Egentligen hade jag bara tänkt att göra ett sådant vanligt For the monday -inlägg men så insåg jag att det i vanlig ordning, spårade ur på instagram av lättkränkta människor som verkar tror att det här med artikeln i Expressen bara var något vi gjorde för vår egna goda vinnings skull. För att vi, samtliga 87 undertecknande skulle leva livets glada dagar på våra höga hästar. Att vi och med detta ville passa på att poängtera att ALLA andra gör fel. Absolut inte vi själva, vi är ju felfria men DET visste du väl redan? Det är just därför vi kan roa oss med det smaklösa hyckleriet att ge alla andra en fadd smak i munnen av att något är fel. Alltmedans vi flyger jorden runt på våra enorma sponsrade pengar och solar oss i glansen av den härliga bekräftelsen. Vi bekräftelsebehövande människor. Små var vi också. Jättesmå tror jag, nästan osynliga. Sedan föraktade vi visst barnlösa med?? Såklart.
Förlåt, men jag var tvungen. För mitt i alltsammans blir jag så full i skratt. Det skräds liksom inte på orden om alla fel vi besitter.
Jag är alltså stolt undertecknare till denna artikel. Författad av Emma Sundh och Maria Soxbo och jag stöttar dem i varje ord. När min man delade detta på FB fick han kommentarer som att vi bad om diktatur och något om att vi var galningar som perverterade miljöfrågan. Såklart.
Vill bara passa på att lyfta fram en liten enkel poäng. Nu handlar ju inte detta om OSS. Detta är ju inte något vi gör i egensyfte. Exakt tvärtom faktiskt. Vi vill rädda klimatet. Jag vill rädda mina barn. Vi önskar en förändring, även för oss, att det ska bli svårt att göra fel. Det ska nästintill vara omöjligt. Och så otroligt lätt att göra rätt. Vår välfärd är fantastisk på så många sätt men av någon underlig anledning kan vi inte hantera allt detta som är så bra. Och DETTA gäller även mig och flera av dem som undertecknat. Vi har alla varit med och grävt snåriga stigar, vi har gjort sådant som tär något enormt på världen vi lever i. Forskning säger till punkt och pricka att det inte håller längre. Och jag har bestämt mig för att tro på det. Och göra så väldigt gott jag kan resterande tid jag lever här på jorden.
Och eftersom vissa ser detta så otroligt kränkande så länkar jag direkt in till Emma Sundh.
Och om jag ska var helt ärlig, jag brukar låta hoppfull och slänga mig med meningar som ännu är det inte försent. Men egentligen har jag snarare lust att trycka upp i ansiktet något liknande som Greta Thunberg – Jag vill inte att ni ska ha hopp, jag vill att ni ska få panik. Det må vara själviskt att lägga min egen rädsla också på dig, det är väldigt långt ifrån hur jag funkar i annat fall. Å andra sidan handlar allt detta inte om mig någonstans. Jag vill rädda den här världen för mina barn, för alla de som kommer efter oss, de som kommer stå kvar här och se på. Nästa generation och nästa. Jag vill inte att de ska tänka varför reagerade de inte? Varför tog man inte detta på allvar?

Jag vet att det är mycket om sådant jag tycker just nu. Fast för mig handlar det här valet om medmänsklighet, jämställdhet och att inte låta rasismen och främlingsfientlighet få fäste. Att demokratin ska få finnas kvar. Därför känner jag i varenda hörn av mig själv att jag måste tycka extra mycket just nu.

Tittade nyss på ett klipp som Kristo visade från FB – där ett högerextremistiskt  parti demonstrerade vid Kungsträdgården under gårdagen. Jag blir gråtfärdig. Är detta Sverige? Jag får faktiskt inte ihop det med våra grundlagar. Kan någon förklara för mig hur det kan vara lagligt att hålla den här typen av demonstration? När blev rasism inte ALLTID kränkande för andra människor?? Vem önskar den här typen utav samhälle? Det är så obegripligt att jag inte ens kan ta in det.

Jag fick en sådan väldigt viktig bok till mig skickad häromdagen. Tillsammans – en liten bok om svensk demokrati. Jag skulle gärna sprida den som en storm till alla som uppenbarligen glömt vad demokrati är och är beredda att sätta hela vår trygghet på spel. Vi andra kan läsa den som en påminnelse om allt vi redan visste och framför allt ge den till våra barn. Fakta ska inte behöva vara svårare än såhär. Enkel som frihet alltid borde vara, och förbli.

