Snacka om tur i väder! Igår vaknade stan till sol och studentsång! Idag har jag sagt tack kära regnet att du räddade vår trädgård från vattningsförbudet. Men igår vaknade vi alltså till detta i grannens trädgård. Jag snabbade mig att öppna alla fönster redan vid halv sju. Bästa morgonpeppen ju.

Barnen sprang från fönster till fönster. Vi var ju dessutom lite extra uppspelta då det även var min systersons studentdag!

Kristo fick rita kort.

Kvällen innan fotograferade vi Filip och hans kompisar. Nomi och Charlie hängde med och vi sprang runt i den här trädgården som det var vår egen. Nomi hade en väldigt bra hårdag, enligt henne själv. Jag kände 80-talsvindarna komma svepande.

Så jäkla fint med kompisar som hängt sedan dagis.

Det fixades och donades. Inte  var dag man har kostym liksom. Och slips. Det skänktes tacksamhet till farfäder och youtube och knyt-lära.

Och till Hans. Som var med som prima assistent. Han hade fullt upp med skjortor, och kostymtricks. Hur många knappar som skulle vara knäppta, noll telefoner i fickan, skjortor som behövdes stoppas in och näsdukar som försvann ner i fickan.

Det var fjärilar i magen och känslan av att allt snart var över eller att resten börjar strax, hängde definitivt i luften. Exakt som det ska vara.

När de andra gled iväg i en astjusig och guldig mercedes från 1971 nånting, stannade vi kvar en stund på åkern.

Det är så galet med kidsen. Åren går verkligen. Minns när Filip tog sina första steg på vår terass med utsikt över Riddarfjärden och sekunderna efter damp i backen så det sjöng om stenplattorna. Mitt i applåderna liksom. Men det gick ju bra ändå. Väldigt bra till och med.

Den ena miniassitenten är VÄLDIGT pepp på det här med student. Så pass att hon under tiden vi fotade sydde ihop sina drömmars studentmössa på studentmossa.se. Roséfodrad, rosédiamant inramad med guld (extra guld till och med) . Nomi Vusir såklart och ”chilla” i nacken. – Vaaaad?! Den levereras inte förrän i september??!!

Det delas många sanningar här. Det är stort alltså. Den största kusinen är liksom vuxen nu.

Fint att han är en sådan helt perfekt förebild för de små. Och de lite äldre också.

Tillbaks till själva dagen och den stora förvirringen innan utspringet. Var, hur, när?

Min syster hade ordnat klokt till sonen med vänner.

Förstod inte förrän senare att det var en kompis son som var på allra största skylten! Fint ju! Alltså, den där luggen, så jäkla gölligt så man går itu!

Vissa var som sagt pepp.

Andra så in i vassen uttråkade.

Jag kunde inte sagt det bättre själv.

Älskar kontrasten mellan surkartet och hon som filmade allt!

Nu är det nära.

Kramkalas och han heter inte Janne nånstans.

Haha!

Äldsta barnbarnet. Sedan kom åtta till.

Jag och Kristo pratade om hur man kände. Egentligen. Det var ju verkligen inte bara kul. Jo, just den här stunden var det kul. Men innan och efter. Alla funderingar. Livet liksom och vuxenheten. Det är så klart det känns läskigt. Pirrigt. Märkligt. Men exakt som Nomi skrev på det lilla kortet! Och med facit i hand, kära hjärtanes vilket äventyr som väntade runt hörnet!

Wille & Fille. Som sagt sedan dagistider.

Haha, min far och syster i fotokoncentrationen.

Efteråt körde Nomi filminspelningen som öppnades med frågan – hur känns det nu när Filip ska lämna oss?

Fast hon menade ju såklart inte som det lät. Snarare önsketänker hon lite när han ska få egen lägenhet så en får komma och hälsa på.

Sedan kastade vi lite confetti och gick hem och svidade om till efterfesten.

Slog in presenter.

Fixade kort med hemliga teckningar som skulle avslöja men ändå inte.

Förra gången jag lade ut en bild då Kristo våfflade håret på Nomi spreds den all världens väg och hamnade på listor om den perfekta nutidspappan med hipster-feeling. Haha, som om lite våffling vore sensationellt värre.

Snyggt blev det med och jag var tvungen att fota i farten.

Kunde inte bestämma om jag var som påsken själv.

Mina favoritdojjor , mammas från tidigt 70-tal.

