mysterium.

Jag ska nog inte ha någon mobiltelefon. Min första iphone for rätt ner i asfalten. Hela skärmen krasade men av någon underlig anledning höll den samman. Trots att några bitar till och med ramlade bort. Inte snygg men fungerande. 

Samma telefon hamnade 2 månader senare i botten på en kastrull med squashsoppa. Ni vet sådan där tjock, redd soppvariant. Där låg den i några timmar tills min mor (ganska förvånat) fiskade upp den. Då var den lite hängig i ett par dagar. Svår att ladda (alla uttag var ju fulla med soppgegga) och det dök upp en massa konstiga uppmaningar. Men den gick att ringa på fast det var bara den på andra sidan som hörde samtalet. Men det ordnade sig också och den funkade utmärkt. Igen. Så varför byta?


I New York köpte jag i alla fall en iphone4. När jag slog på den i Sverige var skärmen svart. Kolsvart. Efter många, långa samtal till NY skulle vi få byta den i Sverige. Och till sist var det någon barmhärtig apple-support-affär(efter typ 5 nej) som fixade. Då försvann sim-kortet som behövdes för att låsa upp den. Nya turer, nytt simkort. Vad händer då?!! Telefonen är borta. Puts väck. Gone with the wind. Och som vi har letat. Sista stället blir trädgården, under de blöta lövhögarna.

Ingen av våra barn vill sig minnas att de har lånat den från hyllan i köket där den senast sågs. Huvudmisstänkt är Charlie som har en viss förkärlek till iphones, ipods och allt annat som går att blippa runt på. Men han ser också ut som ett frågetecken. Jag var till och med tvungen att dra till med ett litet hot (lågt jag vet): Charlie…Du vet,,, jultomten vill att du ska säga var du har lagt mammas telefon?! Men näää, han vet absolut ingenting om den saken. Mysterium.