• DAILY LIFE,  DIY

    Bollhavet.

    Mani. Min största tillgång. Jag kan inte se den på något annat sätt. Åtminstone just där och då och så länge det håller i sig. Ganska många hade lagt ner vid den tionde garnbollen. Vi är ju så olika.

    Fast finns det en plan så är jag svår att rubba.

    Vid en fotografering på Stora Djulö hade vi garnbollstema till boken. Och drack 7up i antika soffor. Och upptäckte spöken när solen gått ner, men det tar vi en annan gång. Att nästan alla de garnbollarna försvann var ju en typisk historia som jag inte räknat med, annars hade jag haft en bra början.

    Oftast köper jag garnet på loppis. Fast om jag ska erkänna, det har hänt att jag köpt exklusivt ullgarn, bara för färgernas skull.

    Det kan vara så värt det om man vill göra en present till någon. Som den lilla dock-kragen jag gjorde till boken. Urgammal spets i tre lager och lite tråcklad garnbollslina. Alltid lätt som en plätt.

    Det finns något högst tillfredsställande med mani åtminstone när det handlar om bollhav.

  • DAILY LIFE

    Bara det som räddar oss.

    Det här trädet, det måste vara trädens träd. Är det på riktigt kan man fråga sig. Givetvis har det haft sina glansdagar men om våren kan man hitta en och annan grön kvist. Jag tror inte ens det kämpar för att hålla sig fast. Det är bara så det är. Kanske skulle det vara så mycket enklare att bara sluta knoppas där i maj. Men om man alltid gjort på det viset kanske man ändå låter det lilla göra sig påmind. Om man kan. Livet ändå, så skört vid slutet. I jämförelse när hela träden fylldes med löv förr om hösten, som eld. Men ändå, starkt i det lilla. Nästan omärkbara. Kanske var det bara någon som susade förbi på vägen som verkligen såg den gröna kvisten, långt ifrån alla som passerade.

    Och så kom jag plötsligt att tänka på min mormor som ligger på sjukhus, på hennes arm står numret 19200110. Jag stirrade på det där siffrorna när jag kramade hennes hand i lördags. Anna Solvig Elisabeth, snart hundra år. Och än finns livet tänkte jag när hon tryckte sina läppar mot min panna för att säga hejdå, fast jag ändå inte var helt säker på om visste att det var jag. När vi gick ut så vinkade hon åt mig och Kristo, precis som hon alltid gjort från sitt köksfönster. Vinkningen var densamma nu som alla andra gånger hon vinkat adjö. Exakt på samma vis som jag minns från när jag var liten.

    Egentligen skulle jag skriva om skogen. Den förlåtande. Mjuk som bomull när vi går över mossan. Och träden, som om de var ritade av någon som valde var de skulle stå. Och vi pratade om klimatet och det var som all skog dämpade det vi sade. Som om orden blev mildare där allt känns högst levande. För att på kvällens ställas inför någon av barnens återkommande fråga: ”Varför säger alla att de ska göra allt när inget gör något? Femton år säger de, femton år innan det är försent. Förstår du hur kort tid det är?”

    Det är svårt att möta barnens frågor när det kommer till detta. Men det allra klokaste vi vuxna kan göra är att samla kunskap, om vi kan tillräckligt mycket kan vi också förklara på ett bra sätt. Boken Gör Skillnad : från klimatångest till handlingskraft är ett mycket bra exempel på en sådan bok som bör finnas i varje hem. Författarna Emma Sundh, Maria Soxbo och Johanna Nilsson har skrivit ett praktverk till bok. Jag lovar att återkomma med ett helt recensionsinlägg om denna bok. Så klok, djuplodande men också extremt lätt att ta till sig.

    Ett citat ur boken från Jonas Gardell drog mina ögon till sig alldeles nyss: “I alla tider har människan varit beredd att offra sig själv för att barn och barnbarn ska få det bättre. Vi är den första generationen som gör precis tvärtom“

    Egentligen skulle jag skriva om att jag plåtade Sanna. Och lyssande jättemycket på vinden för att få löv att singla exakt runt henne. Tyvärr gick det inte alls enligt planerna. Man får vara glad för tre löv. Vinden sköter sig själv.

