Det här trädet, det måste vara trädens träd. Är det på riktigt kan man fråga sig. Givetvis har det haft sina glansdagar men om våren kan man hitta en och annan grön kvist. Jag tror inte ens det kämpar för att hålla sig fast. Det är bara så det är. Kanske skulle det vara så mycket enklare att bara sluta knoppas där i maj. Men om man alltid gjort på det viset kanske man ändå låter det lilla göra sig påmind. Om man kan. Livet ändå, så skört vid slutet. I jämförelse när hela träden fylldes med löv förr om hösten, som eld. Men ändå, starkt i det lilla. Nästan omärkbara. Kanske var det bara någon som susade förbi på vägen som verkligen såg den gröna kvisten, långt ifrån alla som passerade.

Och så kom jag plötsligt att tänka på min mormor som ligger på sjukhus, på hennes arm står numret 19200110. Jag stirrade på det där siffrorna när jag kramade hennes hand i lördags. Anna Solvig Elisabeth, snart hundra år. Och än finns livet tänkte jag när hon tryckte sina läppar mot min panna för att säga hejdå, fast jag ändå inte var helt säker på om visste att det var jag. När vi gick ut så vinkade hon åt mig och Kristo, precis som hon alltid gjort från sitt köksfönster. Vinkningen var densamma nu som alla andra gånger hon vinkat adjö. Exakt på samma vis som jag minns från när jag var liten.

Egentligen skulle jag skriva om skogen. Den förlåtande. Mjuk som bomull när vi går över mossan. Och träden, som om de var ritade av någon som valde var de skulle stå. Och vi pratade om klimatet och det var som all skog dämpade det vi sade. Som om orden blev mildare där allt känns högst levande. För att på kvällens ställas inför någon av barnens återkommande fråga: ”Varför säger alla att de ska göra allt när inget gör något? Femton år säger de, femton år innan det är försent. Förstår du hur kort tid det är?”

Det är svårt att möta barnens frågor när det kommer till detta. Men det allra klokaste vi vuxna kan göra är att samla kunskap, om vi kan tillräckligt mycket kan vi också förklara på ett bra sätt. Boken Gör Skillnad : från klimatångest till handlingskraft är ett mycket bra exempel på en sådan bok som bör finnas i varje hem. Författarna Emma Sundh, Maria Soxbo och Johanna Nilsson har skrivit ett praktverk till bok. Jag lovar att återkomma med ett helt recensionsinlägg om denna bok. Så klok, djuplodande men också extremt lätt att ta till sig.

Ett citat ur boken från Jonas Gardell drog mina ögon till sig alldeles nyss: “I alla tider har människan varit beredd att offra sig själv för att barn och barnbarn ska få det bättre. Vi är den första generationen som gör precis tvärtom“

Egentligen skulle jag skriva om att jag plåtade Sanna. Och lyssande jättemycket på vinden för att få löv att singla exakt runt henne. Tyvärr gick det inte alls enligt planerna. Man får vara glad för tre löv. Vinden sköter sig själv.

I Hidden Places sitter den här bilden på ett uppslag. Någon av barnen sa: ”wow, det här går aldrig att fejka till sig.” Nej exakt så, det riktiga känns i hjärtat. Och ändå känns allt som ett stort jäkla mysterium. Jag skriver i boken om oändlig skog och den stora hemligheten. Och den där om drömmen att en dag få veta allt och hela sanningen. Men att det trots allt var exakt såhär det skulle vara. Att det aldrig någonsin varit tänkt att vara på något annat sätt. Vi ska veta inte allt. Bara det som räddar oss. 

Vet ni, jag har så himla mycket sparat och obloggat så jag vet knappt var jag ska börja. Först kom jag ju av mig i januari, sedan i våras, sedan i juli och slutligen i augusti. Bloggåret 2019 går inte till historien så det starkaste. Men vet ni, jag frågar ER! Så kanske jag kan sortera min hjärna lite smartare. VAD vill ni läsa här? Det har ju aldrig varit någon vidare röd tråd på den här bloggen så egentligen kan man önska vad som helst. Ett ämne, ett tips, ett DIY, en åsikt, ett recept, en matsedel…

Jag har tusen behind the scenes. Där jag kanske skapat en sliten vägg, byggt om ramar eller annat som dyker upp under jobbets gång. Jag är alltid för långt från händelsernas centrum och får helt enkelt ta saken i egna händer.

