Mokkasin

Idag skulle jag posta ungefär den här bilden på instagram. Men så kände jag, att jag kan nog inte posta en endaste mörk och ”moody” bild någonsin mer. Tänkte på om någon satt där, som jag, med skallrande fönsterrutor i stormen och lyssnade på presskonferens. Alltså då vill man ju inte spä på.

Men så plötsligt sprack solen igenom och fönstren slutade att slå. Jag bytte rum och gjorde en krans.

Sedan försökte jag posta en bild från det här rummet istället.

Vi går runt och gråter lite i smyg, min man och jag. Åt schimpansmammor, åt intervjuer med tanter om hemhjälp och glassleveranser. Sedan kom det en storm också. Jag kände att jag verkligen inte önskade en storm. Det blåste upp och blev som på natten och alla fönster bara slog. Då grät jag lite till och messade med en vän på Ibiza som sa att det stormade där också. Min mamma skrev att ett träd precis gick mitt itu.  Och min syster sa att det blåst en tall över vägen. Plötsligt mojnade vinden och fönstren tystnade. Solen sprack upp över hustaken. Och jag tänkte att det var då värst vad solen kunde skina från ingenstans. Sen sken den ända fram till halv åtta. Det kändes som en present.

Men förvånande nog gick det inte att publicera?! Om det plötsligt publiceras arton likadana bilder kan ni väl säga till.

Det var inte meningen att jag skulle göra en särskilt påskig krans. Men det kan ingen ta ifrån den.

Jag fattar om ni inte kan fokusera på blommorna i fönstret. Det är visst ett och annat som stör.

Men de här. Jag har sagt det miljarder gånger. Men Blomsterlönn eller Klockmalva kan vara det vackraste jag vet. Vissa dagar slår den faktiskt pelargonen. Men bara vissa. Dessa har jag sått från frön, skrev hon ganska malligt.

Påtal om frön. Det gjorde jag även med Blomsterböna eller Rosenböna som den också heter. De växte upp på en sekund så jag var tvungen att klippa ner dem. Plötsligt kryllade det av små röda blommor. Jag tänker att det inte var meningen. Eller möjligen exakt tvärtom.

För det kändes ändå väldigt härligt på något vis.

Nu ska jag titta på det här . Eftersom jag aldrig tittat på Husdrömmar någonsin tidigare så blir det förmodligen lika vanebildande som Antikrundan (alltså jag erkänner, jag såg första avsnittet i lördags…ni kan aldrig prata TV med mig) . Påtal om Husdrömmar ringde en kompis till Kristo och sa att det kunde varit vi. Fast jag vet inte…hade vi verkligen köpt ett hus på Sicilien?!

Tack alla ni som frågar hur vi mår, hur Kristo mår. Ja, nu är det i alla fall bekräftat att han är smittad och alltså har covid-19. Det känns nästintill lite ironiskt. Jag var ju störtnojjig i början och var säkert den första i stan som försåg mina barn med handsprit. Så visar det sig att vi haft smittan i huset i 3 veckor – vad fasen liksom?! Samtidigt är det skönt att få det bekräftat, vilket också gör att det jag skrev om här känns ännu mer relevant. Jag rekommenderar verkligen att läsa det då det är intressant hur det sett ut i vår familj och det här med lukt/smak bortfallet.

Det känns dock som han är lite bättre idag, samtidigt som febern fortfarande hoppar upp och ner, han är inne på tredje veckan nu.  I helgen blev han asrisig och fick läkarkoll. Men han syresatte sig väl, vilket är det som räknas. Han har fortfarande hostan kvar och ont över lungorna. Och MEGAtrött. Vi andra har fortfarande vaga symtom. Jag, Liv och Viggo har fortfarande ingen smak/lukt vilket såklart är en bagatell i sammanhanget, men igen, jag tror att det är tillräckligt för att vi faktiskt smittar.

