Kalashelg! Älskade barn, vad de växer! Nu var det Viggo som fyllde 13 och därmed har vi två tonåringar i huset.

Visst trodde man aldrig på det där om att ”det går så fort” och råden om att stanna upp i nuet. Men tänka sig, jag har så här i efterhand aldrig hört någon säga tvärtom.

Det tär på krafterna att fylla 13. Men han snackade om det här med att backpacka verkar nice. Asien tror jag. Vietnam, Kina…Och bungyjump ska jag hoppa. Det är rätt många saker man måste prova på när allt kommer omkring. Och jag tänkte nog mest bara – hjääälp!

Nu är det inte födelsedagspresenter. Men tips på bra bok. Och definitivt inte bara för de minsta, som det stod där i någon recension. Viggo frågade om han kunde ta med den till en lärare som han ansåg var i stort behov av den. Förresten, så kul med alla som hört av sig om denna bok. Verkar absolut bli årets julklappsbok.

Den godaste ”yougurt” de ätit någon gång, sade de. Vegansk.

Och lite Pucko på det. Är det födelsedag så är det.

Nu kan man ju fråga sig vem som tyckte att födelsedagspresenten var roligast. Jag lovar att Viggo har haft en ivrig assistent vid sin sida hela helgen.

En DJ controler. Väldigt långt från mina skills kan jag erkänna. Men hur kul som helst uppenbarligen.

Sen fortsatte vi kalasa hela dagen lång. Med släkt och kusiner och två valpar som racade järnet. Lovar att Chester har varit alldeles matt idag.

Imorse vaknade vi i ett iskallt hus och hoppades att känslan av snö var sann. Men jag tror jag kan räkna snöflingorna som föll ner på en storögd Chester.

Hursomhelst, så tyckte vi det var perfekt att börja julstöka lite. Eller det där var väl att ta i men lite julfeeling i november har vi inte gjort så många gånger tidigare, så vi tyckte det var dags nu. Nu tyckte Nomi att vi både kunde baka lussekatter och pepparkakor på en gång. Så att vi verkligen skulle hinna med.

Fast det kändes som att börja i fel ände. Sedan fick hon vara smakråd i guld på nya visitkort som bästa Norrbacka ska ordna till oss.


Alltså de små juldekorationerna från Svensk Tenn är helt ljuvliga. Kolla bara blomman i mässing. Och precis som förra året är hängena till önsketräd eller gran som smycken.

Alltså förlåt.

Fast helt magiska blomsterpinnar. Så perfekt present i sin litenhet.

Lampan i mässing är den absolut fulaste lampa Liv någonsin har sett. Hon tycker den ser ut som en jätteinsekt. Därför är det extra kul att vi nu har två.

Jag skulle förbereda för ett samarbete idag. Jag behövde några händer. Mycket taggad Liv.

Den gula tröjan är slut online men den är en av mina favoriter så spana om den inte finns kvar i någon butik. Det står att den är beige men den är verkligen gul, perfekt gul dessutom.

På kvällskvisten kom jag på den briljanta idén att göra en adventskalender till min mamma, på detta tema. Eftersom hon fick ett önsketräd av oss förra året. Och framför allt för att det är hög tid för paybacktime när det kommer till kalendrar, kan jag tycka. Tänker alla år hon gjorde kalendrar till mig och mina systrar. Och det här kändes ju bara så himla perfekt som överraskningar varje dag. Så värd!

Jag bytte bara till röda sammetsband och skrev siffror, då jag inte hittade stämpeldynorna. Nu blev det bara en halv kalender till att börja med. Men alltid nåt tänker jag.

Och så lite mera julefrid på det. Vi tjuvstartar nu, bara så ni vet.

Och på begäran: Lampan är denna med mässingssockel.

Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM

Förra söndagen var det ju alltså dags för den stora hemligheten att avslöjas. Faktiskt hade vi hållt det hemligt ända sedan i somras när vi besökte Pomonadalen och Tilde. Jag kan ärligt säga att jag har varit den tvekande länken i familjens hundönskningar. Mycket tvekande.

Allt sedan den här dagen för sex år sedan har det önskats och önskats. Kanske är det miljarder små lappar som klistrats i vårt hem på strategiska platser där man liksom inte kan missa. Som till exempel i kylskåpet, under toalettlocket, på kranen, i skorna osv. Allt med meddelanden om ”Hund önskas”  Skam den som ger sig.