    I Hidden Places sitter den här bilden på ett uppslag. Någon av barnen sa: ”wow, det här går aldrig att fejka till sig.” Nej exakt så, det riktiga känns i hjärtat. Och ändå känns allt som ett stort jäkla mysterium. Jag skriver i boken om oändlig skog och den stora hemligheten. Och den där om drömmen att en dag få veta allt och hela sanningen. Men att det trots allt var exakt såhär det skulle vara. Att det aldrig någonsin varit tänkt att vara på något annat sätt. Vi ska veta inte allt. Bara det som räddar oss. 

     

  • DAILY LIFE

    Vad vill ni läsa här inne?

    Vet ni, jag har så himla mycket sparat och obloggat så jag vet knappt var jag ska börja. Först kom jag ju av mig i januari, sedan i våras, sedan i juli och slutligen i augusti. Bloggåret 2019 går inte till historien så det starkaste. Men vet ni, jag frågar ER! Så kanske jag kan sortera min hjärna lite smartare. VAD vill ni läsa här? Det har ju aldrig varit någon vidare röd tråd på den här bloggen så egentligen kan man önska vad som helst. Ett ämne, ett tips, ett DIY, en åsikt, ett recept, en matsedel…

    Jag har tusen behind the scenes. Där jag kanske skapat en sliten vägg, byggt om ramar eller annat som dyker upp under jobbets gång. Jag är alltid för långt från händelsernas centrum och får helt enkelt ta saken i egna händer.

    För att inte tala om att göra rekvisita lite mer bedagad. Sådana knep har jag en del. Det fina är när man har  en unge som är absolut med på noterna. Min vän Sarah´s dotter Lilly är med på många av bilderna och så tapper i ur och skur, bokstavligen.

    Påtal om rekvisita. Jag har jag gjort en massa, bara för bildens skull. Som månen och stjärnor. Och cirkusklänning med pinglor. Och sågat av ett skåp på djupet. Vill ni veta hur man gör?

    Och alla behind the scenes med barna, under bokens gång är ett stycke för sig. Alltså skulle kunna skriva en bok om bara det. Alla sanningar och osanningar som haglat. TACK för att de finns säger jag, annars hade jag vart en tom människa. Mer tom i alla fall.

    Och så många bilder som inte rymdes på bokens 264 sidor. Hos Linda tog jag 1824 bilder…som blev 15. Varje besök är nästan som en egen bok.

    Jag har inga gröna fingrar men har för andra sommaren i rad lyckats med blommande trädgård. Jag kan inget om proffsiga lösningar och svåra blomster. Men allt som är tvärtemot det.

    Har ju redan frågat om ni ville ha karta på alla våra tips i Paris. Det ville ni ju verkligen, men sedan kom allt det andra emellan. Men Paris, så många bilder och tips. På parker med utsikt.

    Och parisiska gator jag utan problem skulle bosätta mig på imorgon.

    Dalarna hos familjen Mc Allister. En av mina favvobilder i boken är tagen här uppe.

    Alltså, jag kan till och med hamna i den kallaste februari. När Poupy och Hiro kom hem till oss. Poupy är ju kvinnan bakom Numero 74.

    Och alla de handgjorda saker som tillhör den nya kollektionen som jag plåtade för dem framför den där väggen i kalk som nu är ett minne blott…

    Jag har aldrig fått så många DM som om pappersblommor. Det är verkligen jätteroligt och jag funderar skarpt på hur jag ska kunna dela detta med er. Det är en ganska långdragen historia och inget man delar på ett bra sätt i ett blogginlägg. Här satt jag en vecka och jag tänker inte berätta hur många timmar varje dag, då tror ni jag är galen (psst fast egentligen är det min största tillgång) när jag tillverkade blommor till ett universitet.

    Ni är många som frågar om ni får köpa en eller två. Det skulle vara så himla fint att ha en blomsterfabrik men tiden… Nepp, det får ordnas på ett annat sätt. Jag får lära er! Workshop?!

    Och böcker jag läst. Herregud så mycket böcker. Och saker jag gjort härhemma, som gjorde att helt rum blev mer Gotland. Om man kan känna så när man slipar ett bord. Ja hursomhelst vill ni önska lite här så blir jag glad!

  • DAILY LIFE

    Har du sprungit ett maraton?