Som ni säkert förstår är vår tillvaro inte direkt härlig just nu. Men det kunde varit så mycket värre, så väldigt mycket värre, tänker jag. Fast det är otroligt långt ifrån brödbak och mys. Mer nudlar och makaroner. Med en pappa som mest sover i ett lite avskilt rum, fyra barn som ska vara skoleffektiva, vilket går sådär. Det är ju inte direkt att man samlar dem runt bordet och har lite mysig räknestuga. Det är mer tjat och jag erkänner, tjat… Någon hojtar om att jag ska tipsa om samiska traditioner, en annan vill att jag ska lyssna på tolv kapitel ur en berättelse, en annan frågar sig hur man gör med livscykelanalysen på ett par Nike-sneakers där enda källan om lädret är en stängd FB-grupp. Och en fjärde sitter i öppna , digitala lektioner och hävdar att varje ord (från resten av familjen) hörs till samtliga i lektionssalen. Mamman i den här familjen försöker alltså jobba samtidigt som hon frågar sig hur mycket barnen kan äta och tycker hon lagar mat hela tiden. Och det är sjuttioelva mellis nu är det inte meningen att ni ska äta upp ALLT på en gång!!! och vem tog TVÅ glassar??!! och mina systrar får knappt göra annat än att leverera mat till oss. Själv äter jag havregrynsgröt för 11 dagen i rad.

Slutligen. Kan inte nog säga – stanna hemma vid minsta lilla symtom. Sannolikheten att vi alla härhemma har det är ju stor och med dessa otroligt skiftande symtom så måste man vara så vaksam. Klart, slut på elände.

Det skulle ju vara ett direkt ljug om jag sa att energin var på topp.  Jag kan inte heller säga att jag har koll på vad som händer och sker just nu, men lite har jag lyckats snappa upp. Vi avslutar så tycker jag ❣️

Att Pom & Flora stöttar vården och frukostlevererar. SJÄLVKLART har jag swishat på 123 309 3887. Mia Skäringer och Anna Mannheimer gör samma – samlar och delar ut pengarna i form av middagsmat till personal inom vård och omsorg. Swishade såklart även dit 123 227 0999. Förmodar att det finns tusentaliga liknande initiativ, upplys mig gärna!

Jag är glad att Emma och Maria har startat upp #hemmapåsk för att just inspirera och peppa i den ovanliga påsk som går oss till mötes.

Jag hittade Anna Kövecses @annakovecses och började tänka på ärtpåsar (ni vet sådana där man hade på gympan) fast det väl egentligen inte var några ärtpåsar i hennes feed. Men blev i alla fall sugen på att ha en eller två (?!), minns hur de kändes i handen. Hursomhelst var det fint där.

Weronicas fina blogginlägg inspirerar alltid och för ett par veckor sedan hittade jag till Johanna Bank  – följtips @cirkusbank . En fredag när det inte var vidare muntert härhemma så hade jag i alla fall energi att färga lite textil med avokadoskal och kärnor.

Jag gjorde det helt utan recept och kunskap. Kokade skal, kärnor, rödlöksskal och salt i en timme. Lade i lite tyg och en trasig handduk, kokade lite till. Tog bort tyget och silade bort grönsaksresterna. Lade i tyget igen. Sen låg det så över natten. Dagen efter slängde jag det i tvättmaskinen för att se om färgen satt kvar, det gjorde den.

Det blev superfint. Och nu vill jag egentligen fylla ett träd utmed vår gata såhär! När det händer vet alla att vi är på banan igen,  tänker jag. Johanna tipsade också om att färga blå – med rödkål och rostig spik!

Jag tyckte Malin @poppyloveyou gjorde fina ägg.

Dm:ade @schulverket och frågade om hon hade tankar på att trycka upp ett print som var blått med en duva som det hon målat ovan. Det hade hon, så fint.

Av en slump hittade jag den här gamla bilden. Den fick mig att minnas pompom-eran för åtta (!!) år sedan. Det var ändå rätt fint, var det inte?!

Idag skulle jag vilja ge er ett varmt tips – klicka vidare till den här krönikan skriven av Lina Schollin Ask. Den säger så väldigt mycket och Lina har en alldeles speciell begåvning att lägga orden rätt. Ni som läser mig vet att det var precis såsom rubriken lyder jag önskade där, i den tidiga hösten. Och precis så jag önskar nu och säkert hela världen med mig  – ”Allt jag längtar efter är en grå måndag”   Läs, den är lika viktig som trösterik.