Sedan grinade vi ikapp över kärleksfulla tal och firade dagen lång. Nomi och Estrid hade gjort om Sol, vind och vatten till Filips egna studentsång som de framförde. Refrängen gick såhär – Höga räntor, handla maaaat, jaa det är dina drömmar du ska haaa!!

Det jag gillar bäst just nu är att plocka in blombuketter här och var, knipsa av torra rosor för jag har lärt att man ska det och tjyva tomaterna. Och läsa. Så rolig är jag.

Ute är inne och tvärtom. Vet knappt  var huset börjar längre. Ungarna leker på vinden och vi glömmer alla takfönster öppna samma natt som det regnar, första gången på månader. Exakt några timmar efter jag slitit bort de sista plastmattorna däruppe, som ju såklart hade skyddat mot regnet men det är bland det härligaste. Att riva bort plastmattor alltså. Minns ni detta? Jag vet att de har några mattgolv till övers.

Jag läser jättemånga böcker för tillfället och läser om den ovan. Jag har ju sagt förut att jag avgudar Elin Unnes sätt att skriva och den där boken ändå. Får mig till så många sidospår. Jag lyssnar på Stil i P1 om Vita Sackville West. Bildgoogglar hennes vita trädgård och tänker att jag ska se om Orlando.

Hursomhelst är den där boken väldigt kul. Som små noveller fast ändå med tricksen man alltid önskat.

Jag älskade ända regnet häromnatten. Hur fint är det inte att vakna i en ljus natt av regndroppar som smattrar?

Det slog mig att vi hade en antik gammal sittgrupp på vinden. Där har den stått och dammat sedan vi flyttade hitåt typ. Hade visst stått på ett slott. Nog för den har stoppade dynor men jag började projektet att ta bort den, på ena soffan för att göra en vanlig sits. Så nu ska jag göra det på alla och måla i någon bra, hållbar färg.

Vilken jädra mani att kånka möbler från vinden med ingen annan mer än Chester i huset. Men jag blev så sugen för att sedan inse att de skulle passa prima i trädgården. Här ser du en skymt av vår lilla bakgård som i själva verket är ett gigantiskt projekt. Vi har börjat precis tvärtom än vad man brukar göra. Grusplanen ska så småningom bli grusgångar och rum. Men för att slippa jordkaoset en gång till, började vi baklänges så att säga.

Det nya blev märkta glas när jag fick spelet på sjuttontusen glas överallt.

När äppelträd, päron och körsbärsträd slutade blomma tog de vita rosenbuskarna över. Exakt så var vår trädgård när vi flyttade hit. Varje träd hade den konstruktionen.  Men fyra barn klättrar i träd och då känns rosenbuskar sådär så vi tog faktiskt väck flera av dem. Men det är vackert.

Jättevackert till och med. Det gäller att hålla dem lite bundna utmed stammen bara.

Fattar inte att de badar mer timmar än de är på land.

Den mest lurviga hunden i mannaminne har klippt sig. Vi var tvungna, för tovornas skull. Inte minst för detta i saltvatten är härligt även för en hund.

Är man stolt när de börjar slå ut ändå! Dahliorna verkar ha gått fint men luktärtorna… hmmm. Jag undrar om det verkligen kommer bli några. De ser torra ut men jag har vattnat. Någon sade att de kan se likadana ut när de fått för mycket vatten? Liksom lite brända sådär. Någon expert som vet?

Kom att tänka på vår sista lägenhet i Stockholm. Där var det liksom bara hus utanför fönstrena.

Liv har alltid något osnyggt att slänga ur sig när det gäller vårt hus. Är det inte medeltidaaktigt så kan det vara en ”jävla djungel”. Det där biter dock inte så hårt, djungeltemat får gärna hänga sig kvar.

Påtal om Liv så ögnade hon, hennes kompis och jag igenom våra horoskop för sommaren alldeles nyss. Liv skulle kastas in romansernas romans alltmedan Tuva skulle unna sig en och annan aw. Det sistnämnda kändes lika omöjligt, i brist på jobb, som det förstnämnda. Åtminstone enligt Liv själv. Jag däremot skulle komma i balans genom måla, dreja och sy! Det lät ju högst troligt!

Toviga hår och barfotadagar.

48 timmar till sommarlov.

Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM

En helg lika mjuk som en maskrosboll. Har man inte lite svårt att ta in att Sverige känns som Grekland? Någon sade att människan behöver 2-3 månader att ställa om kroppen, att få den i balans liksom. Jag känner mig hur balanserad som helst, dock en aning snurrig av värmen. Det var säkert så man menade.