För att inte tala om att göra rekvisita lite mer bedagad. Sådana knep har jag en del. Det fina är när man har  en unge som är absolut med på noterna. Min vän Sarah´s dotter Lilly är med på många av bilderna och så tapper i ur och skur, bokstavligen.

Påtal om rekvisita. Jag har jag gjort en massa, bara för bildens skull. Som månen och stjärnor. Och cirkusklänning med pinglor. Och sågat av ett skåp på djupet. Vill ni veta hur man gör?

Och alla behind the scenes med barna, under bokens gång är ett stycke för sig. Alltså skulle kunna skriva en bok om bara det. Alla sanningar och osanningar som haglat. TACK för att de finns säger jag, annars hade jag vart en tom människa. Mer tom i alla fall.

Och så många bilder som inte rymdes på bokens 264 sidor. Hos Linda tog jag 1824 bilder…som blev 15. Varje besök är nästan som en egen bok.

Jag har inga gröna fingrar men har för andra sommaren i rad lyckats med blommande trädgård. Jag kan inget om proffsiga lösningar och svåra blomster. Men allt som är tvärtemot det.

Har ju redan frågat om ni ville ha karta på alla våra tips i Paris. Det ville ni ju verkligen, men sedan kom allt det andra emellan. Men Paris, så många bilder och tips. På parker med utsikt.

Och parisiska gator jag utan problem skulle bosätta mig på imorgon.

Dalarna hos familjen Mc Allister. En av mina favvobilder i boken är tagen här uppe.

Alltså, jag kan till och med hamna i den kallaste februari. När Poupy och Hiro kom hem till oss. Poupy är ju kvinnan bakom Numero 74.

Och alla de handgjorda saker som tillhör den nya kollektionen som jag plåtade för dem framför den där väggen i kalk som nu är ett minne blott…

Jag har aldrig fått så många DM som om pappersblommor. Det är verkligen jätteroligt och jag funderar skarpt på hur jag ska kunna dela detta med er. Det är en ganska långdragen historia och inget man delar på ett bra sätt i ett blogginlägg. Här satt jag en vecka och jag tänker inte berätta hur många timmar varje dag, då tror ni jag är galen (psst fast egentligen är det min största tillgång) när jag tillverkade blommor till ett universitet.

Ni är många som frågar om ni får köpa en eller två. Det skulle vara så himla fint att ha en blomsterfabrik men tiden… Nepp, det får ordnas på ett annat sätt. Jag får lära er! Workshop?!

Och böcker jag läst. Herregud så mycket böcker. Och saker jag gjort härhemma, som gjorde att helt rum blev mer Gotland. Om man kan känna så när man slipar ett bord. Ja hursomhelst vill ni önska lite här så blir jag glad!

En får verkligen tacka sin lyckliga stjärna att ens son kickade igång hela alltet igår. Om jag än känner mig lite ringrostig. Men åt fanders med det ringrostiga. Det blir som det blir. Kanske ska jag ta fasta på en kommentar på Viggos inlägg ” Åh vilken bra ide! Jätteroligt! Låt alla familjemedlemmar blogga här. Det är ju som sagt lite få inlägg just nu. Låt det bli en familjeblogg.” Varför inte? Det skulle verkligen inte bli långtråkigt i alla fall! Dock oklart om samtliga familjemedlemmar skulle uppskatta att lägga till blogginlägg på vardagslistan. Bland läxor, gå ut med Chester, plocka ur diskmaskinen, blogga på mammas blogg…?! Våra spretiga intressen skulle säkert liva upp. Som ikväll, i mörker, regn och blåst.

Jag: Jag ska ut och springa. Ganska länge tror jag. Förresten ska jag nog springa maraton…. Paris maraton är i april.

Kristo: Jag tar ett glas vin och drar några ackord på synten.

Jag: Hallååå, jag sade maraton??!!!