Lina Schollin Ask lärde jag känna för flera år sedan, genom min butik, och de många mail vi skickat fram och tillbaka. Det var hon som bland annat målade Syster. Allra särskilt under hösten var hennes klokhet ett stort stöd för mig.  Lina arbetar som barnläkare och utredare på Folkhälsomyndigheten. Hon har skrivit boken ”Klättra så högt du vill för du är ju ändå redan död”.

Den 17 juni 2013 lade jag ut den här bilden på instagram. En evighet sedan. Det var en av de första dagarna på en lång månad i Paris, och regnet stod som spön i backen. Åskan slog hårt mellan den höga husen. Vi hamnade på en hemlig gata. Under bilden finns texten The old brother and sister to the small ones: Ohh no! Don’t walk further in! It looks like Spirited Away ! ( Miyazaki’s movie Their most scary movie ever…) Vi såg aldrig den gatan igen (vi letade faktiskt) förrän i somras när den plötsligt var där. Ett stenkast från där vi alltid går, vi har passerat där hundratals gånger. Undrar just var den varit under alla år?  Vi kände genast att det var något bekant… Men mamma, det var ju här! Kommer du ihåg?! Gatan från Spirited Away!

Våra barn har alltid älskat Miyazaki´s  och Studio Ghiblis filmer. Och varit livrädda som ni förstår av ovan. De får fortfarande rysningar av Spirited Away. Men lika mycket som att just den filmen är det läskigaste de sett är många absoluta favoritfilmer från barndomen. Nostalgi de lux nuförtiden. Givetvis har vi dem på DVD men ändå blev det jubel när Netflix släppte Studio Ghibli´s filmer (kanske för att de där dvd:erna har sett bättre dagar). De kom en och en till mig och berättade nyheten. Först i april finns samtliga filmer men redan nu kan man se många av favoriterna.

När de var små satt de som förtrollade och kunde se Totoro varje helg, flera månader i sträck. Faktiskt har jag sett det hos dem nu också, hur de liksom sugs in, att de inte vill missa en sekund. Trots att de faktiskt har sett de flesta av filmerna flera gånger tidigare. Något som är ganska ovanligt vid andra filmer numera, det är mer ni behöver inte pausa jag kommer strax.  Jag tror det handlar om äktheten, det rena. Att själva berättelsen inte drunknar i allt extra allt, som coola effekter och svulstig musik. För trots alla detaljer och svindlande äventyr så hålls tempot på den nivån att du blir fast. Berättelserna förtrollar givetvis. De helt magiska äventyren som är en blandning av allt. Att verkligheten är högst närvarande liksom bredvid allt det magiska, det läskiga, det supervackra, det lite skeva och märkliga. Och fantasin, den oändliga! Trots det som kan uppfattas läskigt av yngre tittare (se nedan vad det läskiga handlar om i Spirited Away) så finns en mjukhet i filmerna. Naturen är alltid där, snällhet och vänskap värderas extra högt.

Som vuxen ser man ju också ett annat perspektiv. Ett djup och ett komplext berättande som har sin grund i något mycket mer tankeväckande än ett sagolikt äventyr. Etik, det filosofiska perspektivet och existentiella frågor som lindas in i något som är lätt att ta till sig på många plan. Och att hjältarna är unga tjejer kan man ju inte annat än älska.

Spirited away

– Sånt hänger ju kvar för alltid. Det där med att föräldrarna förvandlas till grisar, är så otäckt. Flera år trodde jag att det skulle hända. Jag kunde inte tänka mig något värre. 

Laputa – slottet i himlen

– Jag kan inte se fler filmer av Miyazaki, jag blir så ledsen.
– Hur menar du, du sa ju igår att du älskar dem.
– Jag kommer aldrig få uppleva allt det här vackra och aldrig vara med om de här äventyren. Det är så otroligt sorgligt. Kan inte ens tänka på det utan att vilja gråta. 

Min granne Totoro

– Det ÄR världens mysigaste och finaste film. Den absolut vackraste. Man är inte gulligare än Totoro. Och syskonen är fina. 

Lånaren Arrietty

– Åhh det är ju hon som bor innanför väggen. Jag ville vara hon så mycket.
– Varför då?
– Meeen du ser väl? Hon hade en knappnål också. Som svärd.

Kikis expressbud

– Hon är en så modig tjej, hon vet exakt vad hon vill, hon är inte rädd för något. Hon hjälper alla, även när man tror att det inte går. … jag kan nog se mig själv lite i henne. Det är sån girl power. Hon räddar en kille från att dö, hängandes i ett luftskepp. 

