Onsdag – torsdag, ett helt vanligt dygn i februari. Vad kan hamna i ens väg kan man tänka? Jag har insett att mitt bloggande har blivit sidospårets vän. Kanhända att det blir en aning förvirrande om man ser på det utifrån, men det kommer säkert mer ordning även här, tids nog. Får be om ursäkt så länge.

 

 

Jag, Nomi och Liv såg Catwalk. Jag vet inte när jag grät så mycket. Det började redan i reklamen så kanske var jag inställd på gråtfest de luxe. När man börjar gråta av Trygg hansa reklamen liksom. Men jag fulgrät, hulkade och snörvlade hela filmen igenom. För att det var fint, vackert och den uppenbara jävulskapen om hur livet inte är snällt. Jag grät för alla de som blivit mobbade, som fått sin självkänsla raderad med marken. Jag grät för styrkan och kärleken som ändå fanns kvar, under all rädsla för livet självt. Jag grät för revanschen. Jag grät för att allt kändes så jävla mycket. Varje ord, varje skratt, varje känsla. Alltsammans direkt genom filmduken. Hursomhelst, gå och se! ALLA bör se denna film. Se den med barn om du har några i närheten. Se den annars själv. Låt alla skolar visa denna film. Så fin, så fylld med kärlek, så VIKTIG!!! Börjar nästa gråta nu igen, bara jag tänker på den.

 

 

Jag och mamma såg lunchteater om Ester Blenda Nordström. Och liksom då jag läste boken för ett par år sedan fastnade jag i tiden som var då och ville tillbaka. Det där som gav att jag kärade ner mig i ett hus och ville rädda det, kvinnohistoria och svensk demokrati. Såklart att jag ville. Förresten påtal om det, Elin Wägner och Fogelsta, ni har väl sett filmen jag länkar till här ? Påtal om det ska jag uppdatera er om vad som hände med huset, det blev något bra!! Och boken, jaaa läs!

 

 

Jag skrev ett cv, hittade den här gamla bilden och frågade mig hur det kunde bli såhär?!! Jag fick 225 kommentarer om denna, minst sagt, knäppa grej. Bara snälla såklart. Ni är så fina. Några ville ha en tutorial, det värsta är att jag minns inte?!  Mer än att det var ett golfparaply från början.

 

 

När jag var inne på instagram såg jag att My ska ha tulpan-heaven igen! Imorgon bestämt. Nu behöver nog My och hennes lysande stjärna till affär inte någon mer marknadsföring men My, I love you! Som godis, som confetti, som jordens fest, som kärlek till hela mänskligheten. Och jaaaa det är bara en affär, det är DET som är grejen.

 

Jag beställde luktärtor och hittade inte mailkvittot från förra året. Så jag valde bara efter om det stod snitt någonstans.  Kan därför inte med säkerhet påstå att detta är ett bra val eller ens färgmatchat. Men jag valde High Society, Dorothy Eckford, Charlie´s Angel, Chelsea Centenary, Gwendoline, Judith Wilkinson, mrs bernard Jones och Queen of hearts.

 

 

Jag har hängt jättemycket vid det här bordet och det ska ni snart få veta allt om. Om jag älskade tapeter tidigare så gör jag det nu som besatt. Herregud så vackert det kan vara. Om jag fick chansen att äga en limtrycksmaskin skulle jag ta den, utan betänketid. Jag skulle göra mig av med allt jag äger, om det så krävdes.

 

 

Jag har visat bilder från The Norrmans och insåg att jag aldrig bloggat därifrån. 2018 alltså. Jag hittade EN bild där jag var skarp. Hej semesterbilder.

 

 

Insåg att jag bör lägga till lavendelgångar i gruset till min trädgårdsstruktur.

 

 

Egentligen skulle jag visa ett badrum.

 

 

Men visade också deras lilla orangerie.

 

 

Som är byggt enbart av danska blocket-fynd.

 

 

Påtal om badrum så beställde vi det här golvet. Namnet Leksand var det avgörande mot hexagon i rosa. Golvet var inte mitt privata, även om man kunde önska, utan till det här stället.