På fredagen insåg jag att syrenerna sjöng på sista versen. Därför kapade jag av den del av syrenbusken som vuxit över vår köksträdgård. Eller den forna. Den är lite skral för tillfället.

Om vi tycker att dagen är lite sådär lagom vanlig kryper vi alltid in på ett låst, halvt nedbrunnet fabriksområde. Eftersom de hade satt igen hålet i staketet så fick vi trixa lite extra. Men det är det som är grejen.

Jag kände mig lite oansvarig att Svea var med. Bruten, nyopererad arm och allt. Men hon försäkrade att allt var lugnt. Hon använde bara sin ”braiga”.

Gillar att hänga med ungarna här. Inser att det låter en aning knäppt. Men  fantasin efter att ha krupit genom ett hål i staketet fattar ni ju själva.

Det är en annan värld och historierna kommer som ett brev på posten.




Superfin jumpsuit från How To Kiss a Frog. 

Vi bestämde att platsen behövde lite extra glans.

Någon kommer gilla.

Always.

Sedan promenerade vi hem till den vanliga världen, några fantasier rikare.

På lördagen for vi till Trosa. Nomi övervägde i en halv sekund att Trosa kanske var staden man skulle bo i för att snabbt ändra tillbaka till New York.

Vi skulle kolla på Viggo som spelade i sin orkester. Dessvärre blev spelningen tillbakaflyttat 30 minuter, vilket inte funkar i vår värld. När Viggo messade om ändringen stod jag i duschen, perfekt beräkning i huvudet om när vi skulle behöva åka. Jag körde det fortaste jag kunde och lite till, svor flera gånger över att det är längre än man tror till Trosa, Nomi och Charlie blev åksjuka ett par gånger var i vanlig ordning: Det var bara Chester som chillade i baksätet. Fast tänk att vi hann, åtminstone till de två sista låtarna.

Barnen skämdes när jag tjuvkikade över varje staket och smygfotade drömhus.

Och så ån där genom staden eller en det en by, frågade Charlie.

Nomi och Charlie valde plankstek till lunch, jag juicade sedan ett par dagar och drack en Ramlösa. Naturell. Fy fasen vilken syn. Barna och deras plankstekar och jag med min naturella Ramlösa. Haha, vad vi skrattade åt den eländiga synen! De som nästan försvann bakom ett berg av gratinerat potatismos och så jag då. Jag hade dessutom glömt mina juicer hemma så saken blev ju ännu löjligare. Well. Chester väckte uppmärksamhet var han än spatserade. Är det hund??

Kristo hade vi lämnat hemma med en grävmaskin.

Påtal om min man, var detta exakt den sista syn jag såg igår när jag gick och lade mig vid midnatt. Imorse vid 6 möttes jag alltså av exakt samma syn. På allvar trodde jag att han suttit där hela natten. Han hävdade att han sovit men jag vet inte.

Orsak. En rullbandspelare från 80-talet. Så värt att inte sova för.

Alltså. Orkar inte.

”Vänta lite, så ska du få se när den snurrar!!” ”Oh, can´t wait darling….”

Men asch då, jag missade alltsammans för den här lilla gullisen vaknade med famnen full av blommor och choklad. Som hon cyklat halva stan efter under lördagskvällen, helt i smyg. Och googlat på hur pioner såg ut när de var utslagna för att försäkra sig själv om att det var mina favoritblommor. Och sen är det lökkoja, haha! Och frukost eftersom jag ändå slutat med juicerna lagom till Mors dag.

Älskar dubbelrosetten, en utanför och en innanför silkespappret. Och att alla avslöjanden för hemlisen låg kvar på köksbordet.

Äntligen kom luktärtorna i jorden i den nya odlingsbänken. Helt inspirerad av Karin Larsson. Hann inte dahliorna som nu fått en massa blomknoppar där se står i glasverandan. Känns ju bakvänt med ändå lyckligt på något vis.

Firade såklart min fina mamma vid torpet. Myset. Med jordgubbstårta.

Såklart med krattat gårdsplan. Tänker på kontrasten med vår, eller slutar direkt. Likasåbra.

Alla älskar ju att vara här. Även Chester som for runt som en liten galenpanna.

Sommar ändå. Badminton och morfars fiskaremössa.

Måste ha blomlådor.

Vissa, hade dock annat för sig. Alltså. Jisses. Jag vet inte hur vi tänkte. Höftade lite sådär. Vi glömmer alltid hur stor vår trädgård ändå är. Det var inte 100 kvm. 200, 300 ?! I alla fall sjukt stort. Sjukt mycket att gräva, alldeles för liten grävmaskin. Sjukt mycket att kratta jämt. Väldigt många högar grus.

