halmfeeling.
Oj så skoj att ni vill vara med i min utlottning. Tack för alla hälsningar, ni är för rara. Och jag skriver lotter och barnen viker för glatta livet. Spännande blir det på torsdag. Och glöm inte att det går att tävla ända tills torsdag morgon.
Jag har alltid gillat lite halmfeeling. Lite vetefält sådär. Som efter en supersommar när fälten är lite gråbeiga. Inte gulaktiga. Så därför har sådana där ones in a lifetime köp (typ Wegner stolarna) blivit ljust trä. Man vågar ju liksom inget annat. Trägolven har alltid varit, var vi än bott, gråaktigt vitoljade (fast nu har vi vitmålade också, minsann vilken utsvävning..). Genom åren har vi surat över gulaktiga plankgolv. Typ, ska vi bo här då måste vi göra golven direkt. Lyxproblem, herregud.
Min man är väldigt förtjust i möbler från 50- och 60-talet. I mörkt trä. Egentligen överförtjust. Och det är egentligen jag också. Fast inte på samma gång med det ljusa. Nämennäää, inte den där fåtöljen bredvid den där stolen. Så får de mörka möblerna hamna i något annat rum. Jag vet, så fånigt. Någon slags spärr här, fel ton liksom. Som att inte blanda rosa och rött när man var liten(favvokombo idag).
Tills för något år sedan då vi behövde ett skåp. Snabbt. Billigt på loppis. Och det var mörkt trä, sådär gulvarmt i fägen. 60-tal. Fint som snus men oj skulle det här funka. Mot våra gråaktiga golv och stolar. Lyxproblem igen. Men japp, det gick hur bra som helst. Inte samma ton, gult mot grått, men det blev liksom lite skönt. Så nu fortsätter vi så. Det mesta är ju ändå en salig blandning här hemma.
Så var det ju det där med gult. Först blev det ganska mycket gult i barnens rum, ni vet krysantemer och så. Nu får det nog bli lite gult ihop med det där gråvita också. Hittade Stina Persson häromdagen. Fina saker gör hon. Jag önskade mig ju två tavlor i svart-grå-brun-skala men brungult blir nog fint.
Nu ska jag ta en tur till sprutlackeringsfirman och se om de kan fixa ett par saker till mig. Återkommer om vad. Fin helg alla!