Från bloggen 24 januari 2011
” Men för en sjuåring och hennes sexåriga lillebror är just nu drömmen om en chihuahua väldans stor. Jag och min man säger blankt nej. Till en hund överhuvudtaget. Nope kids, någon hund blir det inte. Tills för några dagar sedan. Kaostimmen mellan sjutton och arton. Evinnerlighetstjat om det ena och det andra. Trött mamma plus trötta barn 
– Men mamma, kan vi inte ens få en chihuahua när jag fyller tretton ?! frågar Liv.
Jag är supersnabb att svara. Det är ju så enkelt att det är fem år tills hon fyller tretton. Drygt. Så jag tänker kortsiktigt och svarar inte särskilt (inte alls) uppriktigt. Jag ser bara till  min chans för ro en stund. 
– Jorå, det är klart att ni kan! 
Jag ser hur både Liv och Viggo stannar upp. Tittar på varann. Skiner upp som två solar. Och sen dansar de runt i köket. 
– Wihoo, mamma har lovat oss en chihuahua!! Småsyskonen hänger på. Chihuahua, chihuahua, wihiii!
Men kära nån. Jag upprepar.
 – Men höörni. Det är fem år tills dess! Jääättelänge är det, faktiskt väldigt många dagar. 
Men de skrålar vidare.
 – Vi vet, vi vet! Men när Liv fyller tretton! Vi ska få en chihuahua, chihuahua!
Man ska inte lova sina barn sådant man inte kan hålla. Man ska inte säga dem osanningar. Man ska vara uppriktig och sann. Jag vet och till mitt försvar, jag är det. Alltid. Nåja, en och annan nödlögn har väl hänt men nästan alltid.
Men nu är det ”vi ska köpa hund stämning” här hemma. Det ritas teckningar med söta små vovvar och görs scheman i vilket rum hunden ska sova. Liv frågade om jag hade skumfyllning för hon skulle sy en madrass. Hon behövde rätt mycket.  Det skulle bli en madrass till hunden. Och i förhållande till ett penntrolls madrass blir ju även en chihuahuas madrass stor. Jag påminde henne om att det trots allt inte är någon panik. Fast hon tyckte det var lika bra att vara förberedd. Sen undrade hon om det skulle funka att limma en pappershund på madrassen. Viggo oroar sig mest över att hans mamma ska glömma ge chihuahuan mat och jag måste ju försäkra honom om att sånt glömmer man inte. Så jag spelar med lite men innerst inne tänker jag ju (förstås) att de glömmer nog. För de gör de väl? 
Livs inställning till den fasligt långa väntetiden är rätt skön. 
– Nu måste jag ha jättekul varje dag så att dagarna går snabbt tills jag ska fylla tretton.”

Och nej jag hade inte tänkt så. Faktiskt inte alls. Så fult av en mamma. Min man däremot har under åren som gått hamnat på barnens sida. Tillsammans har de önskat, han har visat dem alla gulliga hundfilmer i världen och gissa vem som har varit så tråkig, sååå trist och bara sagt nope, det blir ingen hund. Och Liv fyllde 13 och faktiskt 14 med.

Men så hängde vi ju på helt fantastiska Pomonadalen. En hel vecka i somras. Det hände något då, kanske inte så konstigt, kolla här och när jag då till och med galopperade! Vilket kändes större än själva havet. Jag, den mest hästrädda som gått i ett par skor. Men Thilde är fantastisk och hennes mindset smittar liksom av sig. Men vill typ vara som hon trots att man är ljusår ifrån. Så det var helt klart därför jag började viska med min man när vi lämnade stället och var ungefär vid Ystad. Ska vi? I största hemlighet med min lillasyster och hennes man smed vi planer och väntade på valpar. Och så föddes de då i början av september. Och så här hemligt i vår familj har det aldrig någonsin varit.

Men efter det vi hade varit i Karlskrona på höstlovet var det bestämt att vi skulle överraska min systers man Andreas på hans 40-årsdag. Eftersom de redan hängde på Pomonadalen var det middag på Talldungen som gällde. Vi möttes vi upp på lördagseftermiddagen. Valpmysigt värre och våra barn och deras kusiner anande ingenting. Alicia däremot som kommit med sin familj från Malmö för firandet visste allt men var tyst som muren.

Och vi åt ljuvlig 40-årsmiddag på Talldungen. Somnade till tystnaden och vaknade urtidigt av både tupp och väckarklocka.

Barnen visste att vi skulle lämna Pomonadalen tidigt pågrund av ”viktiga saker hemma” och ville verkligen inte sova bort en endaste minut av valphäng.

Hästarnas boxar behövde putsats lite och hönsen skulle ha flott frulle.