    En får verkligen tacka sin lyckliga stjärna att ens son kickade igång hela alltet igår. Om jag än känner mig lite ringrostig. Men åt fanders med det ringrostiga. Det blir som det blir. Kanske ska jag ta fasta på en kommentar på Viggos inlägg ” Åh vilken bra ide! Jätteroligt! Låt alla familjemedlemmar blogga här. Det är ju som sagt lite få inlägg just nu. Låt det bli en familjeblogg.” Varför inte? Det skulle verkligen inte bli långtråkigt i alla fall! Dock oklart om samtliga familjemedlemmar skulle uppskatta att lägga till blogginlägg på vardagslistan. Bland läxor, gå ut med Chester, plocka ur diskmaskinen, blogga på mammas blogg…?! Våra spretiga intressen skulle säkert liva upp. Som ikväll, i mörker, regn och blåst.

    Jag: Jag ska ut och springa. Ganska länge tror jag. Förresten ska jag nog springa maraton…. Paris maraton är i april.

    Kristo: Jag tar ett glas vin och drar några ackord på synten.

    Jag: Hallååå, jag sade maraton??!!!

    Verkligen synkade. Själv har jag googlat maraton sedan igår. Så typiskt mig. Mani de luxe. Men i alla fall, vill du bli min coach? Hur gör man? Hur lägger man upp det hela? Hur tränar man? Vad tränar man? Hur länge måste man träna tills man kan tänka sig att orka, utan att dö på kuppen liksom? Är det ens möjligt, men det är väl SÅKLART att det är!

    När jag upplyst Kristo om det hela igen så frågade han varför? För att jag kan. Såklart. Inget annat. Idag kändes det exakt så i alla fall. Att jag lätt hade kunnat kutat ett maraton.

    Nu kan vi inte påstå att jag ens är i närheten av ett maraton men jag är så väldigt nöjd över hur mycket jag kutar runt nuförtiden. Jag har visst saknat detta. I trettio år. Är det någon som inser hur lång tid det är? Jag var sjukt bra på att springa. Jag sprang milar hit och dit och utan problem. Och fort. Jättefort. Sedan hände något och jag hamnade i en… svacka? Kanske den längsta som existerat på denna jord. Det finns ju ingen träningsform som dessutom är så svår att fuska i. Som gör en plågsamt medveten om sin icke-form.

    Men så började jag springa. Inte alls för särskilt länge sedan. Springa för att rensa allt som var jobbigt, åtminstone för en stund. Det funkade. Och jag sprang. Nästan varje dag. Var liksom tvungen. ÄR tvungen. Inte jättelångt men heller inte jättekort. Men snällt. Om det inte funkar och jag är tvungen att gå, så är jag glad ändå. Och om det inte alls blir så långt som jag tänkt från början eller kanske rentav kort, samma sak. Glad. Nöjd. Jag är verkligen varit jättesnäll mot mig själv. Och vips springer jag utan att stanna. Och vet ni, jag ler till och med när jag springer. LER! Och världen är vacker fast det egentligen är dimma och blåser och regnar och fötterna blir dyngsura av regnet.  Det är säkert jättefånigt att springa och le. Till och med provocerande. För vissa.  Men vet ni vad, då får man väl tycka det. För jag kommer fortsätta le ändå.

     

    Det borde ju vara en bild på mig. I springjacka med Löplabbets logga, inköpt 1987. Fast jag fick nya skor när jag fyllde år. Smart för de andra var nog minsann lika gamla. Men hursomhelst har vi gjort blommorna till My färdiga under dagen. Sedan satte jag Viggo på eldprovet när det kommer till retusch. Och imorgon ska vi träffa Maja som har illustrerat vår bok! Bra prao, tycker Viggo.

  • DAILY LIFE

    Viggo väcker bloggen!

    Vad passar bättre i denna olidliga bloggtystnad än att Viggo sparkar igång den här bloggen igen. Jäklar vad ostadigt, sa Viggo på sin första praodag hos mig, när jag sa att jag bloggat 2 gånger på 2 månader. Det kan man verkligen hålla med om. Så därför fick Viggo ta alla bilder utom den första, redigera dem bäst han ville och svårare än så var det väl inte att väcka upp en blogg igen?