 

 

I samma veva diskuterade vi en bänk som skulle byggas och den här från Villa Strömsfors är fin.

 

 

Jag visade också det här inlägget från Talldungen 2017 och berättade att det är väldigt fint där.

 

 

Ja guuud så fint det här, som då när jag och min man landade där mitt i natten, några månader senare. Helt själva dessutom för det var ju stängt egentligen.  Ja, det var allt eller något av det.

 

 

Jag åkte till Stockholm med Kristin. Att bo på hotell i en stad så nära som Stockholm känns alltid som man är i annat land. Jag kan inte säga att vi hade späckad schema. Vi plockade bland några fina små träffar men proppade på många fina möten. Väl hemma igår såg jag att mina rhododendrom-kvistar börjat blomma! Här skrev jag om hur man gör men i vanlig ordning gjorde jag inget av det man ska. Ändå, 13 dagar efter snitt så slog de ut, otroligt vilken tur ändå.

 

 

Nu snor jag en bild av och på självaste Krickelin-Kristin. Vi var nämligen på finfrukost på Svensk Tenn, tackar man inte direkt nej till. Det var soffan Famna som skulle presenteras och lanseras. I vanlig ordning blev jag helt tagen av hantverksprocessen. Kan verkligen rekommendera att läsa och se filmen om soffan här. Jag tror vi behöver mer sånt för att kunna se runt masskonsumtionens fasta grepp, att få förståelse för att det finns fortfarande ett hantverk bakom många produkter, gedigen form och design.

 

 

Soffan Famna, tillverkas liksom resten av Svenskt Tenn´s soffor för hand. Möbelsnickare, sömmerskor och tapetserare är alla involverade med den kunskap som de besitter sedan generationer tillbaka. Konstruktionen är uppbyggt på samma vis som skrovet på en träbåt. Sittdynorna har spiralfjädrar vilket gör att man kraftigt kan reducera mängden polyeter. Soffans form och storlek har anpassats för att minimera spill och på så vis ta vara på materialet. Långt ifrån bara en soffa alltså. Sen att den i tyget Brazil ser ut som godis är ju bara ett plus.

 

 

Vi träffade Hannes och Marie. Drack kaffe, badade i solen, pratade högt och lågt. Älskar när samtal saknar filter trots att man aldrig har setts tidigare. Kanske är det bland det finaste vi har. Minuten efter ramlade även Marlene in här, fint!

 

 

Om ni inte följer Hannes tycker jag att ni ska göra det, hans instagram hittar ni här och blogg här. Bland mjuka bilder man vill vara i, så skriver han så klokt, modigt och ärligt. Tänker att han använder varenda millimeter av sin synlighet på bästa sätt. Att dela tankar vidare, gör skillnad.

 

 

Sen gick vi på lite festligt mingel med många fina möten. Här är jag och Kristin med Hanna och Daniella. Jag är en levande kurs i hur man inte ska sminka sig, typ noll. Alltså tv-smink, var är du??? Lite läppstift kanske.

 

 

Eftersom Kristin bor vid havet på andra sidan landet så är svanar ett sällsynt påbrå ; )

 

 

Vi åkte över till Söder för att träffa Eleni som driver märket IAMELENI. Hon och Kristin hade bestämt träff och jag visste att Kristin ville spana in ett tjusigt örhänge…

 

 

Tycker ju om att hamna på sådana här platser. Eleni hade väldans ordningssamt men hon hade städat för vårt besök, jag tänkte väl.

 

 

Här börjar det närma sig.

 

 

Och där sitter det som en smäck. Så fint, hittas här.

 

 

Sedan bjöd vi in hos till Sanna på Bodhish, fast det egentligen inte var öppet just då.

 

 

Det är alltid en bra idé att träffa Sanna. Vi åt lunch och pratade om det vi behövde i stunden.

 

 

Erika Billysdotter gör maten på Bodhish och är också en stjärna på kransar, titta vad fin! Under våren så utökar Sanna sina events och sessioner, så mycket man blir nyfiken på. Som den här (ja inte för mig personligen då), om man är nybliven mamma – Motherhood Circle, låter ju helt fantastiskt.