Alltså hösten här nere. Så galet vacker. Så på vägen hem från frukost hade vi redan köpt en Skånegård ihop och bestämt allt som behövdes bestämmas. Dream on…

Totalt ovetande var de alla om vad som komma skall. Tanka myset så länge tid är.

Thilde var så pepp vår idé och har smidit så smart med oss. Och här kan jag lova att alla våra hjärtan slog lite extra.

Vår plan var ett familjefoto som Thilde skulle hjälpa oss att ta. Plötsligt sade hon att vi skulle vänta ett tag, gick iväg och resten är ju sparad historia här. Tror jag kommer kunna se den filmen hur många gånger som helst.

Nomi började storgråta. Liv och Charlie fattade väldigt långsamt. Viggo trodde länge att det var Estrid och Svea som skulle få med sig en valp hem och meningen med det hela var att de skulle få välja av de båda.

Allt var både jättejättemärkligt och väldigt mycket dröm över, förstå själv  dessa minuter.

Samtidigt var ju lyckan större än att det går att förstå. Svårt att ta in liksom.

Här var känslorna i ett enda virrvarr. Den enorma lyckan över att Iris skulle vara Estrids och Sveas valp. Samtidigt blev sorgen  så närvarande över lilla valpen Sigge som är i hundhimlen. Rädslan över att förlora någon man älskat och tagit till sin. Det är en helt annan historia men deras fina Sigge hade en medfödd sjukdom som visade sig först när han var runt ett år.

Sju i familjen.

Och fem.

Chester hette Maui här.

Mycket face-timande den första stunden.

  

Sedan packade vi ihop allesammans och tackade Thilde för att vi fått med hos de finaste valparna hem. Här kan ni läsa mer om Pomonadalens Labradoodle och om själva rasen. Kan faktiskt inte tänka mig ett finare ställe för en liten valp att se dagens ljus på. Kolla bara första bilden i detta inlägg. Det är så de har det tillsammans med Thilde och hennes två barn.

De femtio milen hem var en blandning av kisspauser och namnbryderier.

Att Vaiana skulle bli en Iris var redan bestämt.

Sådärja lilla valp, jag ska lära dig allt jag kan.

Och Chester bytte namn typ tusen gånger under färden hem. Han hette Rusty (det hette han faktiskt längst tid), Elvis, Cooper, Lilo, Nemo, Nico, Mini, Maxi, Lucky, Happy, Dexter, Storm, Pluto, Milo, Jupiter, Diesel, Prince, Bowie, Simba, Bernhard, Pongo… och hur många fler namn som helst. Ni förstår ju själva 6 i familjen ska vara ense. Men framåt 10-tiden på kvällen var skaran enad. Så gick det till i alla fall. När Chester kom till oss.

Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM

Min helg började med ett enda långt och mycket fint race inför den andra gatufesten här i stan. Ni kommer såklart få ett helt inlägg från den men vi tar ett par snabba. Ayath från North Dakota var på besök i Katrineholm hos sin syster och hjälpte oss från tidig morgon tills midnatt. Alltså ingen av oss andra kände varken Ayath eller hennes syster. Hon dök liksom bara upp på förra festen och tänkte att oj, hur himla fin fest! Får jag hjälpa er vid nästa?! Såklart att hon fick! Hur härligt möte?! Måste hinna träffa henne igen innan hon far tillbaka. Vi tyckte så mycket samma saker, från allt om hur jobbigt det är med solgassiga dagar till hur vi älskar när varenda rum får vara sin egen unika värld.

Alltså. Om första festen var fin och superlyckad så var den andra festen HELT fantastisk!! Vet ni hur många som dansade järnet innan kvällen var slut! Jag är så in i vassen glad att varit inblandad i detta, på något vis känns det som det aldrig tidigare hänt något liknande här i vår stad. Jag hoppas att detta bara är början! Kristo tyckte jag och Jenny (en av initiativtagarna) liksom var som självlysande under kvällen. Bara för vi var så himla glada att allt blivit så bra.

 

När man får höra om en blomsteräng på sensommaren gör man ju allt för att dra med någon dit. Man vill ju liksom inte gå miste på hela alltet. Liv var noll sugen på det hela. När jag dessutom drog på henne ett par sjuttisklänningar och ett par jeans, som grämer mig i det högsta att jag inte kommer i, så trodde hon att jag blivit typ galen. Hon kunde inte förstå varför i hela friden jag inte kunde välja lite snyggare kläder och varför hon skulle ha mina skor? ”Mina ben blir ju sjukt långa, de ser ju en mil långa ut!!!!” Jag tyckte ju såklart att hon var helt amazing i samtliga outfits men det krävdes en lång envis förhandling…

Hittade en bild från förra helgen. Det här måste väl vara höjden av mys! När jag öppnade dörrarna och hittade fötterna på rad såhär, så tänkte jag att det måste vara därför vi nästan alltid säger ja till att sova över.