Det är väl inte många som missade slutdebatten igår när det ännu en gång blev svart på vitt var ett visst parti har sina rötter. Oavsett vilket parti man väljer att rösta på, kändes det sjukt skönt när Annie Lööf röt ifrån med buller och bång.

Illustrationerna i boken är ljuvliga och så träffande. Den om diktatur får det att knyta sig magen men jag väljer istället att visa de mjukaste här.

Hittade sidan Baradagarkvar och tycker den passar bra om du funderar på orden dessa skälvande sista timmar innan vallokalerna stänger. Hur du kan argumentera och diskutera klokt om du står inför någon som inte tycker som du, eller klarspråk – tycker att rösten ska läggas på SD. Att våga ta snacket är viktigare än någonsin och att kunna argumentera rätt är enda sättet att förändra någon som redan tycks gjort ett val.
Så många som skriver så klokt nu, läs hos:

• Maria på Husligheter. ”Vi kan rösta bort vår demokrati. men sen får vi inte rösta mer.”
• Isabelle Mc Allister. ”Vilket slags samhälle vill ni har för alla?”
• UnderbaraClara. ”Använd din röst – annars kommer någon använda din tystnad.”
• Emmas Vintage ” Rädda klimatet – allt du behöver är en papperslapp.”
• Cecilia Blankens ”Till min vän Sverigedemokraten.”
• Elsa Billgren ”Vi röstar inte för oss, vi röstar för alla andra. ”

Eftersom hon inte heller har något vettigare för sig en söndagskväll, bara lite tidsbrist, så passar hon på att skicka vidare det viktiga tjatet från gårdagens instagram-post. Och dessutom tacka till alla som antar utmaningen att utnyttja sina kanaler för att få fler att rösta. Fy fanken vad bra ni är, hela bunten! Kärlek kommer genom luften!!
”Har hon inget vettigare för sig tänker säkert nån. Det var då ett tjat. Lördagmorgon och allt, i nattskjorta med självutlösare. NÄ faktiskt har hon inte det. Kanske är det allt hon tänker på just nu. Det enda vi pratar om här hemma och överallt. Vi FÅR använda vår röst! Tänk va?! Det är HELT tillåtet ( och jag vill banka in i alla att det är inte en självklarhet ) och vi kan använda den till att rösta bort rasisim, sexism och med säkerhet skydda våra mänskliga rättigheter och att vår demokrati inte sätts på spel. Jag håller med @isabellemcallister ( LÄS ALLT hon skrivit igår! ) – Vilket slags samhälle vill ni ha för ALLA?! Det här handlar inte om något slags litet missnöje som gror. Något ”men det kan väl inte vara så farligt ” . För det är exakt tvärtom – det är så jävla skitfarligt och gör mig livrädd. Har du sett @joelkinnaman ’s video om att på perrongen kanske allt verkar harmlöst men redan stationen efter är annorlunda och DÅ är det försent att kliva av.”
Och sedan länkade jag tillbaka till det här inlägget. Jag tog mig friheten att tipsa om den texten igen – för att jag har den! Friheten alltså. Den kommer jag slåss för och tjata högt om, i all evighet och till tidens ände. #heyswedengovote