Verkligen synkade. Själv har jag googlat maraton sedan igår. Så typiskt mig. Mani de luxe. Men i alla fall, vill du bli min coach? Hur gör man? Hur lägger man upp det hela? Hur tränar man? Vad tränar man? Hur länge måste man träna tills man kan tänka sig att orka, utan att dö på kuppen liksom? Är det ens möjligt, men det är väl SÅKLART att det är!

När jag upplyst Kristo om det hela igen så frågade han varför? För att jag kan. Såklart. Inget annat. Idag kändes det exakt så i alla fall. Att jag lätt hade kunnat kutat ett maraton.

Nu kan vi inte påstå att jag ens är i närheten av ett maraton men jag är så väldigt nöjd över hur mycket jag kutar runt nuförtiden. Jag har visst saknat detta. I trettio år. Är det någon som inser hur lång tid det är? Jag var sjukt bra på att springa. Jag sprang milar hit och dit och utan problem. Och fort. Jättefort. Sedan hände något och jag hamnade i en… svacka? Kanske den längsta som existerat på denna jord. Det finns ju ingen träningsform som dessutom är så svår att fuska i. Som gör en plågsamt medveten om sin icke-form.

Men så började jag springa. Inte alls för särskilt länge sedan. Springa för att rensa allt som var jobbigt, åtminstone för en stund. Det funkade. Och jag sprang. Nästan varje dag. Var liksom tvungen. ÄR tvungen. Inte jättelångt men heller inte jättekort. Men snällt. Om det inte funkar och jag är tvungen att gå, så är jag glad ändå. Och om det inte alls blir så långt som jag tänkt från början eller kanske rentav kort, samma sak. Glad. Nöjd. Jag är verkligen varit jättesnäll mot mig själv. Och vips springer jag utan att stanna. Och vet ni, jag ler till och med när jag springer. LER! Och världen är vacker fast det egentligen är dimma och blåser och regnar och fötterna blir dyngsura av regnet.  Det är säkert jättefånigt att springa och le. Till och med provocerande. För vissa.  Men vet ni vad, då får man väl tycka det. För jag kommer fortsätta le ändå.

Det borde ju vara en bild på mig. I springjacka med Löplabbets logga, inköpt 1987. Fast jag fick nya skor när jag fyllde år. Smart för de andra var nog minsann lika gamla. Men hursomhelst har vi gjort blommorna till My färdiga under dagen. Sedan satte jag Viggo på eldprovet när det kommer till retusch. Och imorgon ska vi träffa Maja som har illustrerat vår bok! Bra prao, tycker Viggo.

Vad passar bättre i denna olidliga bloggtystnad än att Viggo sparkar igång den här bloggen igen. Jäklar vad ostadigt, sa Viggo på sin första praodag hos mig, när jag sa att jag bloggat 2 gånger på 2 månader. Det kan man verkligen hålla med om. Så därför fick Viggo ta alla bilder utom den första, redigera dem bäst han ville och svårare än så var det väl inte att väcka upp en blogg igen?

Tjena Viggo här, dom flesta av er känner väl igen mig som Sofias son som fick ha en nackkrage i typ två månader eller nåt sånt. Men iallafall, jag skulle praoa men jag var som vanligt jätte sent ute med att hitta en prao plats och jag orkade verkligen inte praoa på typ ÖoB igen som förra gången (fast jag lyxade till det i sjuan när jag praoade hos Isabelle på SVT, de va najsigt), så jag frågade mamma om jag kunde praoa hos henne. Hon var först fett osäker på det men tillslut fick jag det. Så nu har jag praoat en dag hos henne. Jag fick sortera massa bilder, de va typ 1500 (det är en underdrift) och det tog sjukt lång tid. Sen skulle jag hjälpa till att fixa såna där blommor, men mamma trodde inte jag kunde det så jag fick gör små blad istället, men sånt är livet. Sen skulle mamma fota mig när jag satt vid hennes dator och jobbade, men jag tog en på henne istället för det verkade roligare och SÅKLART tog jag bilder på Chester, han är så himla gullig. Och nu sitter jag och skriver på hennes blogg. De va väl de, tack för mig! Tack också för alla fina pepp hälsningar ni har skrivit, jag piggnade på snabbare då!