    Tjena Viggo här, dom flesta av er känner väl igen mig som Sofias son som fick ha en nackkrage i typ två månader eller nåt sånt. Men iallafall, jag skulle praoa men jag var som vanligt jätte sent ute med att hitta en prao plats och jag orkade verkligen inte praoa på typ ÖoB igen som förra gången (fast jag lyxade till det i sjuan när jag praoade hos Isabelle på SVT, de va najsigt), så jag frågade mamma om jag kunde praoa hos henne. Hon var först fett osäker på det men tillslut fick jag det. Så nu har jag praoat en dag hos henne. Jag fick sortera massa bilder, de va typ 1500 (det är en underdrift) och det tog sjukt lång tid. Sen skulle jag hjälpa till att fixa såna där blommor, men mamma trodde inte jag kunde det så jag fick gör små blad istället, men sånt är livet. Sen skulle mamma fota mig när jag satt vid hennes dator och jobbade, men jag tog en på henne istället för det verkade roligare och SÅKLART tog jag bilder på Chester, han är så himla gullig. Och nu sitter jag och skriver på hennes blogg. De va väl de, tack för mig! Tack också för alla fina pepp hälsningar ni har skrivit, jag piggnade på snabbare då!

     

    Här sitter mamma och låtsas jobba för bildens skull.

    Hur gullig är inte vår lilla Cherry!

  • DAILY LIFE

    Livet, när allt bara är.

    Jag har aldrig längtat så mycket efter när allt är som vanligt. Livet, när allt bara är. De där dagarna som vissa säger är färglösa, kanske helt enkelt grå. De dagarna som många av oss vill byta till fyrverkeri och glimmer, fest och nyinköpta skor. De som passerar omärkbart och utan storslagenhet men ändå, jag vill bara dit. Dagarna då vi bara var. Då vi tilläts att bryta ihop över strumpletandet i morgonhetsen. Klaga över regnet. Gnälla över måndagar. Och gråta över spilld mjölk. Och hetsa upp oss över skärmtiden. Helt enkelt för det fanns inget värre just då. Inget annat att klaga på.

    De där dagarna då man kostade på sig flyktig oro över bagateller, oro utan någon som helst verklighet. Ängslades lite extra om någon av barnen inte svarade då jag ringde om kvällen, målade upp rädslor i min fantasi av just ingenting. Då jag alltid bar som ett paraply av överbeskydd, som om det skulle lösa något. Kanske inbillade jag mig att det skulle hjälpa. Som en slags säkerhet att vara förberedd.

    Nu tänker jag att kanske är de allting. De där dagarna, de helt vanliga.

    Jag försöker hitta sätt. Jag städar. Ställer alla våra hundratals böcker i perfekta rader. Det har aldrig någonsin tidigare funnits en perfekt rad i vårt hem. Jag springer. Varje dag med så hög musik i lurarna att ingenting tränger igenom, inte ens mina egna andetag och än mindre mina tankar. Och jag bankar, som ett mantra, in i mitt huvud, att det inte är det man misstänker. Jag tänker och säger högt till mig själv, att det blir bra.

    En sak är väldigt bra för Viggo, igår tog han bort nackkragen efter åtta veckor och inget kan kännas skönare för en 14-åring. Sedan var det andra. I slutet av augusti fick vi på återbesöket veta att det inte var epilepsi, att alla undersökningar av hjärnan såg bra ut. För en sekund andades vi. Sen sa läkaren att man misstänkte ett hjärtfel. I den stunden var det som om min egen kropp slutade fungera, det var som om ett blött tjocktäcke lades över mig med all sin tyngd. Plötsligt hörde jag läkarens ord som från djupet av en oändlig burk, ihåliga och tomma. Vi sa tack vad bra att ni upptäckte, tack vad bra att vi vet, tack vad bra att vi får hjälp. Akademiska i Uppsala är inkopplat och vi betar av undersökning efter undersökning. Och som jag skrev, vi tänker att allt ska bli bra.