Det roliga är att vi kanske inte tänkt helt klart här. Men den som lever får se. Handelsträdgård kan vi öppna. Eller en pizzeria/bar om sommaren. Eller en grusflyttarfirma.

Dikesblommorna <3

Vissa helger innehåller ju liksom mer än andra helger. Någon sade att det kändes som vi varit borta en vecka, när vi lämnade slottet efter sju-tiden på lördagkvällen. Verkligen. Jag hoppade av vid St Eriksplan för att möta upp min man. Som en utmattad trasa kände jag mig. Det var ju inte annat att räkna med. Jag på ett slott sedan morgontimman det är ju lika med som att proppa något full med confetti. I all världens färger, mönster och former. Confetti som liksom ligger och poppar runt i hela ens väsen. Snacka om overloaded de luxe. Bra utgångsläge för date med Kristo och ionnalee vid Slaktkyrkan. En konsert som min man sett fram emot i månader. Det var ju verkligen perfekt att han fick en överspeedad fru på halsen då. Vid midnatt och projiceringen på scenen liknade ett snabbt snurrande kalejdoskop då sade jag något typiskt tantaktigt om att ujah vad det blinkar och önskade antingen en luva att dra ner runt ansiktet eller ett mörkt hörn vid sidan av scenen. Det blev det senare. Fast med distans till hela alltet, som confetti alltså. Det kan aldrig vara fel.

Ja ni fattar ju utan närmare förklaring. Ett slott med flagnade tapeter. I hur många våningar som helst. Såklart hittade jag ända upp i tornen och alla små skrymslen som var öppningsbara.

Vi jobbade sida vid sida av en kampanjplåtning och det var inte enkelt att hålla fokus från allt som var hemligt.

Det var vår modefotokurs som hade portfolioplåtning. Spana in fönsterväggen däruppe. Oh my god.

Där lade vi Carl på golvet.

Stylisten Martina är en stjärna.


Stjärnor kryllade det av i vanlig ordning. Alla dessa begåvade kids. Helt galet vad duktiga de är.

Älskar att Martina svänger ihop kostymerna själv. Man förstår ju att en body i rynkad tyll inte är en lätt match. Det får ju liksom inte bli en boll av det.

Brunella gjorde sin första plåtning. Lägg av!!! Det kändes som hon aldrig gjort annat.

Slottets minsta rum som dessutom innehöll ett piano. Jag bestämde mig snabbt för att skevheten skulle vara så.

Fina matchade tapeten. Och detta måste ju bara vara en Morris?! Eller en föregångare.

Anna och Lisa. Alla som går den här kursen är så sjukt proffsiga. Själv är jag både snurrig och vilse i pannkakan, fast det är okej! Har lyckats ställa in min kamera rätt efter ALLA år. Sug på den. Att jag alltid trott att fasen vad dåliga kameror är på fokus. Eller vad dålig jag är på fokus. Och så kollade Frida mina inställningar och sa att den där var inte så smart utan rent ut sagt kass och knepig. Jaha, sa jag och ändrade. Sedan dess är det aldrig något problem med fokus. Kanske var den värd hela kursavgiften?!

Så uppe i varv att texten bakom Lisa märkte jag först nu. Fint tycker jag.

En stylist must have runt halsen. Och då ser ni inte skohornet.

När vi andra sa tack för idag och var som urladdade batterier. Lite skakiga sådär, matta men glada. DÅ körde Json vidare och gick in på extraordinär experimenterande. Haha! Det var ljusslingor, spetstyger och kristallkulor!

Idag upptäckte vi ett nytt underbart ställe!

Haha! Det är så sjukt men jag har aldrig varit på Zetas. Inte ens de 15 år vi bodde i Stockholm. Å andra sidan hade vi ingen trädgård då, det är mitt försvar. Men idag så, en liten avstickare på vägen hem. Så inspirerande.

Åh , sade Kristo. En löpare. Carl Larsson aktigt!

Sedan gick han loss på detaljerna och jag kände att  lite har allt mitt tjat satt sig ändå. Eller äsch, det är inte min förtjänst, han har det i sig.

Däremot är han ingen stjärna på att ta bilder på mig. En av tio var suddiga i vanlig ordning. Och den enda skarpa var ganska ful. Jag fick köpstopp när det kom till det trädgårdsaktiga, ska förklara imorgon varför det var ett smart förbud. Smög dock ner några nödvändiga saker.