Ponyo på klippan vid havet

– Det är den om pojken som hittar guldfisken på stranden. Hon får heta Ponyo och är magisk. Den är söt. Och fantastisk. Hon är gullig. Allt är det. 

Porco Rosso

– Alltså, det var så länge sedan jag såg den här. Det var en gris som flög omkring och sköt, han var kär också. Jag tror han var en soldat som blivit förvandlad till en gris. Jag tror inte det var någon favorit. 

Prinsessan Mononoke

– Hon är ledare över skogen  och rider runt på en vit varg. Hon växte upp hos vargarna.

Det levande slottet

– Jag vill teckna såhär. Förresten, visst är alla hans filmer handtecknade?

Ja det är ju det. Och kanske är det just därför det blir extra magiskt.

Jag har aldrig förr blivit så glad för det allra första säkra vårtecknet. Min mamma lämnade nyss den lilla buketten på vår trapp. Samtidigt är den starka insikten över det lilla och trygga, tillsammans med en sorgsen klump i magen. Vi är ju så vana att min mamma och pappa svänger förbi, kommer in och sitter ner en stund, pratar om allt. Mitt i vardagen och flera gånger i veckan. Något som jag ofta berättar om, som det värdefullaste för vår familj. Igår när pappa lämnat Liv´s presenter (hon fyllde år för ett par veckor sedan, precis när allt började bli värre), på samma ställe, kände jag detsamma. Men Liv sa: Nu tar vi en dag i taget mamma. Sen öppnade hon paket tillsammans med mormor och morfar på facetime. 

Hej på er, hur mår ni? Våren har anlänt, det känns bara så – tacksamt. Nu stänger jag ner jobbet strax och hoppas ha energi kvar till att starta krattningen av vår tomt som glömdes i höstas, trots att snön aldrig kom. Skönt att det är fredag, jag kan inte påstå att det funkat klockrent och harmoniskt med hemskola här i huset. Alla (utom Charlie men pga nedan så är han hemma sedan ett par dagar) är inte särskilt sjuka men heller inte friska. Liv är en stjärna, ställer sin klocka, går upp, duschar, gör frukost och ansluter till den digitala skolan oj varför sminkade jag mig?! fast det är lika bra, det känns som vanligt då... De andra har mer inställningen, en minut innan skolstart, kliver ur sängen och släpar sig till skrivbordet. Tänker att det verkligen kan vara lättare sagt en gjort för många barn just nu.

Uppdatering 1 april – Nu vet vi att Kristo har bekräftad Covid – 19. Därför känns det jag skriver om symtom nedan ännu mer relevant och viktigt. Sannolikheten att vi övriga i familjen bär smittan känns stor. 

Kristo hostar innefrån ett annat rum men säger att idag känner han sig lite bättre då febern fortsatt hoppa upp och ner. Nu går han in på tredje veckan. Den hårda hostan består. Nu vet vi ju inte med hundra procent säkerhet att vi har viruset. Men sannolikheten känns väldigt stor, med tanke på hur dålig Kristo varit, så länge och alla tydliga symtom. Resten (förutom Charlie) har uppvisat symtom MEN de är så GALET olika. Så väldigt subtila. Egentligen borde en studie göras på vår familj för OM vi har det här så är det superintressant, vi är ju ända rätt många som är under samma tak. Nog för att man säger det hela tiden, att det är olika hur viruset slår. Men att det kunde vara såhär subtilt och totalt olika med bara en gemensam nämnare är svårt att inse innan. Och hade jag inte haft den symtom vi alla har, så hade jag lätt trott att jag var frisk nu. Det är endast ETT symtom som varit samma hos oss alla – vi har tappat all lukt och smak. I flera dagar – för mig, Liv och Viggo sedan i lördags. I början av veckan fick jag känslan – detta så sjukt märkligt, det är helt DÖTT. Visst har jag tappat smak/lukt tidigare men då har jag varit dyngförkyld, snorig eller ont i halsen – nu har jag inget av detta. Och det är helt borta, inte ens en gnutta, det känns som det aldrig kommer komma tillbaka, inte en tillstymmelse i snart en vecka. För mig är det absolut det ENDA som inte känns normalt i min kropp. Det startade med yttepytte ont halsen, knappt märkbart, sen kom ca 4 timmars lätt feber och lite frossa, that´s it. Förutom denna mystiska ”åkomma”. När jag googlade det i början av veckan sedan kom detta upp som ett symtom, under veckan har man också börjat nämna det mera,  och efter jag berättat om det har jag hört flera berätta det samma. Med det i åtanke så tycker jag det är bra att berätta om det och även då att symtomen skiljer så markant, i samma familj. Viggo menar att vi bara följer  statistiken, där män över femtio drabbas värst och barn/ungdomar lindriga symtom. Det skulle därför inte förvåna mig om Charlie faktiskt bär på det utan att uppvisa några symtom.