Just förra helgen råkade det bli allt som allt åtta barn. Lätt hänt när man har fyra egna.

Hämtade ut ett par prints av en bild från förra helgen. Det är så fantastiskt smickrande alla ni som hör av er om att köpa mina bilder. Och jag vet att jag är en katastrof att få till den där printshopen. Har lovat att ta mig rejält i kragen. Allt är egentligen klart för säljstart men jag ska bara sno till mig lite tid för det allra sista fixet. Men tack snälla ni som frågar, det gör mig pepp, glad och stolt! Att ni gillar!

Vi fick en varsin present, jag, Liv och Nomi. Så snällt, Ulrika! Såklart ska ni få se innehållet.

Jag förberedde ett samarbete och frågade Kristo om hjälp med matstylingen. Åhh tumblr, sade barna.

Någon som undrar hur det gick med Liv och blomsterängen? Jo men vi förhandlade litegrann, åkte till stallet och hämtade Nomi, åkte för att köpa godis, försökte dra upp en bil som kört över kanten på Ica, lämnade Nomi och lördagsgodiset där för hon ville inte missa när brandbilen fick komma till draghjälp istället. Men sen så. Fast då började det såklart att regna.

Sedan hängde vi under träden och Liv hoppades att inte en enda kotte skulle dyka upp.

Men skam den som ger sig. Kolla ängen och Liv här, vetja! Väldigt härligt tillslut : )

Nu ska jag packa för en färd till Dalarna imorgon! Inte varje dag minsann. Följ mig på stories, tänker att det blir så mysigt!

 

Hoppas er helg har varit fin!!! Det har min. Häng med på vår midsommarafton!

Två av fyra barn ville ha kransar. Jag binder dem gärna. Drog iväg en liten följetong på instastories, kan ju inte skryta med flitighet när det kommer det till den biten, men kranstips en midsommarförmiddag verkade tacksamt.

Så två girlanger med stjärnflocka. Och band i ändarna. Så bra att ta sig tiden att langa in dem i kylen innan de ska användas. Spraya med vatten, lägg en påse över, in i kylen. För örvift tog jag mig tiden att göra små buketter den här gången. Brukar bara binda på annars. Men igen, så värt! När de små buketterna är gjorda med blomstertejp (eller vad det kan heta) runt går det blixtsnabbt.

Vi for ut till det här stället för att fira både en födelsedag och en midsommar. Fint! Innan kransarna ens åkt på hade vissa bytt om till baddräkt och greppat fiskespöt vid bryggan. Det här var innan hon hade kommit på den absolut slöaste fiskelösningen att fästa spöet i ett av bryggfästena, för att kunna göra annat samtidigt som hon fiskade. Tur att det inte nappade.

Svea. Det är något med gult.

Jag tycker att sommaren blommar mer än vad den någonsin gjort.

Genom skogen till midsommarstång och tombola.

Tycker de ordnar så fint vid hembygdsgården, titta här. Blir nästan pepp på en egen folkdräkt.

’

Älskar att allt från chokladhjul till lotteri är allt annat än Gröna Lund.

Har du aldrig hoppat över elstängsel och sprungit runt i en fårhage kan det vara fint att prova.

Min lillasyster Sarah är alltid lika snygg. De finaste örhängena också.

Så fin klänning och mera elstängsel-hoppning.

Så har vi den mindre sofistikerade av systrarna. Men jag var tvungen att leta pinnar och bark i fårhagen. It´s a dirty job, but someone has to do it.

Ellen fyllde 16 dagen till ära och hade svängt ihop en tårta. Lägg ägg vad tjusig och god!

Denna kransen den ska vandra… Filip behöll den dock inte när han drog vidare för fest i stan.

Det finns aldrig skärpning foto.

Jag frös denna midsommar. Vissa gjorde det inte.

Fast sen stod jag inte på händer så mycket heller.

Någon pysslade lite.

Flamingogos.

Och gos med kusiner.

Någon gillar Zara.

Liv fick prestationsångest. Vem fick inte det?

Förra året  räknade jag till sju. I år var jag helt besatt, för hundrade gången, över den här vallmon som ser ut som en pion. Det fina är att den sprider sig som kirskål. 

Båt som båt. Man tar den snabbaste.

Charlie på släp då surfbrädan kantrade. Alltså, det var inte varmt i vattnet. Men vem bryr sig? Jag gör men inte så många fler.