Vi avslutade vår date på Ändebols gård som äntligen har öppnat för säsong. Tack helgen, du har varit fin!

Helgen började ju så bra. Mamma fick ännu en stjärna på himlen av mig när hon planterade om alla mina pelargoner som jag faktiskt lyckats övervintra för första gången någonsin. Det hade inte hänt annars, var så säker. Är inte det höjden av lyx ändå? Själv hade jag ju lite att göra. Fattar fortfarande inte mina megabeställningar på knälar och fröer. Och ändå har jag gett bort…

Jag berättade ju att jag tagit hit en sådan seniorpool som skulle få styra upp i vår trädgård. Såg dock tusenlapparna flyga iväg när jag gick runt med själva arbetsledaren som sade säkert 50 gånger, jaaaa det finns ju att göra. Jag försökte styra in det på att vi ju gillar när det inte är så himla tillrättalagt. Hursomhelst så kläckte jag och mamma en helt annan trädgårdsidé som egentligen inte handlade om själva röjandet. Så därför tänkte jag om lite och Charlie fick kratta. På så vis får pensionärerna ta tag i idén istället. Återkommer till den!

Och i regnet tog vi tag i alla luktärtsfrön med. Jag erkänner. Det har gått överstyr. Jag har nu 50 sådana här krukor med 15 frön i vardera. Någon, inga namn nämnda, sa något om att du måste ju ta hand om dem också, det är ju inte bara att plantera. Var ska du sätta dem?

Fast då slog vi dövörat till och petade ner alla frön vi kunde hitta alltmedans vårregnet öste ner.

– Så mysigt ni har det bland blommorna. Vad fint att ni satte er just där och fikade, tyckte jag och tänkte gulligt.

Sure. Bästa stället att kolla i smyg.

Nomi hade sylördag. Eller sy var väl att ta i, mer åt klippande.

Äkta remake av sina bröders urvuxna kläder.

Ryggsnörning.

Ett par trosor ska bli en sport-top.

Då har ni inte sett det andra rummet…En lite lätt sting av mani. Nu har jag ju bloggat detta. Om ni inte kommer se en endaste blomma på bloggen i sommar kommer ju alla fatta hur ogröna fingrar jag ändå har. Som att jag drömmer om att bli en Paulina. Så är det nog.

Vi tar söndags-manin när vi ändå håller på. De andra åkte på fotboll och jag började med allt på samma gång. Lite här och lite där.

Det gick överstyr även här, jag kan verkligen inte påstå något annat. Men jag fick liksom feeling. Tvättade räckena (DET har inte hänt på 10 år!?), rensade skoningslöst ut boden, klippte, krattade, kånkade gjutjärnstunnor till ena gaveln och till andra, skurade trappor. Och nej, det blev inte så väldigt klart. Det blev kanske inte det någonstans om jag tänker efter.  Och nästa steg är lite oklart. Kristo kände inte den starka överentusiasmen när de kom hem från fotbollen. Kanske kunde han inte se skogen bland alla träd. Eller det där blev väl fel, han kunde nog i själva verket inte se något alls vad jag höll på med.

Annars älskar jag mest alla sallader man gör exakt samma gång som man börjar grilla. Gillar dem mer än grillningen.

En kvist i körsbärsträdet har slagit ut. Jag tjuvstartar några av de andra.

Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM

Känner att det var liksom aldrig meningen att inte blogga på en vecka. Men. Herre jisses. Ibland får man ändå välja. Om man ska vara där och då eller i superproffsig framkant. Fixar uppenbarligen inte båda. Hellre chill och kravlös än hyperstressad och drunknad i måsten. Så hej! Ett livstecken om vad jag gjort i veckan. Så tar vi det lite mer djuplodat veckan som kommer. Jag menar, vem vill inte veta varför jag kärade ner mig totalt i London på exakt 2 timmar utan schema, varav taxiresan tog 2 x 20 minuter? Men i alla fall. Såhär i början av april var dagarna såhär. Det ända komiska och beklagliga i alltsammans var att jag egentligen trodde att det var slutet på mars och därmed missade en inlämning som jag trodde var imorgon men egentligen var förra måndagen. Det där är ytterst märkligt för jag visste ju att 1:a april var då det var, och egentligen kan då inte 3:de infalla en dryg vecka efter? Hjärnan alltså.