Här sitter mamma och låtsas jobba för bildens skull.

Hur gullig är inte vår lilla Cherry!

Jag har aldrig längtat så mycket efter när allt är som vanligt. Livet, när allt bara är. De där dagarna som vissa säger är färglösa, kanske helt enkelt grå. De dagarna som många av oss vill byta till fyrverkeri och glimmer, fest och nyinköpta skor. De som passerar omärkbart och utan storslagenhet men ändå, jag vill bara dit. Dagarna då vi bara var. Då vi tilläts att bryta ihop över strumpletandet i morgonhetsen. Klaga över regnet. Gnälla över måndagar. Och gråta över spilld mjölk. Och hetsa upp oss över skärmtiden. Helt enkelt för det fanns inget värre just då. Inget annat att klaga på.

De där dagarna då man kostade på sig flyktig oro över bagateller, oro utan någon som helst verklighet. Ängslades lite extra om någon av barnen inte svarade då jag ringde om kvällen, målade upp rädslor i min fantasi av just ingenting. Då jag alltid bar som ett paraply av överbeskydd, som om det skulle lösa något. Kanske inbillade jag mig att det skulle hjälpa. Som en slags säkerhet att vara förberedd.

Nu tänker jag att kanske är de allting. De där dagarna, de helt vanliga.

Jag försöker hitta sätt. Jag städar. Ställer alla våra hundratals böcker i perfekta rader. Det har aldrig någonsin tidigare funnits en perfekt rad i vårt hem. Jag springer. Varje dag med så hög musik i lurarna att ingenting tränger igenom, inte ens mina egna andetag och än mindre mina tankar. Och jag bankar, som ett mantra, in i mitt huvud, att det inte är det man misstänker. Jag tänker och säger högt till mig själv, att det blir bra.

En sak är väldigt bra för Viggo, igår tog han bort nackkragen efter åtta veckor och inget kan kännas skönare för en 14-åring. Sedan var det andra. I slutet av augusti fick vi på återbesöket veta att det inte var epilepsi, att alla undersökningar av hjärnan såg bra ut. För en sekund andades vi. Sen sa läkaren att man misstänkte ett hjärtfel. I den stunden var det som om min egen kropp slutade fungera, det var som om ett blött tjocktäcke lades över mig med all sin tyngd. Plötsligt hörde jag läkarens ord som från djupet av en oändlig burk, ihåliga och tomma. Vi sa tack vad bra att ni upptäckte, tack vad bra att vi vet, tack vad bra att vi får hjälp. Akademiska i Uppsala är inkopplat och vi betar av undersökning efter undersökning. Och som jag skrev, vi tänker att allt ska bli bra.

Jag har inte kunnat blogga men kanske kan det rent utav vara ett sätt. Jag som aldrig tidigare har hittat rätt härinne, när livet runtomkring inte är mjukt. Å andra sidan har bloggen alltid varit det jag plockat ur livet, det jag vill tänka när jag lägger huvudet på kudden om kvällen. Bloggen har aldrig varit allt. Bara fragment i det stora. Kanske kan mitt fokus i det lilla vara en bit på vägen. Att lika fokuserat som jag stirrar på tallbarren på stigen när jag springer, lika fokuserat hitta stunden i bilder och ord. Vi får se.

Vi är tillbaka hemma sedan igår, lite tidigare än det var tänkt. Vi sträckkörde hela vägen och genom natten för att slippa köer och komma hem så fort som möjligt. Jag kan inte påstå att vi hade vant oss vid Viggos nackkrage och vetskapen om skallskadan men allt funkade fint, han var glad och positiv. Allt var mest som vanligt ändå. Själva svimningen som orsakade olyckan har vi hela tiden avfärdat som just en svimning. En gång är trots allt ingen gång. Och trots att Nomi, som var den enda som såg vad som hände första gången, förklarade det som att han krampade, visade inte EEG-proverna någon form av epilepsi. Så, jag var inte ens i närheten av att det skulle hända igen. Men det gjorde det, för några dagar sedan, i Paris.