    Jag har inte kunnat blogga men kanske kan det rent utav vara ett sätt. Jag som aldrig tidigare har hittat rätt härinne, när livet runtomkring inte är mjukt. Å andra sidan har bloggen alltid varit det jag plockat ur livet, det jag vill tänka när jag lägger huvudet på kudden om kvällen. Bloggen har aldrig varit allt. Bara fragment i det stora. Kanske kan mitt fokus i det lilla vara en bit på vägen. Att lika fokuserat som jag stirrar på tallbarren på stigen när jag springer, lika fokuserat hitta stunden i bilder och ord. Vi får se.

  • DAILY LIFE

    Tankar och vad som hände i Paris.

    Vi är tillbaka hemma sedan igår, lite tidigare än det var tänkt. Vi sträckkörde hela vägen och genom natten för att slippa köer och komma hem så fort som möjligt. Jag kan inte påstå att vi hade vant oss vid Viggos nackkrage och vetskapen om skallskadan men allt funkade fint, han var glad och positiv. Allt var mest som vanligt ändå. Själva svimningen som orsakade olyckan har vi hela tiden avfärdat som just en svimning. En gång är trots allt ingen gång. Och trots att Nomi, som var den enda som såg vad som hände första gången, förklarade det som att han krampade, visade inte EEG-proverna någon form av epilepsi. Så, jag var inte ens i närheten av att det skulle hända igen. Men det gjorde det, för några dagar sedan, i Paris.

     

    Det kom från ingenstans, han var precis som vanligt innan allt hände. Det var mitt i Paris i röran på Rue de Rosiers, mitt bland alla människor som köper falafel där vid lunchtid. Jag, Liv och Viggo stod i kö när han sa ”jag har så ont i nacken, mamma” Jag trodde det var värmen (trots att det var  ganska sval sensommarvärme) och att han behövde dricka så jag satte honom på en stol, han tog en klunk, för att i nästa sekund säga ”nu kommer det igen”. Sedan förlorade han medvetandet och fick ett kraftigt krampanfall. Jag hann fånga honom så han inte föll illa som sist, tackar en stjärna för det. Efteråt berättade han att han blev varm i hela kroppen och att synen blev som ett slags tunnelseende från yttre synfältet, som till sist blev helt svart, sedan minns han ingenting. Han kan nu säga att det var exakt på samma vis förra gången, när det  hände i vårt kök.  Anfallet var så kraftigt att jag knappt kunde hålla honom och han sparkade ner ett cafébord med glas och flaskor. Jag har svårt att säga exakt hur länge det pågick, allt känns som en evighet just då, men efter en stund avtog kramperna och han fick tillbaka medvetandet trots att han var otäckt blek och blå om läpparna. Jag lyckades få kontakt med honom och snabbt började han rätta min usla engelska. Vad svimma heter och att det heter ”fracture in my head”. Inte ”he swam and crashed his head”. Herregud, efteråt skrattade vi åt min superkassa engelska men just då var det som min hjärna lagt av helt. Jag sänder ännu en gång en tanke av tacksamhet till kvinnan i röd klänning som tolkade engelska-franska till ambulanspersonalen som inte kunde ett ord engelska. Kristo åkte med Viggo till sjukhuset men efteråt mådde han bra förutom att kroppen var som avdomnad, ungefär som när en arm eller ett ben ”somnar”och väldigt trött.

     

    Efter att ha sett exakt vad som hände den här gången så inser vi ju att det inte är en ”vanligt” svimning utan att det antagligen rör sig om epileptiska anfall. Enligt läkarna kan det vara svårt att upptäcka epilepsi trots att man gjorde EEG har vi fått veta nu. Vi är tyvärr redan bekanta med epilepsi då min systerdotter har en svår variant av den sjukdomen, som hon har levt med sedan hon var liten och bara några år gammal. Hon är arton idag. Även min pappa fick diagnosen för några år sedan. Jag har flera gånger tänkt att skriva mer om epilepsi här på bloggen, Jag vet ju hur mycket det har påverkat Ellen och alla runt omkring henne. Det är fortfarande en ganska ”tyst” sjukdom som behöver uppmärksammas och öka kunskapen kring, att det är viktigt att bryta fördomar kring sjukdomen.  Omvärlden förväxlar många gånger  epilepsianfall med att människan är påverkad av tex alkohol eller droger, vilket kan ge förödande konsekvenser. Det lömska med epilepsi är också att anfallen kan vara så olika, det kan vara allt från stora krampanfall till korta frånvaroattacker som återkommer gång på gång, flera timmar i sträck. Anfallen är ofta är svåra att förutse och kommer plötsligt, därför kan konsekvensen av anfallet bli så illa, att fallet i sig kan skapa en allvarlig olycka. Vilket det ju blev när det hände för Viggo första gången. Och vilken ju är den stora oron nu, att han inte får falla på ett redan skadad huvud och nacke.