När jag checkat in på hotellet så messade jag en kompis. ”Hjälp! Jag har 2 timmar i London, vart åker man då? Till höger eller vänster eller vilken gata?” För 10-15 år sedan var jag jämt i London. Bodde till och med där en månad. Frisör på 90-talet var liksom London. Sedan dess har jag inte vart där. Jo en gång när Liv var 1 år och satt i vagn. 15 år sedan med andra ord tänkte hon snabbt och insåg att 90-talet, då jag alltid var i London och Vidal Sassoon var stjärnornas stjärna minsann inte 10-15 år sedan. En kul grej med när vi var med Liv i London. På den tiden hade jag en fasligt bacillskräck när det kom till min lilla unge. Egentligen hade jag skräck för det mesta. Jag minns att hon och jag travade London runt medans Kristo var på något jobbuppdrag. Hon hade napp. Och eftersom jag var rätt uppslukad av London och allt ovanför vagnhöjd så satt hon ju i sin vagn och sin egna lilla värld. På eftermiddagen insåg jag plötsligt att hon hade en grej för sig. Den gick ut på att snutta på sin napp, sedan ta den i handen och hålla den mot hjulet en stund och sedan ta den till munnen igen och snutta frenetiskt. Där och då försvann min bacillskräck för all tid och evighet. Hon överlevde. Inte ens lite magont. Bra insikt.

I alla fall. Jag säger bara Shoreditch. Jag tackar den här tjejen för ensekundstipset som gjorde att jag blev pånyttkär.

Jag var så snabb på att bli kär så jag hann tappa bort min telefon (hittade den dock) och dessutom glömma bort var hotellet jag bodde på hette. Så pass att vi bestämde , taxichauffören och jag att ta ut en smart riktning för att tio minuter senare hade koll på adressen. Jag svidade om och mötte upp Bâra från Lush. Tillsammans med influencers från Holland och Tjeckien tog vi oss till målet för min snabba London-vistelse Essentials Oils Supper Club by Lush. Där var studion redan full med människor från London och teamet bakom Lush UK. Vi var inbjudna för att få historier och fakta om de växtbaserade oljor som Lush använder. Helt enkelt låsa upp hemligheterna bakom.

Och om jag tidigare verkligen varit så imponerad över sättet Lush jobbar, så är jag nu nästintill sugen på att ta och börja jobba där. Wow! Vi fick se filmer från världens alla hörn och deras engagemang är helt sagolikt. Jag ska berätta allt.

Under kvällen som var proppad med historier så blev vi serverad en middag komponerad av doft chefen Louise Bloor. För att ge er en hint, riset var kokat i rosenolja och för att förstärka upplevelsen så åt vi med trägafflar som doppats i rosenoljan… Men som sagt, kan inte vänta på att få dela mer ifrån kvällen.

Väl tillbaka i Stockholm for jag raka spåret till ett kontor på Sveavägen där jag möttes av självaste Lenny The Boston – Office dog at Relatable. Såklart hade även Lenny ett eget instagram – allt annat vore omöjligt.

Relatable är en av mina partners vid samarbeten via mitt Instagram och jag är sjukt imponerad över deras kunskap och briljans.Därför var ett möte med en av grundarna och en av mina kontaktpersoner där så otroligt intressant och givande. Det finns en transparens som jag personligen uppskattar. Som vem ger ut en bok med sina absolut bästa tips inom branschen, Relatable gör! Bara en sådan sak, hittas här!
Miranda och Kristin var också där. Efter mötet promenerade vi bort till Nosh & Chow där det var dags för dagens andra stopp.

KappAhl har precis släppt ytterligare en Limited Edition. Hanna Stefansson frontar hela kollektionen och är som klippt och skuren för detta uppdrag.

Kollektionen heter Big in Japan och jag gillar mönstrena och färgerna väldigt mycket.

Miranda hade klätt sig i en av mina favoriter, denna. Och Kristin i den som jag visar här, kommer ha den ofta särskilt med jeans och träskor.

Precis när solen började gå ner for vi över till Söder och mötte Maren Ingeborg för en sen middag på Urban Deli. Det är andra gången i livet jag möter henne ändå känns det som vi alltid känt varann.Hon är fin att hänga med.

Vaknade på Downtown Camper och blev helt superöverraskad. Inte bara över jordens utsikt över till Söder utan av hela konceptet. Heja Scandic alltså. Tänker berätta mer om detta superurbana hotell som visar Stockholm från sin absoluta sida.

På takterassen hade de 16-årsgräns vid frukost och det kan man ju gilla när hotellet var proppat med familjer.