 

 

Sen hamnade vi på ett kökshäng som var absolut exakt så himla mysigt och trevligt som ett kökshäng ska vara. På Cupboards & Goods showroom som huserade på adressen Pom & Flora för stunden. Som hemma fast ändå inte. för detta kök var det finaste jag någonsin sett. Det enda kruxet var alla härliga människor som gjorde att alla bilder såg ut såhär, haha! Må vara ett angenämt krux.

 

 

Så jag lånar en pressbild tagen av Fanny Rådvik, hämtad från Johanna Bradford som är en av delägarna till denna köksnyhet som nu alltså sett dagens ljus. Genialiskt, megavackert och traditionellt, gediget hantverk!

Stilen – shaker, stilrent utan onödiga utsvävningar och utsmyckningar, men som med det gedigna hantverket och höga kvalitén blir något alldeles extra i det, eller snarare pågrund av, det enkla formspråket. Cupboards and Goods har också lyckats med konststycket att göra hantverksmässiga kök tillgängliga för flera. Tricket är  att skala bort där det är möjligt utan att tulla på kvalité, hållbarhet och det vackra. Tänker att det är en svår ekvation att lösa med de verkar absolut ha lyckats. Det är som om allt landat i den renaste form av lyx. Jag vet att jag sagt den här meningen förut men då handlade det om recept. Lyxigt fast på bästa sättet, avskalat från allt som inte betyder något i slutändan.

 

 

Det extra fina är alltså att alla moduler tillverkas i ett snickeri på västkusten, för hand enligt konstens alla regler. Precis som då du gör ett platsbyggt kök, skillnaden är att det nu redan är framtaget standard mått för dina moduler och att man på så vis förenklar processen. Man låter kunden tänka och forma sitt kök själv. På så vis blir det möjligt att göra köket mer prisvärt men utan att tulla någonstans på kvalitén. Alla moduler målas helt färdigt och på alla sidor vilket gör att du i princip kan använda dina moduler som du vill. Som en sideboard, som ett solitärt skåp, som ett väggskåp, helt synligt från alla håll, mitt i rummet. Helt enkelt hur och var du vill.

 

 

Man har dessutom gjort ett klockrent urval av blandare, marmorho, spis och annat köksigt. Fläktkåpan är väl den finaste någonsin? Så skönt att slippa skanna en never ending köksmarknad tänker jag. Här har ett stilsäkert gäng redan gjort jobbet och serverar alltsammans i en webshop, har det någonsin känts enklare att välja kök?

 

 

Och som om det inte vore nog med smarta genidrag? Här står Emma, Caroline och Emily och bygger drömkök med dockskåpsstorlek!

 

 

För genidraget är nämligen att steg 1 är att beställa The Kitchen planner , när du har den i dina händer, bygger du handgripligen upp ditt lilla minikök i exakt kopia av ditt framtida. Alltså, inte bara smart, jag älskar idén att få bygga sitt drömkök på detta vis. Jag och digitala verktyg har aldrig varit kompisar och jag har aldrig kunnat se framför mig på skärmen. Istället har jag vikt egna modeller av papper, mätt och donat för att se och förstå. Så, detta är för mig, som en present från ovan.

 

 

Just köket som byggdes för showroom är beställt av Carl Larsson-gården och har dessutom fått en egen färgkollektion Ett hem. Ska visa er en annan dag hur färgkollektionen var ”paketerad”, så fint för en Larsson-fan som jag.  Vill man spana in ett annat , komplett Cupboards & Goods kök så titta på Johannas här.

 

 

Avslutningsvis. Man kan inte säga att jag var mitt vanliga jag de här dagarna. Eller i alla fall inte mitt bästa. Ganska förvirrad, sa lite otippade snurrigheter och blandade dessutom ihop personer. Men i alla fall, trots det, så himla glad för alla som jag träffade. Gamla som nya bekantskaper. Väldigt fint.