Vissa tror att det är omöjligt att förändra världen. Jag vägrar tänka så. Tystnaden är den värsta, eller hur? Använd er röst. Vi lever bara en gång här på jorden. Och jag vill i alla fall tänka att jag varit där.
När vi var i Amsterdam ville vi besöka huset där Anne Frank och hennes familj gömde sig undan nazisterna. Där de även blev förrådda. Det är nu ett museum. Då Amsterdam, för oss, var ett infall på en resa mot Paris, hade vi inte bokat i förväg vilket tyvärr innebar att vi inte fick biljetter.
Men vi stod framför huset på Prinsengracht 263 och berättade historien ännu en gång. Och där mitt bland flinande turister, som ju mer de log gav mig känslan av att detta bara var något på en bucketlist, så rann tårarna. Inte tyst, sådär i förbifarten utan mer hulkande och snorigt. Jag tänkte på rädslan, paniken och hopplösheten. Jag tänkte på när de tillsist blev förrådda. Jag tänkte på att hon var 16 år, i samma ålder som min egen dotter, när hon dog. Jag tänkte på hur allt det som levde kvar i skuggorna i många år, det som var förpassat till mörket, nu närmar oss igen. I världen, i Europa och i Sverige.
Igår pratade vi om Hédi Fried. Som 94-åring demonstrerar hon på Stockholms gator. På samma gator ges nazister tillåtelse att demonstera. I vår demokrati? Hur kan det vara möjligt? Denna kvinna, som ägnat sitt liv åt att berätta sin historia, i kampen mot nazismen.
– Sedan fördes vi till barackerna. Där träffade vi flickor från Polen som varit där en tid. Vi nya undrade när våra föräldrar och småsyskon skulle komma. Då pekade en polsk flicka ut från baracken. ”Är ni idioter. Ser ni skorstenen där borta. Där, där borta brinner era föräldrar och småsyskon”. 
– Före 1945 var jag inte rädd. Min mor förklarade Hitlers högröstade orerande i radion med att det var en galning i Tyskland – och Tyskland är så långt borta. Men Tyskland kom närmare för varje dag.
Är det inte så exakt jag säger till mina barn såsom Hedis mor förklarade för sina barn. När vi ser klipp på folkvalda SD-politiker som säger rätt i ögonen på krigsflyktingar från Syrien. – Alltså det här snacket hela tiden om att det är flyktingar, det finns ju inga flyktingar. Det är jag övertygad om. Det är ekonomiska migranter som kommer hit för att få bidrag.
Eller när någon uttrycker sin syn på svenskhet: – Man ska vara svensk, född svensk och ha svenska föräldrar.
Och därmed är inte min man svensk och heller inte mina fyra barn. När de frågar ”Kommer vi och pappa behöva flytta?” Då säger jag till dem, det är bara galenskap. Och de kommer aldrig få bestämma var ni ska bo. Aldrig någonsin.
Vi kan tycka att saker är fel. Vi kan vara besvikna och förbannade. Men låt inte vår demokrati sättas på spel. I år har vi kämpat dit vi är, inte bara du och jag utan så många före oss. Så väldigt många som kämpat för den värdegrund som Sverige vilar på. Jämställdhet, öppenhet och mänskliga rättigheter. Ett samhälle med solidaritet och för alla människors lika värde.
Jag kommer rösta på dem som värnar om vår demokrati, ett samhälle med solidaritet som en av sina främsta hörnstenar. Då vet jag att mina barn kommer ha möjlighet att fortsätta göra sin röst hörd, oavsett om de är pojkar eller flickor. Deras möjligheter och chanser  kommer vila på exakt samma grund oavsett om du är hon, han, eller hen. De ska kunna blir kära i vem de vill och ha full tillåtelse att visa det också, de ska få gifta sig med vem de vill och bilda familj oavsett på vilket sätt. De ska stå upp för andra människor och veta att i Sverige tar vi hand om varandra. Oavsett kön, bakgrund och etnicitet. Och oavsett om du är rik eller fattig. De ska veta att vårt land alltid står öppet för de som behöver, de som flyr från terror, krig och galenskap. De ska proppas med kunskap och verktyg för att hålla det här jordklotet på rätt spår, de ska känna sig trygga med att klimatfrågan tas på största allvar. När jag röstar den 9 september handlar det inte om en egoistisk ställning utan för hela Sverige.
Och som Hédi Fried sa i SVT – Jag vill se till att demokratin överlever och försöker få folk att inte tappa hoppet. Man har alltid kunnat förändra historiens gång och det behövdes människor som var modiga att säga ifrån.
Ps. Jag hade gjort en lista på saker som SD står för, sådant de säger blankt nej till. Jag hittade trovärdiga källor att länka till men ville gå till huvudkällan. Jag klickade också på källhänvisningar från flera större tidningar och sökte på SD´s egen hemsida. Vi håller just nu på att uppdatera stora delar av hemsidan. Var god och försök igen senare. DET känns trovärdigt i valtider.