Kan ju vara värd en soft nyttofrulle med fint sällskap av Miranda och Kristin vid sidan av utsikten. Långt från plättkaoset som lätt skulle kunna uppstå.

Blir så jädra stolt över att Miranda har haft det här armbandet på sedan i höstas. Varendaste dag och sekund.

Hon säger att hon älskar det och att detta är hennes favoritsten.

Är det ett Brooklyn-hotel nej det är Stockholm. Och ni ska få se mer härifrån, jag kunde inte slita mig.

men när jag väl slet mig så var det för en bra sak. Jag mötte upp Maren Ingeborg och vi sade hej till Jenny.

Och jag är ju så svag för husklossar. Kolla dessa, så himla ljuvliga!

Sedan landade vi hos bästa Sanna. Kan faktiskt inte tänka mig ett bättre ställe att landa på. Hon är så bra på sådant nämligen, att få folk som mig att inta ett lite mer lugnt mood.

Och jag är ytterst glad att Bodhish börjar närma sig öppning, grattis Stockholm. Kolla de handmålade borden! Som kan bli ett jättestort.

Vi stannade bland kristaller, matcha-te och väldigt bra prat.

Tog en snabb lunch på Indio Kitchen och insåg ganska snart att vår tid tillsammans skulle kännas futtig trots att Maren Ingeborg skulle hänga med mig hem på fredageftermiddagen.

Så fint att ha henne här. Så himla glad att våra vägar korsats. Norge ändå, det är ju inte så värst långt. När hon åkte på lördagen så sade vi just, ”nu blev ju tiden för kort i alla fall”. Konstigt det där. Så mycket att prata om och framför allt så blir jag så inspirerad och pepp av denna begåvade tjej. Hennes konstnärskap inom måleri och musik är avundsvärt och jag är så stolt å hennes vägnar att hennes originalmålningar säljs över haven. Att hon dessutom är en av de klokaste gör ju inte saken sämre. Ja det var en onsdag till fredag i april. Inte så himla tråkigt har man haft det minsann. Ganska så överfullt i hjärnan just nu kan jag lova. Fast på ett bra sätt. Ja ni fattar.

     Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM

Jag kikar tillbaka på inlägget ”Tänk att de och huset fann varandra och att de landade såsom på molnen”  och minns att det var sommar och vi skulle käka middag ihop men rev golv istället. I långklänning. Åtminstone några av oss som egentligen bara tänkt och smutta på lite bubbel men kom på bättre tankar. Ibland när jag kollar tillbaka gamla inlägg och har distans till dem så blir jag nästan förvånad över mig  själv, är det mitt liv liksom? När man sitter mitt uppe i bloggandet kan jag ibland vrida och vända och tänka på både det ena och andra.  Men som sagt, när jag kikar tillbaka så ser det liksom helt annorlunda ut. Glad att ha en sådan dagbok. I lördags for vi ut till det huset igen.

Det var en bra balans denna påsk. Om jag ändå var tvungen att jobba så varvades det med en massa mysiga middagar. Bra plan!

Jag tog en tur och letade lite födelsdagspresenter att ta med.

Sarah ville dessutom att jag skulle ta med nål och tråd så då såg jag det ypperliga tillfället att göra ett litet sykit.

Lilly har fyllt 6 år och hon skulle få ett par tåspetsskor, vi har ju så många. Och sedan är hon trollbunden av balett och såg nyligen Svansjön på Operan.

Så perfekt låda för ett par tåspetsskor. De skulle alltid få ligga där mellan varven, sade Lilly.

Gillar att jag har så mycket saker som ligger och dräller, allra särskilt när man ska göra sykit i all hast.

Presentklara.

Sarah och Patrik köpte huset förra sommaren och flyttade samtidigt en snabbis till Karlskrona från Stockholm där de egentligen bor. Men i alla fall så skyndar de långsamt med huset, så bra. Och de har aldrig mött våren här.

Det blir så tydligt med årstiderna när jag kikar tillbaka. Det är nästan svårt att greppa att allt exploderar alldeles snart.

Viggo´s ickefrisyr är så skön. Utvuxen från när Liv och hennes kompisar rakade av allt.

Sanningar haglar på hundpromenader.

Jag och Sarah hade fullt sjå att fotografera ett kommande samarbete. Hädanefter ska hon alltid få plåta mig och samarbeten. För första gången i världshistorien blev jag skarp. Det händer typ en gång vartannat år annars.

Det är här de hänger. Och Chester är en vovve som är som en katt. Han älskar att bäras runt på av barnen och mega-gosas med i evighet.