?Kristo – hög feber i två veckor, kraftig och mycket hård hosta, ont i lungorna, svårt med andning, ingen smak/lukt

?Nomi – pyttelite feber, kraftig men segare hosta, ingen smak/lukt

?Liv – ingen feber (möjligen pyttelite, knappt märkbar), ont i halsen, supertrött, lite hosta, ingen smak/lukt

?Viggo – feber i 2 dagar, lite ont i halsen, ingen smak/lukt

?Jag – lätt feber och lite frossa i ca 4 timmar, ont i ögonen, pyttelite ont i halsen i början, ingen smak/lukt

?Charlie – inga symtom än lite magont

Jag ville bara nämna det, trots att jag inte är en Folkhälsomyndighet. Väldigt långt ifrån. Men senast idag pratade jag med Uppsala, där sade man också att detta är ett av symtomen man sett på många håll. Och trots att det inte är något man ringer 1177 om, så tänker jag att det är viktigt att veta om det. Det kan ju långt ifrån skada i alla fall.

Jag lovade på instagram att avslöja min senaste keramikförälskelse. Man kan ju tycka att det är lite korkat eftersom jag redan nu har letat med ljus och lykta. Och dessutom aldrig lyckas med en budgivning. Nu har jag i och för sig inte kämpat så mycket.

Men i alla fall på den här ostkupan! Hur glad hade man inte blivit att lägga hushållsosten i den? Nu ska tilläggas att jag nog är lite snål också. Antikhandlarnas ord från Upplandsgatan ringer i mina öron – ohhh nej det har vi inte, men DET kan du få billigt, väldigt billigt. De kunde lika gärna ha sagt det är helt opopulärt – bara så du vet. Hurra tänkte jag i mitt stilla sinne. Så därför snålade jag ur på 500 kronor, det var ju ändå bara en ostkupa. Men hur som helst – jag besitter ju långt ifrån någon patent på detta fina så varsegoda – låt mig presentera : Laholms keramik!

NU lät det som det hela var min uppfinning men oh nej. Det hela började alltså redan i december när min mamma gav mig dessa assietter som varit min kära mormors. Det var inte så att jag spanat in dem sedan tidigare, utan min mamma hade helt enkelt på känn att jag skulle tycka om dem. Jag blev överlycklig! De var de finaste jag sett. Jag tog fram dem vid fina tillfällen under januari men kom mig faktiskt inte för att kolla under dem förrän flera fikastunder senare.

Och när jag då googlade namnet var det som det skrek på mig! Jag vet egentligen inget mer om denna keramikfabrik utom att den låg i Laholm, förmodligen, och att faten från min mormor har en Berit Davidsson gjort. Och att jag mycket gärna skulle ha en assiett till varje familjemedlem. Det vet jag också.

Sen hade jag tydligen en liten skål hemma sedan förut men assietterna är så mycket finare. Och fiskfatet får oss mest att skratta men jag har det som färgkarta.

