Tydligen blev jag så matt av alla ben och själva ingångsvyn att jag glömde att få med det på bild, men titta här så förstår ni vad jag menar. Jag är inte typen som har vare sig djurhorn eller något skelettaktigt på väggen, jag har aldrig  fascinerats av det hela så vis. Och i ärlighetens namn så var jag mer intresserad av själva byggnaden, all Art Nouveau kunde ju få en önskedrömma om tider för hundra år sedan.  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Och äpplet faller inte långt. Samma skrot och korn. Vad kan man säga om skelett gäller inte. Det handlar om, vad kan man inte säga.  

 

Nomi fick också fotomani, fast tvärtom.  Hon ville vara med på bild. Det hela var nog något om att hon var så liten och att urtidsdjuren var så stora. Det blev modigt på något vis.
 

 

 

 

 

Knäsvag och lycklig och tänker att jag borde levt då. Egentligen.

Utmed väggarna var samlingar av snäckor och smått.

Och snacka om skolplanscher.

Jag hade kunnat sno med mig allt från lådor till papperskyltar.

 

 

 

Och vissa ville aldrig gå hem.

 

 

 

 

 

 

För ingen kunde ju veta säkert var den lilla gatan åt vänster skulle leda.  

 

 

Det var tur att vi hade färdkost. Tänk om den lilla gatan saknade slut.

 

 

 

 

Egentligen var hela den lilla gatan en sådan man önskade sig.

 

 

 

 

 

Det kändes som vi var tvungen att kika.

 

 

 

 

 

 

 

Och man fick gå jätteförsiktigt för att inte trampa på smultronen.

 

 

Det var väl som en trädgård är mest kanske någon tycker.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi kunde ha stannat på stigarna i evighet.

 

 

 

 

 

 

 

 

På Mamie Gâteaux var det precis tvärtom.

 

 

Hade jag varit det minsta tjyvaktig hade gärna sockerkoppen fått slinka ner i väskan.

 

 

 

Jag kan inte sluta tänka på våra trädgårdsäpplen. Tänk om hela källaren var full med hundratals glasflaskor. Med blekrosa etiketter.

Vi har fikat väldigt mycket här. Lite för att regnet har duggat eller fullkomligt öst ner eller varit allmänt opålitligt. Lite för snålblåsten. Men mest för att det är himla härligt att fika sig igenom en stad. Här var vi dock väldigt sugna på söndagsbrunch och trots att vi inget hellre ville än att kura inomhus så var det alldeles proppfullt därinne bland Morris-tapeterna. Åtminstone när vi började. 

Hursomhelst. På La Chambre aux Oiseaux var en alldeles perfekt söndagsbrunch. Fast jag åt en himlens god, dubbel, trippel eller jättehög macka.

Barn-brunch fanns det också. En jättegod som föll ungarna precis i smaken. 

Tänk på det förresten, i Paris finns det nästan alltid speciella barnmenyer, trots att det inte alltid syns någonstans. Det är bara att fråga. Fast det är aldrig pannkaka och korv och sådant. Utan helt vanlig mat, precis som i resten av menyn,  fast något mindre portioner. Men alltid stora ändå (inte särskilt stor skillnad faktiskt från de vanliga) fast hälften så billiga. Får inte riktigt ihop ekvationen där men så är det.

Här är det väldigt gott men isigt kalla vindar för att vara en juni-söndag.

Men då fick vi plöstligt flytta in!

Och nu kommer ännu en suddig bild på mig men ni fattar ändå väl, hur mysigt ställe?

Bara snällt, himla gott och här vill-vi-stanna-mest-hela-dagen-ställe.

Och en skön suck, tapeten. Pimpernel, William Morris såklart. 

Och ingen brunch utan kaka.

Sen fanns det ingen hejd på lögnen.
”Det här är min första skiva, förstår ni barn…”

Nomi verkar skeptisk. 

Skissblocken och pennorna har varit med runt hela Paris.

Då kan man göra en prinsesstårte-teckning och lämna som tack för maten. 

Så ska en regnsöndag tas. 

Vi är fortfarande här. Och bara är. Trots den stora staden och allt man kan fylla dagarna med. Men ändå bara är och tar det som det kommer mest. Vi kastades ju från skola, dagis och sista-skeunden-jobb in i det vi skulle kalla sommarlov och semester. Från våren 2013 när det allt skulle hända och tiden bara försvann. Till sommaren. 

Och vi lovade varandra bara en sak. Att bara vara. Ingen hets, inget skynda. Att bara stanna. Med varandra. Bara älska att något annat inte pockar på uppmärksamheten, såsom det alltid gör annars.   Inga storslagna planer utan bara se vad som händer. Ingenting som skulle heta att vi inte hinner. Vi hinner det vi hinner. Äventyren, visste vi skulle finnas ändå. I det lilla och i alla de små stunderna. 