 

 

 

 

När man frågar barnet i mörk januarimorgon ”ska du gå till skolan nu?” och får svaret ”nej, om 3 minuter” DÅ fattar man att man hinner testa en sak. Det är så många bilder på Nomi som kommit till på just det sättet. Inte i knappt ledljus dock, men så snabbt och av ren tillfällighet. Tror att det handlar om att hon alltid är med på noterna. Eller att det är hon själv som sätter agendan. Numera brukar hon säga till folk ”jag borde ha tjänat ihop till en häst om jag fått normalt betalt som modell”. Det är sant, för trots att barnen nästan alltid får belöningar när de hjälper till i jobbuppdrag så matchar de ju inte några fantasisummor. Minns när hon såg ett program om någon supermodell och plötsligt var det inte en häst utan ”jag borde ha tjänat ihop till flera hundra hästar och en egen hästgård”.

 

 

Det här är en av mina favoritbilder på Nomi. Det började med att hon sa: kan man liksom göra en krans eller kanske mer än hatt av den här krukan hortensia? Jag: såklart att man kan! Tio minuter senare var vi klara.  I själva verket satt hon i vårt sovrum med rutiga pyamasbrallor. Runtomkring henne tornade de nytvättade klädhögarna som isberg och golvet var täckt av kvitton som skulle bokföras, men jaja DET var en världslig sak i allt det andra.

 

 

Det märkliga är att högdagrarna i bilden har något magiskt blänkt i sig. Jag tror det var regnigt ute. Hon var ju självklart inte ett dugg sminkad och ändå ser det ut så. Jag kan dessutom avslöja att hon hade de narigaste, supertorra vinterläpparna. Men det blev en speciell effekt på grund av det korta skärpedjupet och ljuset.

 

 

Hon fick i alla fall en krage på sig. Älskar förövrigt kläderna från Wolf and Rita fortfarande. Men jag har långt ifrån ensamt bestämmande i klädinköpen numera.

 

 

Tillbaka till i fredags. Jag hade fint besök av Elin aka @studioelwa. Jag älskar att alla som har vägarna förbi vår stad låter mig få veta det. Jag lägger gärna allt annat åt sidan för att ta en spontanfika eller lunch, och dela allt mellan himmel och jord.

 

 

Så himla många fina och megabra samtal, som gjorde att jag landade bra i flera tankar som snurrat under veckan. Så värdefullt. Elin skulle på yoga-retreat och jag blev så himla överraskad, att det hände här i krokarna och dessutom på platsen de skulle hålla till. En plats som jag i och för sig känner till väl sedan förut, men hade ingen aning om att ett av husen öppnade upp för helger som denna. Jag bjöd ju givetvis in mig själv i det magiska huset, och nästan också på själva retreaten, men var tvungen att dra mig till minnes att vi hade ytterligare fyra barn som sovgäster, plus en hund. Hade ju just varit smidigt om jag försvann spårlöst i en 44 h retreat. Men jag pratade med Magnus Fridh, ena delen av About Yoga, @sheilaarnell den andra, och blev så otroligt inspirerad. På max tio minuter. DET är en bedrift kan jag lova, jag kan nämligen vrida och vända på allt när det kommer till området inom meditation, yoga och mindfulness. Men det var något med hans sätt att prata om meditation och yoga som gjorde att jag fastnade direkt. Kändes mer självklart än vad det någonsin gjort tidigare. Så grundat, realistiskt och långt från hokus pokus. Det visade sig att Magnus nyligen kommit ut med boken Att vara stilla när allt annat skyndar och jag ser verkligen fram att läsa den. För ett par år sedan kom boken Viloläge ut och efter att ha läst den inledande texten så tänker jag igen hur viktigt och många gånger avgörande det måste vara med just dessa vilolägen, så central och självklar del detta borde ha i våra liv. Bör ha. Måste ha. Märkligt ändå, Elin kommer på oväntad besök, jag skjutsar henne till en 44 h retreat som jag har noll koll på, jag får några väl valda ord levererade och NU känner jag att det helt enkelt saknas något. Återkommer i frågan! Jag är väldigt sugen på denna 25 h – retreat…

