Lämpligheten lade vi i garderoben och drömde vidare.

Viggo och jag avslutade praoveckan med blomleverans till Västkusten. T/R Varberg på en dag och världen var mjuk. Landade hos Kristin och My sladdade in som självaste jultomten. Ganska ofta har jag en tydlig känsla i magen att jag har sådan tur i livet som träffar så många fantastiska människor. De dyker upp från ingenstans och sätter avtryck från sekund ett. Här och var och där man minst anar. My skrev något om vad som händer när man struntar i allt det som är lämpligt att prata om första gången man ses. Kan det vara livsrådet nummer ett? Det fiffiga är att det inte är svårare än att bara vara den man är, märkligt ändå? Klart som korvspad och dessutom miljarder gånger enklare än att försöka vara någon annan. När jag var yngre gick jag alltid runt med känslan av att vara för mycket. Att jag pratade för högt, inte sagt det rätta eller sagt för mycket, varit för ärlig, skrattat för högt. Varit som genomskinlig eller typ elefanten i rummet och definitivt inte smidig. Helt enkelt inte särskilt polerad, sval och enkel. Sådan otroligt tur att jag förstod på vägen att människor får lov att vara sig själva.

Vi skulle leverera blommor till My. Sedan kom alla frågor. Hur man gör, om jag säljer och jag blev givetvis glad att man tycker om. Jag antar att det borde vara ett öppet mål att öppna blomsterfabrik men det går nog inte för sig.

Kristin gjorde magisk pumpasoppa som hon skrev receptet på här .

Och My hade med sig en kakkalaset direkt från egna bageriet i Halmstad.

Jag signerade böcker, vi kikade i My´s första (ni vet att jag läser den som en saga?) och drömde om hennes nästa.

Vi drömde mycket. Om allt mellan himmel och jord. Dessa två är levande bevis på att världen inte kommer stanna. Som en övertygelse om att allt gott kommer växa som ett rotsystem, du vet ett sådant man inte blir av med i första taget. Som kommer slingra sig upp och ner och göra allt bra.

Och dessa blommor kommer hamna rätt ner i magin, var så säker.