Hur mår ni? Själv varvar jag fina telefonsamtal med jobb, samtidigt som jag checkar av måendet utav resten av familjen. Nu är alla mer eller mindre sjuka, utom Charlie. Givetvis hade jag själv, i annat läge, inte känt mig alls så sjuk, mest snuvig faktiskt.  Men nu håller man sig ju lugn och hemma, såklart. Och Kristo har på 12:e dagen i stort sett noll feber så det börjar vända om det inte vore för den där hostan, som faktiskt blivit mycket värre nu ikväll. Så konstigt. I natt drömde jag att vi var i Paris och allt var tyst, ödsligt och stängt. När jag vaknade så var känslan där i magen på en bråkdel av sekund – att allt är annorlunda. Men trots det så håller jag mig så stenhårt till hur mycket jag tar in utifrån. Det förändrar ju inte läget något alls egentligen men jag funkar. Och det är helt OTROLIGT : alla som ringer, jag har fått vykort från er som läser! Och till och med ett musikbud! Den VACKRASTE av världar. TACK <3

På eftermiddagen kom leverans från min pappa, men det är min mamma som levererar. På trappen lämnades flädersaft, jordgubbssylt, bullar och ugnsstekt gädda (själva fisket står dock pappa för) och jag i min tur levererade ut fika till alla sjukstugor i huset. Så mycket tacksamhet i sådana leveranser. Tänker på när man som barn gnällde över hemkokt saft och sylt och hembakt bröd. Jag och mina systrar skrek efter Bob´s sylt och Skogaholmslimpa, snacka om skilda världar. Precis i fikat kom också beskedet om att Nationella proven ställs in. De två yngre barnen jublade medan de äldsta fick varsin klump i magen. Såklart är det skönt att slippa prov, men samtidigt när betyg står på spel på ett annat vis än i sexan, blir också dessa prov otroligt viktiga.

Just nu jobbar jag med en del av inredningen på Fotografens Café och Bistro, som jag berättat om tidigare. Så glad att det inte finns någon önskan om att det ska vara lugnt och sparsmakat. Jag ska berätta lite mer än annan dag men såhär ser en liten del av moodboardsen ut.

Alexandra skickar mig uppdateringar om hur allt faller på plats. Bänken har gjort ett av hörnen användbart, vi kunde på så vis bygga bort en snedställt vägg och vi har också så löst en del av förvaringen till  ovanvåningen. Skåpet satt där, förmodligen från det huset byggdes, men har lagats upp i profiler och bänkskiva. Och ny färg. Det är väldigt lyxigt att leverera idéer till snickare och målare på plats.

Mysigt hörn. Visst blir det fint!? Och snart slipade, oljade golv! Och så tänker du till tapeter på allt utom där det är pärlspont. Och klängiga växter, blombord, speglar, kuddar…

Här är det slutgiltiga tapetvalen. Samtliga från Lim och handtryck. Jag har hela tiden velat att övervåningen på gårdshuset från tidigt 1900-tal ska ha känslan av ett hus på landet.  De knarriga trägolven , snedtaken och kakelugnarna får mig att tänka på torp och sommar. Samtidigt tänker jag att det skulle kunna vara en vind i Paris eller kanske mer Köpenhamn. Tänker att den mixen kommer bli helt perfekt och så mysig.

Karantänsbordet. Det råder i alla fall inte direkt brist på kreativiteten. Liv sa – alltså jag hade glömt hur satisfied det är med vattenfärg…säg åt mig nästa gång jag glömmer.  Sedan tyckte hon att bästa sysslan för mig i dessa tider var att testa igenom alla copic-pennor. Dessvärre behövdes påfyllning till alldeles för många än vad vi har råd med just nu, men det är så himla bra att dessa pennor är påfyllningsbara. För det första så räcker de en evighet redan vid första köpet. Sedan ger varje refill  8-13 påfyllningar beroende om du har Marker, Ciao eller Sketch.

Fick Elin Unnes senaste bok – Den parfymerade trädgården – i brevlådan. Är så väldigt sugen på att börja läsa pågrund av att jag älskar allt som Elin sätter orden på.

”Den doftande trädgården är fylld av vackra, härdiga växter som sprider sin parfym på vintern och sommaren, dag som natt. I parfymörens odlingar växer ingredienser till tvål och skönhetsvård, till mat och dryck, rökelse och tvättmedel. Och – för den skickliga alkemisten – eteriska oljor. I parfymörens odlingar växer ingredienser till tvål och skönhetsvård, till mat och dryck, rökelse och tvättmedel. Och – för den skickliga alkemisten – eteriska oljor. Den doftande trädgården är fylld av vackra, härdiga växter som sprider sin parfym på vintern och sommaren, dag som natt. Det är en oas för människor och djur, full av nyanser för folk som inte kan se växterna och full av minnen för den som håller på att glömma allt.”

Visst låter det så himla fint?