Det kom från ingenstans, han var precis som vanligt innan allt hände. Det var mitt i Paris i röran på Rue de Rosiers, mitt bland alla människor som köper falafel där vid lunchtid. Jag, Liv och Viggo stod i kö när han sa ”jag har så ont i nacken, mamma” Jag trodde det var värmen (trots att det var  ganska sval sensommarvärme) och att han behövde dricka så jag satte honom på en stol, han tog en klunk, för att i nästa sekund säga ”nu kommer det igen”. Sedan förlorade han medvetandet och fick ett kraftigt krampanfall. Jag hann fånga honom så han inte föll illa som sist, tackar en stjärna för det. Efteråt berättade han att han blev varm i hela kroppen och att synen blev som ett slags tunnelseende från yttre synfältet, som till sist blev helt svart, sedan minns han ingenting. Han kan nu säga att det var exakt på samma vis förra gången, när det  hände i vårt kök.  Anfallet var så kraftigt att jag knappt kunde hålla honom och han sparkade ner ett cafébord med glas och flaskor. Jag har svårt att säga exakt hur länge det pågick, allt känns som en evighet just då, men efter en stund avtog kramperna och han fick tillbaka medvetandet trots att han var otäckt blek och blå om läpparna. Jag lyckades få kontakt med honom och snabbt började han rätta min usla engelska. Vad svimma heter och att det heter ”fracture in my head”. Inte ”he swam and crashed his head”. Herregud, efteråt skrattade vi åt min superkassa engelska men just då var det som min hjärna lagt av helt. Jag sänder ännu en gång en tanke av tacksamhet till kvinnan i röd klänning som tolkade engelska-franska till ambulanspersonalen som inte kunde ett ord engelska. Kristo åkte med Viggo till sjukhuset men efteråt mådde han bra förutom att kroppen var som avdomnad, ungefär som när en arm eller ett ben ”somnar”och väldigt trött.

Efter att ha sett exakt vad som hände den här gången så inser vi ju att det inte är en ”vanligt” svimning utan att det antagligen rör sig om epileptiska anfall. Enligt läkarna kan det vara svårt att upptäcka epilepsi trots att man gjorde EEG har vi fått veta nu. Vi är tyvärr redan bekanta med epilepsi då min systerdotter har en svår variant av den sjukdomen, som hon har levt med sedan hon var liten och bara några år gammal. Hon är arton idag. Även min pappa fick diagnosen för några år sedan. Jag har flera gånger tänkt att skriva mer om epilepsi här på bloggen, Jag vet ju hur mycket det har påverkat Ellen och alla runt omkring henne. Det är fortfarande en ganska ”tyst” sjukdom som behöver uppmärksammas och öka kunskapen kring, att det är viktigt att bryta fördomar kring sjukdomen.  Omvärlden förväxlar många gånger  epilepsianfall med att människan är påverkad av tex alkohol eller droger, vilket kan ge förödande konsekvenser. Det lömska med epilepsi är också att anfallen kan vara så olika, det kan vara allt från stora krampanfall till korta frånvaroattacker som återkommer gång på gång, flera timmar i sträck. Anfallen är ofta är svåra att förutse och kommer plötsligt, därför kan konsekvensen av anfallet bli så illa, att fallet i sig kan skapa en allvarlig olycka. Vilket det ju blev när det hände för Viggo första gången. Och vilken ju är den stora oron nu, att han inte får falla på ett redan skadad huvud och nacke.

Från att trots allt landat mjukt i Paris så snurrar mina tankar mycket nu. Att oro, ovisshet och saker man inte kan veta exakt, genast blir stora och skenar iväg. Trots att livet exakt i denna stund är precis som vanligt. Det är så märkligt. Man käkar bullar på verandan och regnet öser ner i sensommaren och allt är bara vanligt. Och mjukt. Sedan kommer känslan igen, den är inte ens krypande. Utan där på noll och en sekund och eskalerar snabbt. Det är så onödigt, att ens försöka förstå innan man vet.

Precis innan olyckan började jag skriva jag det här inlägget. Sedan kom jag som sagt av mig. Jag skulle egentligen bara berätta att jag varit med i Inredningspodden. Faktum är att jag muntrade upp mig själv med mig själv på vägen, i bilen, till sjukhuset. Skrattade högt åt mina förvirrade svar samtidigt som jag hade gråten i halsen och oron var så tydlig att den gjorde fysiskt ont, så verkligen något gott av denna poddhistoria.  Hittas här eller där poddar finns.