Jag: meeen !! Där får ni inte ha Chester!!! Barnen: nähä.. Jag: Men vääänta, måste hämta kamera först! Barnen: Det där är så typiskt mamma. Först skriker hon, neeeeej! Så får ni inte göra. Sen, i nästa sekund. Men vänta, kan ni göra så bara lite till, jag ska bara hämta kameran först.
Vilken usel uppfostran…

Ewy höll sig på lagom avstånd.

Kökshäng ändå.

Och vinylspelare.


Det här huset har tre fungerande kakelugnar. Lyllos dem som bor här.

Efter att ha sprungit runt i en plöjd kohage så hade Nomi en plan.

Har man inte stövlar så har man inte.

Så redo för första parkett och solnedgången.

Som kosläpp.

De hade planerat detta redan tidigare på dagen. Stora stenen kl. 19:34. Prick.

Och där satt de tills solen gick ner.

Dragkedjor och upp med hakan.

Älskar att vi har kompisar som är så små. Tycker det är så fint så jag blir helt varm när de stora barnen tar hand om de små. Självklart eller hur men de annars rätt tuffa tonåringarna blir verkligen som förbytta. Det hjälps där man kan, läses böcker och lyssnar. Gullisar!

Passar på att tipsa om Nomi´s skönaste dress just nu – dessa brallor. Och denna tröja. 

Ett hus som inte är fyllt ännu har något extra spännande över sig. De få saker som finns blir mer synliga och speciella.

Är så himla glad att Chester bara finner sig och gillar läget. Att han gillar att vara där vi är och absolut en i gänget. Att man aldrig behöver oroa sig att han ska sura ur liksom.

Mys eller lek. Av och på.

Varför bara ha ett?

Ni fattar det där om balansen väl? Har inte gått någon nöd på mig direkt.

Godmorgon påskdagen! Här blev det tyst som om ” ursäkta men påsken pågår här” . Och ja lite så, ganska många lediga i den här familjen. En som inte är jätteledig och en som blir indragen i än det ena och det andra när det krisar. Och så en massa gå-bort-mys på det. Och lagom när man tänker att man kanske ska blogga så kommer man ju på något annat viktigt. Som kanske att en kompis behöver ett sykit  i påskpresent. Då får man prioritera om. Men lite långfredag först.

Man kan ju inte stoltsera med värsta påskpyntet. Fick världens största påsktupp av Ola på Möbelmagasinet. Lite chokladägg på det. Och den där jätteblomman som inte har någon annan förvaring just nu. Min mamma frågade hur jag skulle frakta den. Så bra på att skjuta sådant på framtiden, lite jobbigt att själva fraktdagen närmar sig.

Som tur var så hittade jag ett av Matildas infärgade tyg från workshopen. Kan ni förstå att detta vackra rosa är infärgat från avacado? Från skalen och kärnan. Själv kan jag knappt fatta det. Nu hade vi ju bara helt vanliga ekoägg från Ica och inte som från Hidden Places. Förresten, nu börjar det fullkomligt svämma över med fantastiska bilder från workshopen, du måste kika här! Känner mig typ stolt att ha varit med och skapat detta tillsammans med Matilda och Nathalie. Sedan att vi fick världens mest grymma deltagare som förvaltade alltsammans på allra bästa sätt är ju som den allra finaste present.

Tillbaka till långfredagen. Barnen undrade varför vi hade ändrat dag på påskäggsletandet. Oklart faktiskt.

Så stelfrusna barn. Om man får tro dem är vårt hus det mest kylslagna på jorden. Vilket såklart är en överdrift med råge. Nomi var dessutom sjuk och gick mest runt och huttrade.

Påskpresent från Nomi.

Vår soffa är som ett påskpynt i sig. Även det lite lån från en av workshopens sponsorer, Bungalow.

Vi åt frukost och målade ägg på samma gång.

”detta är så satisfying” När själva färgen blandar sig med vattnet.

Då kan man måla och måla utan plan.

Världens längsta påskfrukost.

Jag tror det är den ständiga förändringen i vattenfärg som fascinerar så. Att det rinner och blir något man inte tänkt och liksom ändrar skepnad alltefter det torkar.

Sedan var jag tvungen att jobba lite också. Och det här ser ju inte mycket ut för världen men vänta…

Glad för gamla påskkort.

Så fint såhär års. Och efter det traskade vi iväg mot påskmiddag hos min lillasyster. Hoppas ni alla har en ljuvlig påsk! Kram!

     Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM