Vi vaknar i söndagen och ett grått Sverige sett från molnen. Och i allt det andra. Märkligt det här med att komma hem. I vanliga fall brukar jag känna att det oftast är trist men ändå lite lagom skönt. Fast just nu känns det annorlunda. Och jag vet att det inte hänger på solen och havet i jämförelse med det alldeles grå, alldeles innan vår, som nu far förbi oss utanför tågfönstret. Och det hänger definitivt inte på Koh Lanta, inte överhuvudtaget. Och inte ens på Chiang Mai tröst att jag känner att den staden redan har hamnat på listan av de mest härliga.

Allt det som känns är att vi lämnat en hel hög av nya vänner. Nya människor som jag vill ha i mitt liv varje dag, såsom man önskar mest av allt om dem som har ett speciellt ställe i mitt hjärta. Det fina är att jag delat allt detta med både Kristo och barnen. Jag har träffat många nya fina vänner de senaste åren, så jag allt som oftast hamnat i ett slags lyckorus att alla dessa har korsat min väg på ena eller andra sättet. De flesta mötena sker dock på en egen hand (åtminstone till en början) vilket kan kännas nog så frustrerande när man ska berätta efteråt om alla kärlek i luften. Så just därför känns det extra fint att denna gång fick vi alla känna det lika mycket. Att få känslan av att vara så självklar i ett nytt sammanhang, att vara som hemma på en helt ny sekund . – Det känns som vi är superstjärnor, sade Viggo vid avskedet när vi lämnade villan, när slängkyssarna for i tusentals genom kvällen. Och när vi kramat om Amelie och Manuel på Bangkok´s flygplats, som for vidare mot Paris, stod vi kvar och såg dem försvinna mot en annan gate. – Det är som om vi alltid känt varandra, sade Liv, fast vi bara träffats i en vecka. Precis så är det.

I Thailand delar man alltid på maten. Ingen ska någonsin gå hungrig eller kännas lämnad utanför. Detta är precis samma om man lunchar vid fabriken eller sitter restaurang. Jag har alltid älskat att plocka fram många rätter. På det viset blir det till och med lite evighet över en alldeles vanlig lunch.

Det absolut finaste med Numero 74 är allt snällt som hänger i luften dagarna igenom. Trots att ett superproffsig jobb utförs till höger och vänster, saker ska lösas och vridas och vändas på. Vissa dagar befann vi oss hemma hos Poupy i hennes fantastiska hem. Här putsats det på logon och Kristo lägger pannan i djupa veck.

Mått fastställs på nya mönster. Liv och Nomi får agera provdockor.

Medans andra hugger in på godsakerna.

Till och det kreativa arbetet är alltid för hand och kalkylering görs mot solstrålarna.

Alltså. Poupy´s hem är fantastiskt. Saknar redan ihjäl mig på allt häng där.

Så väl utvalt och så vackert.

Och grunden av cement, det mörka återanvända träet plus Numero 74`s egna produkter. Match in heaven.

 Vem vill inte jobba precis såhär. Mot kuddhögar och i skuggan som redan är uppvärmd av solen. Nadia och Marie med full fokus.

Då så var vi framme i Katrineholm, hej.

Vi var väldigt oförberedda när vi for till Thailand. Kanske ingen överraskning för de som känner oss, men jag hade i mitt stilla sinne tänkt läsa på, reka ställen och det ena och det andra. Men tiden hamnade på annan plats. Och egentligen hade jag inte den blekaste aning om vad som väntade oss. Jag har varit i Thailand en gång i början av 90-talet. Efter ett par månader i Kina med min syster Petra, en resa som på den tiden var minst sagt en utmaning, vilade vi upp oss på ön Koh Samui. Dök bland rockor och åt bananpannkaka tills vi storknade. Jag hade dessutom dragit på mig värsta maghistorien i Kina och jag minns att jag kom hem mager som en skrika. Hur som helst, en sak som jag inte trodde när vi satte oss på planet till Bangkok för snart två veckor sedan var att jag dessutom skulle få världens största inspiration i form av inredning, form och färg. Det är många år sedan jag har hamnat på så många snygga ställen. Det hela är såklart Poupy och Manop´s förtjänst, helt och hållet. Numera skrattar vi åt ordet ”amazing” för det har blivit totalt uttjatat under den här veckan. Men det finns inget annat att säga, vi finner inga andra ord.