Hej på er. Nyss hemkommen efter ett par dagar på Akademiska i Uppsala. Alltid så skör i kanterna efter att ha vistats där. Givetvis går det hand i hand med tacksamhet över att vi är i fantastiska händer och allt har gått bra. Men att vistas där livet visar en annan sida påverkar mig extremt mycket. Det är som om alla sinnen skärps, jag ser och hör allt. Även det som jag inte ”ska” höra, det som inte är till mig. Som om allt som händer runt omkring blir jättehögt och väldigt tydligt. När man är hemma och allt är som vanligt vaggas man in i att livet oftast är mjukt. Det är bra och så livet ska vara mest. Gick man runt och hade all oro utanpå hela dagarna, hade alltsammans brustit för länge sedan. Men att se andras tillvaro och verklighet skakar mig. Vi sov en natt på patienthotellet och trots att jag inte försöker läsa allt som står, bläddra i böcker som finns så måste jag nästan aktivt välja att inte göra det. Missförstå inte, allt detta behövs till hundra procent, såklart. Men jag blir lite som besatt, känner allas oro bara genom att se orden. Att få och ha barn är att inte ha filter längre. Jag tänker att jag blev filterlös i samma sekund de föddes. Att det kom samtidigt med den ovillkorliga kärleken. Att allt detta aktiveras i samma sekund man ser in ens barns ögon. Allt skydd man någonsin ägt är som bortblåst.

Det började alldeles nyss med att Nomi sa vilken bild hon älskade mest på sig själv, när hon googlar sitt namn. Det är ju en av de stora nöjena om man har en mamma som bloggat i flera år, så att halva ens uppväxt går att hitta. Det har aldrig oroat mig. Det är ju alltid jag som bestämt vad som ska bloggas om, och ingen annan. För mig är det en dagbok, trots inte långt ifrån allt ingår. Bloggen får mig att minnas, även det som inte finns här och det är jag tacksam för. Jag vet med all säkerhet att jag inte sparat på samma vis om bloggen inte funnits, det är ju bara att kolla hur många fotoalbum jag skapat. Noll och tackar min mamma för de hon gjort till barnen.

 

 

Den här bilden var det i alla fall. Favoriten. På en gata i Paris (och jaa, hon hade kjol när hon började äta.) Eller den längre ner, när hon har näsborren full av servett, pågrund av näsblod. Nomi och jag började i alla fall kika runt och hamnade på en återblick jag gjort en gång. Och faktiskt, jag repostar den. I härlighetens namn. Paris 2013.  Det var då vi for till den staden om somrarna och stannade några veckor i sträck. Såklart finns det bloggat och sparat om det under kategori PARIS, en kategori som behöver ses över. Eftersom 2019 års sommar kom av sig alldeles (här finns inlägget om vad som hände i Paris)  så finns knappt inget aktuellt där. Men jag har redan lovat att ge kategorin den kärlek den förtjänar. Såsom min stad på jorden.

 

 

Jag vet ju verkligen inte om de här ställena finns kvar, Mamie Gateaux. Kanske har någon ung och modern tagit över och blåst ut stället. Men när vi var där älskade jag just att det var allt annat än utblåst. Hur fina kan äppeljuiceflaskor vara förövrigt? Psst! Jag vet sedan i somras att det finns kvar!

 

 

När franska damer driver kafé i en herran massa år sitter det hela liksom i väggarna. Inget fancy, inget trendigt. Bara kafé.

 

 

Lilla Viggo, 9 år. Sådär ska pajer bakas.

 

 

Liv var 10. Så himla fint med rufsiga margaretaflätor, av regn och lek. Numera gör vi strama och inte ett hårstrå får sticka åt annat håll.

 

 

Och Charlie 6. Liksom Nomi. Såklart.

 

 

När vi har varit i Paris har vi mest gått på rekommendationer och tips men en slags ”guide” som jag verkligen tyckt om är Marin Montagut City guider – som finns för Paris, London och New York. Plus lite utanför Paris också. De finns bla på Amazon. Nu är jag inte hundra på hur aktuella de är men om det fortfarande går att köpa så kan de ju inte vara helt vilse. Slå till på den nyare upplagan!

 

 

Hursomhelst, du får inga tips om storartade sevärdheter och dussinställen för all världens turister. Men sköna, mysiga ställen att hänga på.

