Nomi och kläder är ju ett eget kapitel som jag verkligen gillat allt med. Helt enkelt för det har varit som näsan i vädret och knuten mot himlen och att hon högaktningsfullt struntar blankt i vad andra tycker och tänker. Men säg det självförtroende som inte drabbas av svackor. En sak är säker att det saknas ju inte invanda föreställningar när det kommer till barnkläder. För henne har kläder helt enkelt varit ett intresse, ett sätt att uttrycka något, ett sätt att ta kliv mot något eget. Därför har hon gått i kostym till skolan. Älskar folkdräkter. Och sy sin egen skolavslutningsklänning.  Och det är klart att det finns en helt annan ”uniform” bland kompisarna. Fast jag erkänner att jag har varit glad, sådär i smyg, varje dag hon inte sällar sig till samma uniform.

En liten parantes om just likadana kläder. Häromdagen passerade jag Liv´s högstadieskola med Charlie i ena handen och Nomi i den andra. En skolbuss stannade och ut hoppade en hel drös med tonårstjejer i nästintill identiska kläder och skor. – Åh, sade jag. Tänk vad härligt om du kommit i en gul klänning bland alla dessa svart och gråklädda!! Jag syftade på Nomi eftersom hon har just en gul tyllklänning. Men fick mig strax en knäpp på näsan om just invanda föreställningar. Det var nämligen Charlie som fundersamt svarade. ”Mmm, fast tror du inte någon hade retats då?” I min hjärna såg jag Charlie komma där bland alla och hur fantastiskt det hade varit och lät de båda tro att jag inte menat Nomi. ” jag tänker att alla skulle tycka det bara var härligt!” Sedan gick vi vidare till skolan.

Så var det där om svackan. Och surheten. Hon har nog surat i sammanlagt fyra månader om det ena och det andra. Att det inte finns ”Noora-jeans” fast då menar hon att det inte finns likadana jeans som Liv har. De ska ha hög midja och absolut inte vara tighta och ankelkorta. Och hur jädrans tighta är varenda jeans för ungar? Slim hit och ultra-skin dit. Och det funkar ju inte med alla de modeller som heter relaxed och sådant, för de ska ju sitta uppe också på en unge som egentligen är ganska spinkig.

Och hon har surat över att Weekday inte gör barnkläder och suktat ögonen ur sig när hon suttit med Liv i provhytten. Och inte att Rodebjer heller, gör barnkläder. Och inte Ganni, har hon surt konstaterat när hon tittat över min axel. Men så hittade vi ju ett par brallor på Lindex och hon drog en suck. Äntligen. Det var bara det att de fanns inte i större storlek än 122… och Nomi är ca 140 cm lång.

Fast då bestämde vi att storlek 122 blev nästan som byxorna från Rodebjer.

Och som en överraskning var det ta 3 plagg, betala för 2 på hela Lindex barnsortiment (även på nätet vid kod kids1710) och där hängde kavajernas kavaj. Som fanns i små storlekar också.

 ”Jag ska nog inte ta en scarf. Det blir lite föööör mycket Hollywood.” Sedan öppnade hon dörren för att dra till skolan: ” men det ÄR faktiskt väldigt mycket Hollywood”.

Säg att världen är extra vacker just idag. Säg att det kanske inte håller så särskilt länge alls. Frost är lite av det förgängliga slaget, förstår du. Åtminstone den där alldeles speciellt gnistrande. Och man vet aldrig om det blir lika någon annan dag resten av vintern. Förresten tror jag det är något alldeles särskilt med himlen också. Just idag.  Säg just det till någon som är sådär tretton. I samma mening frågar du om hon har lust att dra på sig en gammal klänning ifrån vinden. Eller egentligen två, det var ju en gammal brudklänning också. Tror min farmor bar den på fyrtiotalet… Om du säger allt detta till en trettonåring över frukostbordet så förvänta dig inte samma entusiasm. Förvänta dig inte att hon studsar ur morgonrocken och säger att du kommit med helgens bästa idé. Förvänta dig kanske mer en lång blick som tyder på att alltsammans verkar i det närmaste galet. Helgalet.

Men i alla fall. Det var hon, jag och frosten. Och de grå, disiga molnskyarna.

Det gällde att hålla fast vid minuterna. Jag hade ju lovat att det skulle gå snabbt.

Jättesnabbt till och med.

Men hon fick vara min vinterkompis i jakt på något helt annat. Har ni någon spanat efter ensamma träd i mil efter mil förstår ni varför man behöver någon bredvid.

Någon som man kan dra på en gammal klänning när allt det andra blir för tråkigt. Vi knäppte de sexton klädda knapparna. Bara för att de en efter en skulle gå ur sina öglor igen.

Vi tänkte väldigt mycket på choklad och vispgrädde. För värmens skull.

Och lät syrenerna överraskas av snöfall. Men inget var ju på riktigt såklart.

Mer än de som kom åkandes genom vintern när man allra minst räknande med det.

Jag menar, står man med långklänning på en isig väg i ingenstans vill man helst vara osynlig.

Och de där knapparna…

En efter en och alla på en gång.

Här bakom kameran var livet nästan choklad och vispgrädde. Med mössa, ullkappa och stora vantar. Och magisk vinter med vackert ljus. Det är väl märkligt att alltsammans kan te sig helt annorlunda på andra sidan. Men vi fick i alla fall en vintersaga. Och sade att det kanske dröjer fyra år tills nästa gång. Minst.