Picture: Witchoria via Brita

Ingen har väl missat #metoo. Och fast varenda berättelse bakom hashtaggen får det att knyta sig i magen på mig så blir jag varm i hjärtat av det faktum att digitala kanaler gör det möjligt att stå bakom varandra och låta det viktigaste växa i exakt den storlek som krävs. Något som jag däremot hade missat och som gör mig iskall inombords var det Elisabeth Höglund  skrev i expressen häromdagen , som alltså Brita Zackari upplyste om i sin väldigt bra text i ämnet.
Jag blev så förbannad så jag lyckades inte somna förren fram på småtimmarna. Hur i hela friden kan man missa hela poängen..?? ”Jag bagatelliserar inte problemet, skriver Elisabeth Höglund, men vissa kvinnor bär själva en del av ansvaret ”  På något vis existerar inte ett men i en sådan här fråga. Hon skriver också ” värre saker kan man som kvinna bli utsatt för ”.  Alltså. Jag vill nästan kräkas. Vem är hon att tycka sig sitta på den vetskapen ? Och det blir värre trots att det redan är galenskap vid inledningen: ”Det är alltså inte helt enkelt att definiera, men kvinnorna i den här kampanjen tycks inte bry sig om sådant analytiskt finlir. Om en man nyper en kvinna i rumpan så tycker inte jag att det är det värsta som kan hända. Det är bara att nypa tillbaka. Det brukar jag göra.”
Att hon tar sig rätten att avgöra vad som anses vara sexuella trakasserier är totalt obegripligt. Och skrämmande.  Att allt bortom det allra grövsta skulle vara lite skoj sådär, lite sådant som man får leva med. Som kvinna.
Det kanske är dags att någon upplyser Elisabeth om vad ordet trakasseri betyder?? Att det enda som spelar roll är att någon annan inte respekterar dig och att du känner obehag. Då är det trakasserier. Om det dessutom anspelar på sex då är det sexuella trakasserier. Att någon tar på dig mot din vilja. Skickar sms och bilder med anspelan på sex. Sprider rykten  kring detta ämne. Även prat och skämt om det inger obehag. Synande blickar, att titta på någon på ett obehagligt sätt. Inte så svårt att förstå , eller hur?
I förrgår vid middagsbordet hade vi ett bra prat om just detta. Det var någon av barnen som tog upp det och sedan var det igång. Jag är som sagt himla glad för den öppenhet och spridning som ändå kommit i och med digitala kanaler. Vår tids demonstrationer fast på ett världsomfattande vis. Och igen, jag vet att jag tjatar om det men det är så viktigt. Vi MÅSTE prata om detta med alla våra barn. Precis lika mycket om inte mer med våra pojkar. Jag har skrivit om detta förut här 
Jag vill inte att vi kvinnor ska ändra oss för att samhället ska få den förändring som krävs. Problemet är snarare att män dikterar villkoren. Jag skulle hellre se en värld där vi strävar efter kvinnlig norm och mjuka värden. Och glöm ALDRIG, att de redan uppväxta männen också måste ta ett ansvar. Ett jättestort ansvar. Barn gör som de vuxna och lär av dem. Dagens män måste vara förebilder för sina barn, sina söner och döttrar.
Då fick jag fick kommentaren ”När tiderna blir hårdare kommer du att sakna manliga män. Du verkar väldigt lättpåverkad av vad auktoriteter som staten, medier, reklambyråer, banker och företag säger åt dig att tänka” Hmm, mycket knepigt svar det där.
Såhär svarade min man på frågan: ” Tänker du att ”manliga män” ska ordna upp all dagens olycka som i stort sett männen har ställt till med? För alltför många är samhällsklimatet redan idag alltför hårt och exkluderande. Speciellt för kvinnor. Det beror på att männen har tagit sig positionen att sätta agendan för i princip allt som berör samhället. Nu är det dags att nya värderingar som bottnar i andra ideal än de ”manliga männens” får ta plats för att forma ett jämlikt och tryggt samhälle i framtiden. För både män och kvinnors skull. ”
Sedan skrev jag ännu ett inlägg som grundade sig i samma sak.
Det är ju inte vi kvinnor som ska nypa tillbaka som Elisabeth påstår. Självklart ska inte vi kvinnor och våra döttrar ta emot, aldrig någonsin. Men den stora poängen är att det främst är männen som ska sluta. Detta får aldrig tystas ner, glömmas bort eller bagatelliseras. Det är ju för fasen männen  som ska fatta att det inte är okej. Det är som när den som mobbas får flytta från skolan fastän mobbaren går kvar. Sjukt. Enkel logik att det bör vara tvärtom. Alla ska veta att det är inte okej någonstans att göra något mot någon annans vilja. Och glöm inte att detta handlar lika mycket om det grövsta som de gånger som följs av ”det var väl inte så farligt” eller  ”det finns värre saker” En gång för alla  -det är aldrig okej. Det är din kropp, bara din. Alltid.
 

Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM

Jag postade ett inlägg om jämställdhet för ett tag sedan. Lite såhär skrev jag:

Vi måste ge mer av de kvinnliga attributen i pojkars uppväxt. Att få dem att förstå att mjuka värderingar, de som vi ofta förknippar som kvinnligt, är precis lika viktigt att bära med sig, om inte viktigast, om världen ska bli hel igen. Idag känns det som om den manliga normen betraktas som den de flesta vill eftersträva. Jag uppfattar det som om handlar om att man ska förminska det kvinnliga, att de kvinnliga attributen skulle på något vis vara sämre. Problemet med jämställdheten är ju inte att kvinnor är just kvinnor och att män är män. Jag är sjukt stolt över att vara just kvinna och älskar allt som anses just kvinnligt och feminint. De egenskaper som anses typiskt kvinnliga är ju helt enkelt så sjukt bra att äga. Jag vill inte att vi kvinnor ska ändra oss för att samhället ska få den förändring som krävs. Problemet är snarare att män dikterar villkoren. Jag skulle hellre se en värld där vi strävar efter kvinnlig norm och mjuka värden. Och glöm ALDRIG, att de redan uppväxta männen också måste ta ett ansvar. Ett jättestort ansvar. Barn gör som de vuxna och lär av dem. Dagens män måste vara förbilder för sina barn, sina söner och döttrar.

För det är det jag tror på.

Jag fick under samma inlägg en kommentar som gjorde mig en aning ställd. Kanske mest för att jag inte riktigt förstod kommentaren, då den sade emot sig själv.

Ibland funderar jag på att vi är många som omedvetet är en produkt av normerna som samhället bygger på. Det gäller även mig själv. Kanske yttepyttelite och så det nästan inte märks, men ändå så tydligt om man öppnar ögonen i varje sekund och vänder och vrider på orden. Om man helt ärlig och självkritisk. Kanske inser man om man analyserar sina egna uttalanden och beteenden att våra samhällsmönster liksom har nästlat sig in nästintill omärkbart. Att samhällssystemet är orsaken till detta och det är svårare än man tror att slå sig helt fri från den beteendenorm som råder. Inte för att man anser att det är rätt, inte på något sätt, utan för att det liksom bara sitter i ryggmärgen. Lite så tänker jag om kommentaren jag fick, inte kan det varit exakt det som skrevs som menades, eller?

Ibland blir jag rädd sådär i efterhand att en felsägning (men inte en helt uppenbar sådan) som går av bara farten ska sätta sår hos andra. Rädd att inte vara den förebild jag önskar, fullt ut. Jag vill bryta normer men ändå så har ju även jag formats av samhället och dess rådande struktur. Å andra sidan vet jag att mina värderingar är tydliga och jag tror såhär: är man medveten och självkritisk så ska det nog ordna sig tillslut. Den primära huvudsaken må ända vara att man kämpar för jämlikhet och människors lika värde, oavsett kön, etnisk bakgrund och sexuell läggning. Punkt.

Jag tänker att det är viktigare än någonsin att ta ställning. Och våga dela med sig av de tankar man har. Världen ser ut som den gör och även på nära håll ser vi sådant som talar emot att vi sätter medmänsklighet allra högst. Och idag är det enklare att hata, det är enklare att smutskasta och mobba, genom alla digitala kanaler som finns. Du behöver aldrig stå till svars, du kan till och med vara hemlig. Det är en utveckling som vi aldrig får blunda för, utan snarare vara supermedvetna om att det är så det fungerar idag. Hålla koll och se signaler är något vi måste se som lika självklart i den digitala världen, liksom den som vi kan ta på.