Och idag kära ni, sitter jag i regnskogen, i en villa som jag lätt skulle stanna i för alltid. Ljuden är öronbedövande. Jag har aldrig i hela mitt liv hört så många ljud. Ändå är det en tystnad som ligger över allt, så att du till och med blir medveten om att löven faller.

Denna villa är totalt motsats till vårt hus hemma, så pass att barna säger ” men mamma, vi trodde du bara gillade gammalt?” Japp, det gör jag. Men också antingen eller. Skulle vi inte bo i ett hus från 1913 skulle önskan vara såhär. Rena raka motsatsen.

Men hur som helst igen. Detta bloginlägg skulle handla om stället vi bodde på inne i Chiang Mai.

Tillsammans med resten av Team Numero 74 delade vi detta lilla pensionat under några dagar. Och vi kände oss som hemma. Once Upon a Time  ligger mitt i Old Town, bland ett myller av små hus och gränder. Vilse på en sekund liksom. Hotellet är skapat av ett par som rest världen över med ryggsäck och samlat sina minnen i just detta lilla hus. Tillsammans med ett gediget intresse för arkitektur och design har paret skapat en plats med så mycket värme i väggarna. Ännu en gång slås jag av den otroliga vänligheten och lugnet. Som hemma som sagt. Och att börja mornarna med dessa underbara människor inspirerar mig mer än du kan ana.

Varje morgon är det full aktivitet i detta lilla kök. Varje frukost förbereds på en träbricka, min everyday breakfast såg du igår. Men du kunde också välja på smörgåsar eller mer matigt.

Allt tillagades medans vi väntade vid bordet, fast i de hundratals samtalen. Och lite jobb sådär mellan varven. 

Innanför fönsterluckorna finns kontoret. Det är mycket fönsterluckor här och jag är lika förtjust i dem som i innerfönster.

De stängs när myggen kommer. Och öppnas innan du vaknar, när solen letar sig fram över bergen.

Vem behöver fönster här? Trots att nätterna blir kyliga stannar det ute i mörkret.

Den gröna väggen är så nära så att husen nästintill sitter ihop. Men det gör de inte och denna tio centimeters gränd gör kanske det vackraste frukostfönster barnen någonsin suttit vid. Hur många betongväggar har man inte stirrat in i när hotell har hamnat alldeles för nära hus någon gång då det byggdes. Såklart kan inte alla länder klara sina växter med en strimma av sol men här funkar det och det är otroligt fint.

Alla dessa råa golv och väggar gör mig grön av avund i fotosynpunkt. Och annars med såklart.

Det mörka träet är återvunnet och det vackraste jag sett.

Jag har fortfarande inte landat i att ett kilo ekologiska nötter kostar typ 20 kronor.

Jag har nog egentligen inte landat i något alls.

Mer än alls känns så bra i hjärtat att jag absolut inte vill fara hem till helgen. Kristo säger att han aldrig sett mig så lugn och glad. Och så harmonisk, säger Liv och skrattar ihjäl sig. Men faktiskt, allt här gör något med mig.   Min energi under månader har varit lika med noll, plötsligt vaknar jag samtidigt med solen, antingen om det är djungelljud eller väckarklocka, och känner allt helt glasklart inom mig. Ni vet när ens eget jag är tydligt och du liksom väljer själv vilka tankar du vill tänka. Jag har mailat jobbmail på två sekunder och inte behövt älta och fundera. Jag har sagt nej på två röda och ja lika snabbt. Det är solen kanske någon tror, men det kan jag säga med bestämdhet att det är det inte. För Chiang Mai är både moln på himlen och alldeles lagom väder. Det är alla möten och alla samtal som gjort något med mig. Och det kommer stanna.Rummen då. Underbara men det gick lite undan den här morgonen och städningen från vår sida var kanske inte på topp. Men kika på Once Upon a Time´s galleri av vackra bilder så får ni tjuvkika.

Så nu då. Barnen hoppar i poolen, jag ska nog ta ett vanligt bad i organisk kokosolja. I badkaret bland de vita stenarna i Liv´s och Nomi´s rum. Sedan ska jag ta tusentals bilder från detta hus innan vi far in till Chiang Mai för lite jobbmöte över lunchen. Sedan ska vi lära oss att laga thaimat för att hamna i huset vid regnskogen igen till kvällen. Vet ni hur små geckos kan låta förresten? Den där nästintill genomskinliga och pyttelilla varelsen? Sök på det vetja.