Första gången vi var i paris med alla barnen var 2012. Innan hade vi bara varit här med Liv & Viggo, fast bott på hotell. Då var också första gången vi bodde i en lägenhet på Rue Oberkampf och därmed upptäckte ett alldeles nytt Paris för oss. 11e arr och 3e, numera är det här de känner sig lite som hemma och det är våra absoluta favoritkvarter. 11-åringarna kan lätt gå till mataffären själva och tonåringarna finns ingen hejd på vad de kan. Såklart. Den här tiden är parisarna själva på semester och det är därför lite lugnare än vanligt i just de här kvarteren, mycket är stängt och så. Men det gör verkligen inte alls särskilt mycket. Och att komma tillbaka till lägenheten är definitivt att känna sig som hemma. Det är EXAKT som vi minns, vrålar de om allt! Så mycket TB-time, enligt dem. Mest hela tiden. Vi går en liten husesyn, eller hur?

Om jag hade en lägenhet i Paris eller var som helst annars skulle den också vara såhär smart, smakfullt ursnygg och full utav böcker. Vacker i all sin enkelhet och funkar trots att vi är rätt många. Mina barn kallar den här lilla lägenheten för en Paris-stuga, samma sak som en sommarstuga fast tvärtom. Det mörka golvet här knarrar på ett alldeles särskilt vis, och det minns jag från första gången vi steg in här.

Livet blir lite som en film här om man bortser från det att vi är 6 personer på ganska liten yta. Och en hund. Fast vi vet ju inget annat. Många skulle nog tycka det var mer ett kaos, haha! Men det är bra på något vis, att uppleva kontrasterna. Jag tjatar visst om kontraster denna sommar men den råkar ju vara ett helt virrvarr av olika små äventyr.

Chester är helt, HELT fantastisk! Maken till coolare hund får man leta efter. Likväl som han sprungit runt fritt både på Österlen och med Helium på The Norrmans, har han åkt cykelkärra genom Amsterdam´s gator och glider numera runt som en världsvan Parishund. Han är så pass gullig att folk slänger ur sig ord som magnifique och en parisisk kvinna i kvarteret ville absolut ha namnet till uppfödaren.

Jag har inte trendspanat så värst. Åtminstone inte planerat. Men något som är uppenbart är att böcker och magasin har en tydlig och given plats överallt. I alla butiker, vilken det än är, har man liksom ringat in sitt eget genuina intresse och smak i just böcker. Det är såklart ingen nyhet men det är markant mera nu. Var man än befinner sig. Kanske har det bara varit i en svacka? Många av butikerna har översatt sig själva i bokform, den ena snyggare än den andra. Kanske är det ändå en motreaktion på gång, mot den digitala världen? Eller tillbaka som det varit. Inte mig emot, paradoxalt uttryckt kanske för att jobba som jag gör. Men jag älskar att omge mig av böcker och magasin i tryckt form. Själva har vi släpat med oss en hög egna under de här veckorna…

Å andra sidan är det helt överflödigt med egna böcker just här. Det finns rader och de är bra.

Det var just den här bokhyllan som inspirerade oss till en egen i pocketformat. Med andra ord en inte alls så djup, några centimeter extra än en pocketbok. Vi delade upp en gammal dörr som hyllplan. Vår finns alldeles säkert med i ”stora inlägget om bokhyllor.”

Bra jobbplats.

Liv har fotot hela sin semester med polaroid. Tycker även det är en skön kontrast till det digitala fotandet. Att vara tvungen att tänka till, vad vill jag ha på bild och liksom få en endaste chans. Allt annat blir svindyrt. Sedan kryllar det ju av gamla fotoautomater här. Vi tog även ett familjefoto på gatan på hederligt gammalt vis. Den enda som inte kunde stå still var jag!

Nomi har skickat post. Eftersom vi saknade kuvert just då så sydde vi ihop en papperspåse. Vi hade tidigare varit på en liten gömd butik där hon införskaffade kaligrafipenna och smutsrosa bläck. Mannen gav tips och i den lilla skrivboken kan man lära exakt som förr.

Och ett lacksigill med N.

Det är lite märkligt det där med städer som inte är hemma. Ett lacksigill är ju liksom inget världsomvälvande. Med i en butik vid hörnet om Seine är det något alldeles speciellt.

Lite samma är det ju med maten vi lagar. Fast nog är det härligare att köpa grönsaker på marknaden och fisk över disk?

Och allt med annan förpackning än hemma blir också en smula vackrare. Fast det liksom är buljongtärningar typ.

Minns att det var efter vår första vistelse här jag också började fästa hela kylkanten full med visitkort. Att det sedan gick överstyr hemma hos oss, kunde man ju räkna med.

Jag saknade Paris, det var länge sedan vi var här. Och när jag väl är här tycker jag så himla mycket om det. Egentligen räcker det fint med känslan att vakna om morgonen och ta dagen med ro. Fint. Som en sommarstuga alltså.

Vi kommer alltid ha Paris. Som staden där vi sover med öppna dörrar mot natten. Där vi låter barnen gå till närmsta bageri alldeles själva fast de inte kan ett ord franska, för att vi vet att någon kommer ändå att hjälpa dem om det skulle behövas. Där vi kan åka vilse och hamna på andra sidan staden mot vi tänkte från början och det gör inget alls. Där vi kan promenera med varann på ryggen fast mörket lägger sig. Och sedan dingla med benen över Canal St Martin och tänka att allt i den här staden är som någons vardagsrum. Vi kommer fortsätta äta den allra godaste  bobun på La Petit Cambodge trots att det var där det hände. Detta proppfulla ställe med världens trevligaste myller ända ut på gatan. Gatorna där allt känns så lugnt och varmt. Där staden bara är som den är och liksom menad att vara. Inte som det kan kännas bland hetsiga turiststråk och Eiffeltorn. Nej, precis tvärtom. Som ett enda stort vardagsrum.  Jag tänker inte låta någon ta 10:de och 11:de arrondissamenten ifrån oss. Våra käraste kvarter.

Så sjukt gott bara. Sådär härligt gott. Ätit både frukost, brunch, lunch och fika där men det spelar liksom ingen roll vad man äter.