 

 

Perfekta sådana i mina ögon.

 

 

Så här var det under just de där åren. Livet var en lek. Alltid.

 

 

Här hade det ju ändå börjat lugna ner sig. Annat var det tre år innan. OMG. Minns knappt inte de åren. I ärlighetens namn var det så. Liv var ju 4 år, Viggo 2,5 och sedan föddes Nomi och Charlie. Det var lite körigt då.

 

 

Det gällde att hålla huvudet kallt om man ville njuta av ett glas vin tillsammans med sin käre man. Alltid tusen saker i väskan. Block och pennor kommer man långt med. Fortfarande faktiskt. Samt en kortlek.

 

 

Och stavningstävling. Haha, vad gjorde man inte. Flaggstångspoleringsmedel och bruttonationalprodukter.

 

 

Knepet är väl annars mycket stadsspring mellan varven. Det här måste vara min favoritadress i Paris. Den ska ni få av mig, bara jag hittar bilderna från sommaren. Insåg i somras att den var en promenad bort från där vi alltid bor.

 

 

Lite så. Som att hoppa twist mellan kedjor. Tusen hopp innan restaurangbesök var en regel.

 

 

Å andra sidan är stan storartat bara som den är. Hur spännande som helst med precis allting. Och lite läskigt också.

 

 

Hur ofta åt vi inte en pizza på en parkbänk, en crepe på stående fot. Det behöver ju inte vara så snajdigt, det enda viktiga är att hålla blodsockret i balans. Uppenbarligen har något gått snett här…

 

 

Att hyra lägenhet i storstäder slår allt när det kommer till att resa med barn. Även när det inte är storstäder. Att kunna laga sin egen mat, tvätta och leva lite vardag på låtsats är så himla skönt. Som att ta lillebror i handen och gå till bageriet för att köpa frukostbaguetten. Och få kostymklädd eskort på vägen hem.

 

 

Våra barn har alltid älskat lekparker. Till och med mer än Disneyland. Den där är inget ljug. I efterhand så konstaterade de att lekparken i Jardin du Luxembourg var roligare. Mitt tips är att alltid leta upp lekparker vid semester i städer. Ingen är den andra lik, de får ”snacka” ihop sig med andra barn och leka, de kan röja runt i timmar. Och jaaa… du kan sitta på en bänk och dricka kaffe, de kommer när de vill något. Om de vill något.

 

 

Efter det kan man enkelt kosta på sig lite vuxen-shopping. Fast det finns ju ingen lek som slutar med det.

 

 

Merci är ju hur kul som helst.

 

 

Expediten ser dock en aning tveksam ut…

 

 

Det var nog här jag blev William Morris – kär.

 

 

Den här bilden har jag sett i en hel massa flöden som inte är mitt egna. Det roliga är att både Viggo och Nomi ser ut som de sover. Men all fokus på tapeten.

 

 

Varken första eller sista gången. Den här ungen var bara rädd för en sak i Paris. Det var svängdörrana i tunnelbanan. Året innan skrev jag ett inlägg som hette : Ni vet väl att jag vågar allt, nästan allt.

 

 

När jag tänker på vår familj och de fyra barnen så känns det som allt går i en rasande fart nästan jämt. Jag minns liksom inte tiden innan vi fick barn. Vad gjorde man av den då?

 

 

Jag inser ganska så glasklart varför jag tappade allt kontrollbehov någonstans runt 2007. Det var liksom ingen idé att upprätthålla någon fasad med snutna, välkammade barn. Funkade ändå inte, haha!

 

 

Fast ibland så.

 

Men. Perfekt ändå tycker jag.