Men man också vända på det. De digitala kanalerna öppnar även för att ta ställning och dela med sig av tankar. Att vara förebilder. Ge kraft till andra för att våga förändra. Att våga säga ifrån och ingjuta mod. Det finns så mycket stöd i varandra. Att alla som kan inspirera gör det och på det viset ger styrka till de som inte har den. Ännu. Att ju fler vi blir som vågar ta ställning, desto mindre plats finns det för hatet att växa. Vi måste backa varandra, våga backa.

Jag ÄLSKAR Backa Systerskapet. Backasysterskapet är en rörelse för systrar som backar varandra. Systrar som står upp för sig själva och andra. Som vågar ta sin plats och inte låter sig begränsas av normer. Som hämtar kraft och inspiration i systerskapet, som ser sina medsystrar som kompetenser och möjliggörare. Det krävs mod och kraft att våga förändra och vi behöver vara många som backar. Backa Systerskapet drivs av Fryshuset, projektet startades tillsammans med bla Hanna & Amanda från Perfect day.

Utdrag ur manifestet. 

Vem kan bli Backare?
Alla som vill backa och ge plats åt sina medsystrar kan kalla sig Backare.

Alla som identifierar sig som en syster och vill vara med i ett systerskap kan bli medlemmar i rörelsen #backasysterskapet. Du blir medlem i rörelsen #backasysterskapet genom att gå med i Facebookgruppen #backasysterskapet och ta del av manifestet.

Som medlem i #backasysterskapet använder vi ordet syster, för att inkludera alla som vill vara med i ett systerskap. Med syster menar vi tjejer, icke-binära och andra som identifierar sig som en syster och vill vara med i ett systerskap.

När backar vi?
När någon blir hatad på nätet genom att använda hashtag #backasysterskapet

När du vill synliggöra en syster som står upp för systerskapet

När du vill synliggöra en syster som helt enkelt är en grym människa

När vi vill visa på systerskapets styrka och kraft (goda exempel)

Var backar vi?
Backandet är lite som en livsfilosofi, det kan ske överallt och när som helst, på bussen, på jobbet, i skolan, i basketlaget och i sociala medier. Vi backar där vi ser att det behövs.

Hur backar vi?
Vi backar genom att vara inlyssnande, förstående för allas olikheter och respektfulla i vårt bemötande. Vi ser människors inneboende kraft och står upp för våra systrar, så de vågar ta den plats de vill. Slut upp bakom dina systrar och backa där det behövs.

Payitforward: Backa dina systrar genom att posta din story under hashtag #backasysterskapet. Lyft, synliggör och inspirera andra att göra desamma.

I samma veva vill jag bara säga hur jag vill göra från min kant så att säga. Jag vill att mina döttrar ska backa systerskapet men också att mina söner ska göra det. Jag vill att mina tjejer ska ta plats, vara modiga! Jag vill att mina söner ska vara precis lika modiga och våga stå upp för exakt samma sak. Att de också ska förstå fullt ut vad allt handlar om. Inte att de skulle vara sämre än sina systrar, som någon kompis till min son uttryckte det. Nej, såklart inte. Så mycket vet de, om allas lika värde. Det sitter i benmärgen att alla är vi lika värda, oavsett kön, etnisk bakgrund och sexuell läggning. Och det värdet går ju liksom åt alla håll. Det är också viktigt att de förstår historien och varför vi kämpar mot normer i samhället. Det är viktigt att ha vetskapen och inte bara landa mjukt i att deras förutsättningar skulle vara bättre, i och med att de föddes som pojkar. De ska även ingå i systraskapet genom sättet att stödja. Alltid. De ska också låta sin röst vara hörd, en röst som talar för ALLAS lika värde. Vissa menar ju att systerskap inte kan inkludera män. För att vi kvinnor bär på en annan erfarenhet, suttit i samma båt liksom. Jag kan absolut förstå det argumentet men om män är formade av medvetenhet är det precis samma sak som vi engagerar oss i andra människors kamp. Jag går Pride, för jag vill stödja. Kamp som kamp. Handlar det om mänskliga rättigheter så stödjer jag. Handlar det om människors lika värde måste vi alla hjälpas år. Alla vi som tror att världen kommer bli bra. Jag tror på att resa sig upp tillsammans. Ge svar på tal och liksom slå tillbaka. I det fallet är vi alla som syskon.