• AT WORK,  DAILY LIFE,  INSPIRATION - INTERIOR,  SÖRMLAND

    Jag kan inte räkna hur många gånger jag har flyttat in här.

    Häromkvällen lade jag ut en film från det här stället och så många undrade, var är du? Jag var ju såklart på mitt absoluta favoritställe här i Katrineholm. Perrongen, ungdomskulturhuset som vi inredde i höstas. Ta gärna del av ett sammanfattande inlägg om hela projektet här. Toppar helt klart alla mina jobb från 2016. Framför allt för det var så kul, alla darMänniskorna vi hängde med är fantastiska och alla var liksom involverade. Kristo, Linn, ungar, min pappa och det är nog därför allt känns som hemma där. 

    Tur att julstjärnorna hänger kvar på fler ställen. Slipper man känna sig ensam i valet. För övrigt är det underbara och ”hemma”gjorda!

     Teckningarna av Jasmine är såklart kvar.

    Och runtomkring börjar orden fyllas på. Om det finns boktips, se till att kolla in dem!

    Foldrar på en hel massa olika språk.

    Den allra bästa anslagstavlan. Den 5 maj kl 17. Alltså 5 / 5 kl 5 är det dags för Katrineholms allra första Prideparad. Såklart ska vi gå och alla jag känner också. Planeringen tog fart redan förra året och jag har tjuvkikat bakom kulisserna och det kommer blir så bra. Så bra på alla sätt. Framför allt för de mänskliga rättigheternas skull. För ALLA. För övrigt var jag på en temakväll igår kväll, just här på Perrongen, om hbtq-flyktingars situation i Sverige och världen, Tema Tystnad.  Det hela är dock värt ett eget inlägg med all fokus.

    Kolla paraplyerna!

    Jag var ju absolut tvungen att kika in i lokstall nr 1 och 2. Är det någon som ser skillnaden från här. Och jisses, tror ni att jag drömmer mindre när fönstrena är ditsatta. Inte direkt.

    Att älska byggnader suger ju till så fruktansvärt i magen. Av miljarders önskningar.

    Sluta liksom. Sluta vara så ljuvligt. Fast jag menar ju exakt tvärtom. SLUTA ALDRIG vara så här vackert.

    Är det ingen mästare på takisolering som läser här? Jag menar ge mig alla sätt att isolera utan att det syns. Ge mig tricket på osynlig isolering eller andra smartheter vad man gör åt hundraåriga industritak i trä. Jag känner att jag vill veta, bara för att.

    Hyllan från ett mörkt skrymsle har sett dagens ljus. Bra.

    Jag vill flytta in här.

    Jag fattar inte att det här är bakom husknuten. Nästan. Jag fattar inte att jag kan smyga runt här.  Och fantisera. Jag kan inte räkna hur många gånger jag har flyttat in. Hur många middagar med fina människor jag dukat upp vid de här fönstrena. Hur många samtal vi har fört. Och hur många klokheter vi har delat. Alltmedans de som vill spelar basket bredvid.