Jag fick en kommentar om varför jag instagrammar så mycket mer frekvent än vad jag uppdaterar bloggen. Att jag alltid annars brukar göra tvärtom. Det är jättesant. Jag vet också varför det är så just nu. Jag har känt att feedbacken på instagram varit så himla fin på sistone. Överlag och dessutom allt fint som ni skriver om boken, det är lätt att surfa som på moln. Helt ärligt, det har verkligen gett mig en sådan enorm energi men den dialog som är där just nu. Kanske har det att göra med att jag skriver längre än bara lämnar en anonym emoji under en bild, instagram har för tillfället verkat som ett litet miniformat av min blogg. Och tyvärr är det ju motsatt här på bloggen, att lämna avtryck alltså. Det är ganska tyst.  Jag förstår att det är enklare på instagram, jag fattar att personliga dm fyller en annan roll. Man kan vara personlig och slipper ”skylta med” sin kommentar.  Men jag ska inte sticka under stol med att dialog och feedback blir som syre för ett digitalt forum. Så därför har jag varit mer aktiv där, det har helt enkelt gett mig mer på sistone. Trots att jag alltid kommer hålla bloggformatet mer kärt. Men ibland blir det lite som att skriva i blindo, trots att jag ser att ni läser. Hursomhelst så uppmärksammade samma läsare mig om att alla faktiskt inte har instagram och det blir så synd när man inte får ta del av inspirationen. Lite så kan det vara såklart men här kommer en snabb uppdatering om vad som hänt på senaste tiden på min instagram där jag heter @sofiaatmokkasin.

 

 

Jag fick en ljuvlig tavla, som jag älskar. Den är målad av Johan Barrett och heter ”Early morning walk”. Jag är väldigt förtjust i att man ges möjligheten att köpa reproduktioner av konst även om man inte har möjligheten att köpa originalet. Äktheten är ju fortfarande lika stor och därmed hela känslan.  Verken är numrerade och signerade så det unika finns också fortfarande kvar. Se flera målningar här av Johan.

 

 

Precis innan jul så förberedde jag en hel massa inför nyårspysslet på Nyhetsmorgon. Barnen startade upp jullovet och sjöng så glasrutorna skallrade. Jag bestämde mig för att vara nöjd, klar och lovade mig själv två timmar ytterligare i jobb sedan skulle vi gå ut och äta middag. Samtidigt som jag postade bilden insåg jag att det var stopp i vår toa. Och om julefriden kändes avlägsen innan så var den plötsligt väldigt avlägsen. Och jag stank klorin på restaurangen.

 

 

Den här dagen var allt bara mjukt. Jag hade bestämt mig för så mycket den här dagen. Framför allt att må bra och inte tänka mer på sådant som i själva verket är så pyttelitet i det stora hela, men ändå tar så orimligt stor plats. Det blev som en punkt, för alltid. Men också att jag var så himla nöjd såsom allt var och ville inte fortsätta pricka av måsten och vägrade stressa rakt in i uppesittarekvällen. Nomi vid den lilla bäcken med flor-tunn is fick symbolisera det. Så blev det en slags god jul – bild också för sen kopplade jag ur och vilade lite.

 

 

Vi levde vid det stora julbordet även i mellandagarna. Jag drog fram mormors gamla lampa och där bakom porslinet lyckades jag slutföra allt som jag gick bet på i avloppsfixet.

 

 

Fredagen efter annandag jul var det dags för mig och Nomi och vara med på Nyhetsmorgon <3

 

 

Och direkt hem för att förbereda inför måndagens sändning på SVT. De ville jag skulle ta med mig något som jag gjort för boken och jag bestämt mig för att inreda även insidan av dockhuset. Jag kände i bilen hem från Stockholm att det vände i ljus, det gjorde mig lättad. Likväl som att 2019 snart var till ända.

 

 

De mörkröda juliga banden på ljuskronorna byttes mot stora rosetter. Jag fiskade ur de röda bären ur det gröna och rev ett gammalt lakan i remsor. Klart inför nästa fest.

 

 

Efter helgen var det dags för SVT. Jag vaknade superkrasslig kl 05:00 men det var som bortblåst efter lite direktsändning.

 

 

Det var tur, för dagen efter var nyårsafton, och fest med trettio fina, familj och vänner. Vi körde ett superknytis, alla hjälpte till (som synes ) och det visade sig bli den finaste nyårsaftonen någonsin.