     

    Från att trots allt landat mjukt i Paris så snurrar mina tankar mycket nu. Att oro, ovisshet och saker man inte kan veta exakt, genast blir stora och skenar iväg. Trots att livet exakt i denna stund är precis som vanligt. Det är så märkligt. Man käkar bullar på verandan och regnet öser ner i sensommaren och allt är bara vanligt. Och mjukt. Sedan kommer känslan igen, den är inte ens krypande. Utan där på noll och en sekund och eskalerar snabbt. Det är så onödigt, att ens försöka förstå innan man vet.

  • DAILY LIFE

    Podd.

    Precis innan olyckan började jag skriva jag det här inlägget. Sedan kom jag som sagt av mig. Jag skulle egentligen bara berätta att jag varit med i Inredningspodden. Faktum är att jag muntrade upp mig själv med mig själv på vägen, i bilen, till sjukhuset. Skrattade högt åt mina förvirrade svar samtidigt som jag hade gråten i halsen och oron var så tydlig att den gjorde fysiskt ont, så verkligen något gott av denna poddhistoria.  Hittas här eller där poddar finns.

     

     

    Först höll jag dock på att svimma när jag hörde min pladdrande röst från Kristo´s snickareverkstad några dagar tidigare. Ett evinnerligt pladdrande med mig själv istället för om mig själv. Monolog deluxe! Men eftersom Emelie Sundberg är proffs ut i fingerspetsarna så låter det trots allt som en dialog. Jag pratar mycket om hur vi lämnade Stockholm, och varför. Hur jag faktiskt avskydde det och vad vi gjorde för att vända alltsammans till det bästa.

     

    Jag släppte in Emelie hos oss, en inte så städad dag…

     

     

    Tycker verkligen om att se vårt hem ur andras kameralinser. Ni hittar en massa flera bilder på Emelie´s blogg.

     

     

    Japp lyssna gärna. Det är snurrigt från min sida, men Emelie styr som sagt upp det med bravur, en riktig stjärna är hon! Tack Emelie för jag fick vara med.

  • DAILY LIFE,  PARIS,  TILLBAKABLICKAR

    Husesynen.

     

    Ni är alltid så många som frågar om lägenheten i Paris. Så jag repostar en husesyn.

     

     

    Mina barn kallar den här lilla lägenheten för en Paris-stuga, samma sak som en sommarstuga fast tvärtom.  Livet blir lite som en film här, automatiskt, om man bortser från det att vi är 6 personer på ganska liten yta. Och en hund. Fast vi vet ju inget annat. När det handlar om Paris. Vi har bott här varenda gång vi besökt staden med barnen. Förutom första gången med Liv och Viggo när tvillingarna var pyttesmå. Och när Kristo och jag åker hit ensamma bor vi alltid i samma område fast på hotell.

     

     

    Läget är helt perfekt, vi promenerar precis överallt och barnen går själva till affären och ut på andra äventyr. Allt blir enkelt med en telefon i fickan.

     

     

    Egentligen räcker det fint med känslan att vakna om morgonen och ta dagen med ro. Fint. Som en sommarstuga alltså. Katarina uttryckte min känsla för städer så jädra träffande idag på instagram.  ”Man skulle kunna tänka sig att stadsliv skulle framkalla fomo de luxe, men när vi bodde i New York älskade jag att bara vara hemma med öppna fönster och ett ständigt porlande och sorlande liv som ljudkuliss. Känns på nåt sätt som att mitt liv flätas samman med alla andras och så kan jag ligga hemma och ta det lugnt istället. ”  Exakt så. Jag köper en knippe morötter vid det enkla marknadsståndet runt hörnet eller en kvällspromenad med Chester. Och jag är nöjd så. Inget fomo råder här.

     

     

    Det finns alldeles lagom med saker här, precis det man bara behöver. Som böcker.