Tack, fint på den midsommaraftonen. Skrev hon samtidigt som himlen öppnade sig. Och jag som precis skulle möta min lillasyster för en promenad. Men sommarregn, vad är väl ett sommarregn? Fast alltså, hur mycket kan det regna en och samma gång?

Man kan väl påstå att helgen började redan klockan åtta i fredags. Helgen som kommer vara lång som en hel sommar. Trean är över för dessa gullisar och till hösten byter de skola till Kunskapsskolan.

Liv har grejat sitt första år på högstadiet. Alltså, detta högst virrvarriga att vara tonåring. Och strax har vi två stycken i den här familjen… Men ändå det galet härliga när man märker att de vågar ta större och större kliv mot den de är. Då får man väl ta det svängiga.

 

Vi bjöd hem kusiner och mormor och morfar på sommarlovsfika. Och nej jag har inte gjort tårtan själv. Däremot har jag insett hur bra det är att be konditoriet att byta ut färg på marsipan , andra varianter av dekorationer och så. Som den här favoriten av tårta har gul marsipan med brunt florsocker och krona i vanliga fall. Somrigare såhär kan man tycka.

Årets sommarlovsbild blev verkligen så bra…

Älskar tiden just nu mer än jag gjort tidigare. Vet inte exakt vad det beror på men kanske att vädret är vackert och varmt och ljuset kvar så himla länge såhär års. Kanske för att jag bestämt mig att lägga alla ”måsten” vid sidan om förutom de som hör till jobbet till. Det räcker så väldigt bra med den biten just nu, sedan får kirskål och ogräs härja fritt.

Dags för årets första pizza. Här är ett inlägg om just pizza på grillen. Perfekt evighetsmiddag och när man är många och alla äter lite när de själva känner för det.

Såhär stod planeterna 20 juli 1970. Då föddes min man. Nygjord av Sabina på Queendom Crew och supersnygg.

Plötsligt kom Lilly och hennes familj på besök. De har köpt sommarhus utanför Katrineholm! Det känns så himla fint att få ha dem nära så mycket oftare hädanefter.

Evy kommer kalla mig för klänningstanten eller nåt. Men man kan ju bara inte gå förbi klänningar på loppis när de ser ut såhär. Varje midsommar när jag var liten hade jag exakt en likadan ju fast gul, den som Nomi hade under hennes foldräktsera.

Så stassen för midsommar är klar!

Det roliga med Evy är att hon vägrar hoppa ur klänningen. Det var likadant förra gången när hon fick en blå volangblåsa.

Jag sparar på sådana här kvällar.

Hur poppis är man som 2-åring?

Världen i en hängmatta.

Robban är här igen. Favorithunden alla kategorier. Han har vandrat mellan olika gos och klappare hela helgen.

Inte ensam en sekund men han älskar det.

När klockan är elva och det är sommarkväll.

Spegeln kommer få stå kvar här.

Och solen gick ner och livet var fint.

Och sedan lovade jag mig själv att jag kommer inte missa en sommarkväll i den där hängmattan. Och laga den gör jag väl bara om det skulle bli lite tid över efter tusen böcker, lika många middagsbjudningar, jättemånga tupplurer, cykelturer när solen går ner och promenader när den går upp, lyssna på alla sommarprat och de poddar jag missat och säkert en hel massa annat som känns mer prioriterat än just att laga det där hålet.

Vi har frusit den här påsken. Växterna inomhus blev nästan lika chockerade som de utomhus. Och som vi själva. Sorglig liten grupp här framför snöklädd trädgård. Så bara för att heja på våren åkte jag och min syster Sarah och köpte en Magnolia till våra föräldrar.

Jag bodde såklart i den här klänningen hela helgen. Som ett påskris i sig. Sedan tog jag med mig kameran och åkte hem till mamma och pappa på påskmiddag med hela stora familjen. Men glömde bort att ta kort.

På påskaftons morgon brukar våra barn få leta ägg. Det var bara det att alla ägg var spårlöst försvunna. Så vi fick dra ut på letandet och invänta öppning av butik. Förra året fyllde vi ett träd med pärlor, det var faktiskt väldigt härligt. Inte minst för alla pärlplattor.

Kristo skötte gömmandet och fick feeling.

Jättesvårhittat…

Helt normalt.

Viggo fick ett flaskskepp. Jag hittade det på loppis dagen innan, perfekt påskpresent. Hur magiskt är det inte?

Framåt kvällen fyllde vi ett gammalt kakfat med olika ägg. Prydnadsägg, marsipanägg och sådana med choklad och gick hem till min syster och Andreas på middag. Sedan har vi gjort en hel massa annat som inte varit särskilt påskigt.