Som i en gata runt hörnet.

Och i rosorna som aldrig, aldrig tar slut.

När man stannar i pussar och kramar. Länge.

Och ritar när man helst vill. Och var man vill.

Och i leken, i park efter park. Med mamma och pappa under ett träd bredvid.

Och bland pauser på första, bästa plats. 

Vissa äventyr får vissa dock sukta efter, för då har vi farit hem.

Med varann i händerna tar gatorna aldrig slut och inte allt man pratar om heller.

Näsblod hör äventyr till. 

Och gosedjuren…

Vid Versailles kan man titta på guld eller spela in filmer i parken.

Eller ta tusen bilder i labyrinter.

Lyckligt äventyr är att ta brorsan i handen och handla frukostbröd. 

Alldeles själva. Och få hjälp av en främling över gatan. 

Kramas.

Vissa äventyr tar slut innan de ens börjar. Som när man inser  att vi vi var ju här förra veckan, en tisdag. Och då var det stängt. Och idag är det tisdag. Igen. 

Berätta historier, de allra längsta. 

Att lyssna utan avbrott är ett av mina bästa äventyr. 

Och såhär har vi stannat. Mest hela tiden.

Många små slantar blir det.

Det finns alltid äventyr när man minst anar. 

De kanske inte alltid är så stora men minst lika härliga. Det beror nog mest på hur man ser på saken. 

Vi är i Paris. Imorse sov jag mig igenom blixtar och ösregn som smattrade hejdlöst på fönstrena. Jag sov mig igenom åska som mullrade, som den bara kan mellan tusentals husväggar. Jag sov mig till och med igenom en hel familj som vaknade. Och travade runt på de knarrigaste gamla träplankorna. En man och fyra barn som gick ut och handlade frukost. Det var först när dörrklockan plingade på trettionde försöket som jag vimsigt insåg att det inte var drömmen och speldosan på tivolikarusellen. Det var mina barn som kom med baugetter och croissanter från bageriet. Samtidigt ringde Kristo och sa Rise & Shine! men mest för att försäkra sig om att barnen var insläppta. 

Och barnen är helt säkra på att stan blir galen om nätterna när det regnar på det här viset.. För de såg en film någon gång där tjuvarna blev med galenskap så fort det blev oväder här, så då måste det ju vara så. En katt i Paris, heter den föresten. Jag är inte helt säker på det där med galenskapen men de gillade den.

Jag skulle postat de här bilderna förra veckan men ni får dem nu. Eftersom jag varit så sömndrucken mest hela dagen. Mest lite som att lägga på tipshögen, ni är så många som undrar om Paris-tips. 

Eiffeltornet vill man ju se, alla gånger och närsomhelst. Men sommarköerna är inget bra. Ta trapporna! Betydligt roligare och inga köer i jämförelse. Och billigare. Sen kan man alltid ta hissen allra högst upp. Om man vågar. 

669 steg låter mycket men det är rätt skönt där inne, järn så långt ögat når.

 Och man orkar ha springtävling ner. 

Men då måste man äta många crepes med choklad sen. Fast såklart inte närmast Eiffeltornet för då kostar en liten pannkaka som något annat, något dyrt. 

Påtal om att äta. Ibland krisar det ju något alldeles fullkomligt. 

Men det finns många parkbänkar och man bara tar det närmaste i matväg.

 

Mat igen. Här har vi handlat fika på en väldigt härlig mataffär, på Le Bon Marche. Fast i år handlar vi nog annat än kakor där, för herre jisses vad det fanns gott. Jag handlade i och för sig inte någon kaka utan tabouleh och den var den godaste jag ätit. 

Liv var chic. 

Vi var i alla fall på väg till Jardin du Luxembourg. Maken till stadspark får man leta efter. 

Fika. 

När ni väl ser mig på bild ser jag ut som ett åskmoln men det var jag inte. 

Det finns en lekpark där. Den kostar 20 kr per barn. Våra barn sa såhär efter ett par timmars lek: 

– Alltså… Det här var nästan roligare än Disneyland…! Och efter ytterligare fem minuter.

 – Jomen..det var det faktiskt!  Så tänk 6000 kronor mot 80 spänn för att få ytterligare perspektiv på hela grejen. 

Jag kan lova att vi höll med, parkbänken där i skuggan var perfekt medans de for runt som galningar  i den inhängnade lekparken.  Nya kompisar hittade de med. 

Det var himla fint där. 

Man kan segla med båtar, rida, spela tennis och vi kommer gå dit igen. Bara det slutar regna. 

Först tänkte man ju lite som man gör. Paxa stolarna, innan någon annan snor dem. 

Sen insåg man att Paris tänker på allt. Många stolar i alla fall. 

En perfekt äventyrlig och alldeles härlig park.