     

     

    Det var just den här bokhyllan som inspirerade oss till en egen i pocketformat. Med andra ord en inte alls så djup, några centimeter extra än en pocketbok. Vi delade upp en gammal dörr som hyllplan. Vår finns alldeles säkert med i ”stora inlägget om bokhyllor.”

     

     

    Till och med Liv älskar lägenheten, de bruna detaljerna och trägolvet till trots. ”Det är ju ändå modernt, det kan du ju verkligen inte säga om vårt hem.”  Nää, hmm, kanske inte…

     

     

    Tror att det är enklare att ta ett mönstrat golv än tapeter på väggarna. Tapeter är kanske det mest hemska som hänt vårt hus om man lyssnar på Liv.

     

     

    Vi lagar mycket mat här. Åtminstone en gång om dagen.

     

     

    Och allt med annan förpackning än hemma blir också en smula vackrare. Fast det liksom är buljongtärningar typ.

     

     

    Minns att det var efter vår första vistelse här jag också började fästa hela kylkanten full med visitkort.  Inte för att det är något nytt under solen men jag hade inte fattat att vår kyl var magnetisk på sidan. Rocket sience.

     

     

    För att återkoppla till att landa i känslan av att inget ”fear of missing out” råder här. Jag tror vi hamnade där när vi fick våra barn och livet var kaos. Vi orkade helt enkelt inte att hinna allt, pallade inte att stressa. Det var helt oöverstigligt att göra listor på sådant vi förväntade oss att hinna. Vi lärde oss snabbt att det var inte hur mycket vi gjorde om dagarna som satte standarden. Utan helt tvärtom. En stund på ett café och ändlösa promenader kan vara det bästa som händer en dag. Att passera ett gathörn och mötas av ett eiffeltorn. Bli omkörna av hundratals rullskridskoåkare en natt. Den perfekta bakelsen. Den bästa vegetariska shawarman. Samtalet om något viktigt. Spänningen när något av barnen landar i ett nytt intresse. Att komma ”hem” efter midnatt och fara genom staden om natten med bil. Verkligen inget storartat trots att det faktiskt är Paris.

  • DAILY LIFE,  PARIS

    Mindfulness i Paris.

     

    Vi kom iväg till Paris. Och sträckkörde sånär på ett vattenland.

     

    Viggo har nackkrage till minst slutet på augusti men vi tänker att allt blir bra. Vi vet hur skallfrakturen sträcker sig ner mot första halskotan men också att han kan vara exakt som vanligt, närapå i alla fall. Om man bortser från att nackkragen sitter varenda sekund. Tack alla ni som hört av er. Det är fantastiskt fint.

     

    Vi bor där vi alltid bor, på Rue Oberkampf i 11 arr. Och allt är perfekt. Som det ju är i Paris. Vi är precis som hemma här fast det ju inte alls är helt sant. Men om man kan ha en villkorslös kärlek till en stad så har Paris min. Det är som om alla ljud och virrvarret av att livet ständigt livet pågår gör mig lugn. Kolugn. Paradoxalt nog. Man kan nog tycka att det borde vara tvärtom. Att alla intryck, all överdos av staden gör tvärtom med en. För en sak är säker, jag sorterar inte det minsta av omvärlden. Jag tar in allt, varenda hörn, ljuden, marken jag går på. Färgerna och alla människor. Min blick flänger runt och hjärnan är på absoluta högvarv. Ända lägger sig tankar på plats, jag sänker axlar och andas djupare än vad jag gjort på länge. Är precis här och nu trots att världen pågår som om det inte fanns en morgondag. Vi sover med öppet fönster mot Rue Oberkampf och det är ingen stillsam historia. Fast jag sover gott, jättegott och vaknar helt utvilad. Värsta mindfulnessen mitt i stan. Hur fungerar det egentligen. Borde utvärdera mig själv. Nog för jag vet att jag gillar städer, det är sedan gammalt, men jag brukar ändå fantisera om att skogen, sjön eller min egen trädgård kanske ändå får mig jordad liksom. Men när jag tänker efter har det nog alltid varit så att staden har exakt den här effekten på mig. Fast det känns i högsta grad tvärtemot mot vad folk och hela vetenskapen säger. Mindfulness  i storstaden. En analys på den kanske?