Först höll jag dock på att svimma när jag hörde min pladdrande röst från Kristo´s snickareverkstad några dagar tidigare. Ett evinnerligt pladdrande med mig själv istället för om mig själv. Monolog deluxe! Men eftersom Emelie Sundberg är proffs ut i fingerspetsarna så låter det trots allt som en dialog. Jag pratar mycket om hur vi lämnade Stockholm, och varför. Hur jag faktiskt avskydde det och vad vi gjorde för att vända alltsammans till det bästa.

Jag släppte in Emelie hos oss, en inte så städad dag…

Tycker verkligen om att se vårt hem ur andras kameralinser. Ni hittar en massa flera bilder på Emelie´s blogg.

Japp lyssna gärna. Det är snurrigt från min sida, men Emelie styr som sagt upp det med bravur, en riktig stjärna är hon! Tack Emelie för jag fick vara med.

Idag skulle vi packat in barn och hund och bilat neråt Europa. Med stopp i Normandie en vecka, för att sedan landa i Paris ett par veckor. Sedan hemåt igen precis till skolstart. Men sommaren kom av sig.

Förra fredagen svimmade Viggo i vårt kök. På vårt plankgolv. Han föll så illa att han spräckte skallbenet och skadade nacken, man misstänker att det ledband som håller ihop huvud och nackkotor är av. Jag, Liv och Chester var ute och gick. Innan vi hann kom hem ringde Kristo  och berättade att de var påväg med ambulans till Eskilstuna. Vi blev kvar där till i fredags, först flera extremt jobbiga dagar på IVA och senare inlagda på barn. Vi är hemma nu, han har nackkrage men är glad att vara hemma. Men trots timmar av magnetröntgen och konsultation från flera andra sjukhus har man inte kunnat fastställa hur illa nacken är skadad och imorgon röntgas han igen. Han har redan legat i den där magnetröntgen säkert tre timmar totalt, en av gångerna 1,5 timme i sträck. Men eftersom både huvud och nacke har haft en rejäl svullnad så är det så svårt att se skadorna. Han sitter fortfarande fast i en nackkrage och imorgon får vi besked hur länge den kommer att sitta kvar. Han är så positiv och vi håller tummarna att den får tas av men i värsta fall kan den sitta i upp till ett par månader. Nu får den inte tas bort alls , inte ens en sekund, men han har lärt sig att sova med den och försöker vara precis som vanligt. Det är bra att vara hemma. Dessvärre fick han också tinnitus vid fallet, vilket självklart inte är lika allvarligt som resten av skadorna men vilket han nu tycker är väldigt jobbigt. Kristo har haft det sedan han var 17 så han vet ju allt om hur det är och egentligen tror jag aldrig man vänjer sig men lär sig hantera det.

Det känns helt sjukt att något sådant här kan hända hemma i vårt eget kök. Han skulle precis sätta sig för att äta lunch och hämta vatten från kranen. Sådär mitt i sommarlovet. Han svimmade, man vet inte varför han svimmade men förmodligen och förhoppningsvis var det bara en tillfällighet för man har inte hittat något, och föll alltså bara på vårt trägolv, utan att vare sig slå i vår köksö eller den marmorplatta som ligger framför vår spis. Man kan därför inte förstå hur det kan gå såhär illa. Man inser att man aldrig kan skydda sina barn, den insikten är både viktig och skrämmande. Jag är alltid lite orolig när de är ute på strapatser. Eller egentligen inte mer storslagna strapatser än att de cykar för fort, skatar utan hjälm, åker iväg och badar i världsdjupa kalkbrott, när Nomi rider. Ni vet, det är så många gånger hjärnan tar en extra loop och man INTE är världens coolaste mamma. Men när det kan bli så är hemma i ens eget kök inser man som sagt, att det kan hända så mycket om oturen är framme. Vi har dock förstått att det kunnat gå så mycket värre, att han trots allt hade enorm tur i oturen.