Igår när jag promenerade såg jag hundratals fåglar som flög i plog, ni vet sådär i v-formation. Det som fick mig att stanna upp lite extra var att det säkert var sju olika grupper. Väldigt nära varann men ändå med lite glapp emellan. Var grupp med sin egen plog och ledare. Det var fint.  Visuellt var det magiskt och himlen var dessutom vacker. Men det såg också kärleksfullt ut. Som när många väljer att sluta upp tillsammans. Kanske är vi olika, inte samma familj, inte samma ursprung eller generation. Men vi flyger i flock ändå. För att bli starka. Sedan jag gick jag hemåt, räddade en ros i kommunal rabatt som brutits av blåsten. Tänkte rätt mycket på hur gatorna som jag alltid går på kändes så rena. Och tysta. Allt det där som jag brukar lida total tristess utav kändes just då mjukt och varmt. Lite sådär det brukar kunna kännas när man kommer hem. Vi kom hem sent i lördags efter en resa som blev så mycket längre än vad vi hade planerat (missade tom barnens skolstart…), eller grejen var väl att vi knappt planerat något alls. Jag minns att jag sade till min man när vi packade in oss i bilen för några veckor sedan ”fixar vi en roadtrip med 4 ungar (som dessutom ALLTID kräks mil efter mil) och hund på 10 månader utan att knappt planerat något i förväg så kommer det kännas lite förvånande”. Och med facit i hand så gick det galant, åtminstone i våra ögon sett. Det skulle möjligen varit det evinnerliga kräkandet då. Men när vi sträckkört mellan Paris och Köpenhamn på en dag så fick vi ett sådant supertips av Johanna Garmland som visade sig funka utmärkt. Och då snackar vi de som provat allt från tabletter, tuggummi, armband och rubbet. Men idag är det måndag och vi rivstartar hösten 2018. Barnen har jag skickat till skolan och det enda gisslet den här morgonen var att honungen de ringlade över yoghurten smakade soja??!!

Fast trots att världen kändes extra mjuk igår så saknar jag Paris. Jag vet inte vad det är. Jag kan trivas så in i vassen i andra städer, Amsterdam var härligt! Men jag känner mig så hemma i Paris. Utan att kunna ett ord franska. Vi alla gör det.

Trots att vi verkligen inte gör så himla storartade saker. Fast jag kan lova er en uppdaterad guide inom kort. Men mycket är faktiskt fortfarande väldigt aktuellt i vad som finns under min kategori Paris här på bloggen.

Som att kortlek och is-te alltid funkar.

Tricket för att ta reda på om det man dricker innehåller mjölk. Om man blåser det mest man kan i ett sugrör, blir det bubblor eller ej?

Det här är så mycket jag. Hur kan man gå runt med en femhundring i mynt? Utan att tänka så mycket på det.

Att Paris har en strand om sommaren, är sen gammalt. Tidigare var den mer sandig dock.

Men ångduscharna var desamma och de mindes exakt hur det kändes förra gången, då för 6 år sedan. Rätt likt eller hur. Men så pyttiga barn!

Alla önskade sig sådana här hemma och när staden är bakom hörnet blir det såklart extra lyxigt.

För att inte tala om att dansbanan är full med väldansande par. Utmed Seine, nästan under Pont Neuf. Det här är faktiskt sjukt romantiskt. De dansade och dansade.

Liv karvade N & L för allt vad hon var värd.

Och letade som en galning efter den här bron tills Viggo berättade att den var man tvungen att riva och ersätta med en ny. Det hade han läst. Låsens tyngd hade blivit risky business och bron riskerade att gå i tusen bitar rätt ner i Seine. Det var då en sorglig historia, konstaterade han. Jag menar om man låst sin kärlek vid en bro i Paris och sedan är den som raderad från världens yta.

Men Liv och Nomi lät inte det hindra dem. Systerskapet skulle absolut låsas för alltid.

Paris har semester från i slutet av juli för att komma tillbaka runt 20 augusti. Idag alltså.

Men jag gillar att fönstershoppa.

Vissa boklådor håller dock öppet.

Tour de France, visste du att loppet körts sedan 1903? Inte jag heller men det förklarar snyggheten på affisherna.

En boklåda kan vara det mest turistiga som rymts i en låda men också tvärtom.

Vi körde en tb på glassen för att se om det var så vi mindes den.

Rosglassen alla väntat på var slut! Så någon gjorde jordgubbssmaken till något ros-aktigt som plåster på såren.

Woodstock plus mango, perfekt match.  För övrigt så var glasskulorna så minimala att det hela blev löjligt. Kostnaden enorm för att vara en glass och med tanke på mängden. Tror att 2 kulor gick loss på 85 spänn. Alla konstaterade att glassen är otrolig god men samtliga tyckte att Frusen glädje var nästan minst lika god. Och där fick man ju istället nästan stoppa killen som skopade glass, 1 skopa var som 6 stycken från Berthillon. Det var dagens glassrecension.

Shakespeare & Co är ett turistmål utav råge och man undrar lite hur tröttsamt det kan vara att jobba där. Men samtidigt älskar jag stället. Alla som sitter och läser i nersjunkna fåtöljer med utsikt över Notre Dam.

Kristo köpte en bok som han inte vågat läsa ut förra gången.

Det bästa vi någonsin gjort.

När man känner att man inte vill ha sniglar till middag.

Fast vi ville ju ändå sitta utmed Seine och kolla in Eiffeltornet från håll. Så vi letade upp en pizzeria i närheten.

Vid 21 och ett folktomt Louvren vid sidan om.

Vi satte oss under Pont Arts. De flesta ställen utmed Seine funkar för stadspicnic. Även öarna mitt i floden. Att gå utmed den norra stranden funkar ända fram till Eiffeltornet.  Det finns trappor med jämna mellanrum för att ta sig ner.

Vi tjuvstartade för de andra hade fastnat vid någon konsert några broar bort.

Det här var allas absoluta favoritkväll. Sitta såhär är som på film. Mörkret lägger sig samtidigt staden sakta tänds upp. På floden passerar den ena båten efter den andra för att sluta upp kring foten av Eiffeltornet. Och nog för man är långt ifrån ensam men i jämförelse med att hänga exakt vid Eiffeltornet är det här rena rama lugnet. Ungefär vi 21 tänds Eiffeltornet och det älskar barnen. Det blir som guld och det är såklart att det är magiskt. Ungefär en timme senare blir det som tomtebloss och glittrar som om det inte fanns en morgondag.

Och en picnic behöver inte vara mer storartat än några hämtpizzor. Det är inte matupplevelsen som är prio. Allt är gott automatiskt.

Så kom vi till stunden, strax innan midnatt då det var dags att låsa fast systerskapet.

Där satt det.

 

Och nycklarna skulle slängas i Seine för det är så man gör.

Ändå lite svårt att lämna i mörket. Vi ses nästa är.

 

På trädet i jämnhöjd med den övre gatan. Kan man klättra högre i träd när man är extra kär? Klart att man kan.

Sedan tog några av oss en taxi och de andra metron. Ska berätta exakt hur det fungerar att resa med hund och vistas i städer som Paris. En annan dag. Jag ska berätta om hela vår sommar. Sommaren som knappt känns som jag varit ledig något alls men upplevt så mycket så jag minns inte när det var såhär senast. Och åksjukeknepet då? Som funkade var gång. Blöt pekfingret, stick ut det genom öppet fönster samtidigt som du fortsätter köra och titta rakt fram en stund. Efter en halv minut, ibland kortare och ibland längre, lägger sig illamåendet. När det kommer tillbaka, gör om. Haha, skön avslutning eller hur? Men så värdefullt om man vet hur det är med åksjukeri. Skulle helt klart kunna stoppa de bästa från att stick ut på roadtrip. Men nu vet ni, det tackar vi Johanna för, och då är det helt klart den bästa av semestrar! Bara gör´t, det gjorde vi.