 

 

Jag postade 2019 års mest gillade bild och jag är innerligt glad att det var just den här. För att den är allt annat än sofistikerat lugn, för att den visar något som jag älskar att skapa, som jag tacksamt kan säga är mitt jobb. I år kommer mina blommor vara med i sitt flottaste uppdrag någonsin och ni anar inte hur stolt jag är för det. Längtar efter att få visa er.

 

 

Så var det dukbilden. Där jag erkände hur pinsamt nära jag hade spanat duklösningen på Svensk Tenn, sådär nära som inga normala människor gör. Jag har länge gillat dukar där det hela slutar med en jättevolang. Men jag har också tyckt att det känts fasligt jobbigt att sy en sådan duk. Uggh för att få rynket på rätt ställe och så vidare. Men i julrushen så såg jag plötsligt lösningen på räckhåll inom tio minuter, så jag härmade rakt av.

 

 

Vilken bordskiva som helst, i all världens former kan ju på detta viset bli urflotta. Ta vilken skräpskiva som helst eller mdf och såga din form. Använd bockar under.

 

 

Lägg sedan ett slätt tyg på bordskivan och häfta sedan veck efter veck i själva hänget. För några år sedan hittade jag en lång gardin som var en färdigveckad volang, den häftade jag fast på ett kommunalt skruttbord. Men som sagt, den jakten behövs inte. Tänk bara på att tyget som ska runt sväljer en del längd pågrund av vecken.

 

 

Och lampan som jag ärvt från min mormor som skulle fyllt 100 år nu på fredag. Nu blir det dagen vi säger farväl.

 

 

Igår började jag stort med nedplockningen av julsaker. Tyvärr har jag redan gett upp. Jag drömmer om att göra det filmiskt och lägga allt i vackra askar och frasigt silkespapper. Ser framför mig hur vi nästa år hittar allt på noll sekunder och att allt är helt. Men förmodligen kommer jag inte längre än hit och så blir det liggande, tills det måste ner i all hast runt påsk.

 

 

Och slutligen. Bilden på den utåtriktade klänningen som jag önskar att barnen inte lekt sönder.

Mitt i julehetsen (hetsar dock inte så mycket. än?) slog det mig att jag kan posta lite av de 100 (?!!) utkast som ligger under skalet på min blogg. Det är jag i ett nötskal, påbörja något som verkar intressant, fastna i att vilja läsa mer innan jag postar, sen blir det varken det ena eller det andra. Men vi kan väl köra några dagar med lite lagom lätta inlägg så lever det här i alla fall.

Jag fastande på den här sidan för ett tag sedan. Antoinette Poisson finns även på instagram och är en fröjd att följa. Den enda nackdelen är att jag vill ha allt och allra helst jobba med dem. Det var givetvis franskan som stoppade mig på att göra klart inlägget och kommer definitivt stoppa en eventuell rekrytering.  Men hursomhelst, ni som känner mig vet att jag är svag för vackra papper, mönstermix och handgjort. Därför dånade jag ju när jag fann detta. Tapeter, pappersark, klädda lådor och textilier i bästa mixen. Grundarna av märket arbetar som kulturkonservatorer och fann en skatt med rester av tapeter som de bestämde sig för att återuppliva i sann hantverksanda. Och det är ljuvligt. Pappersarken som kallas domino var från början en slags ark med graverade mönster, där mönstret sedan förstärktes för hand. Den här typen av papper försvann sen när man började trycka på rulle. Men pappersark med avslut är ju det finaste, som absoluta konstverk. Så tack alla som ger hantverket en ny chans.

Viggo och jag avslutade praoveckan med blomleverans till Västkusten. T/R Varberg på en dag och världen var mjuk. Landade hos Kristin och My sladdade in som självaste jultomten. Ganska ofta har jag en tydlig känsla i magen att jag har sådan tur i livet som träffar så många fantastiska människor. De dyker upp från ingenstans och sätter avtryck från sekund ett. Här och var och där man minst anar. My skrev något om vad som händer när man struntar i allt det som är lämpligt att prata om första gången man ses. Kan det vara livsrådet nummer ett? Det fiffiga är att det inte är svårare än att bara vara den man är, märkligt ändå? Klart som korvspad och dessutom miljarder gånger enklare än att försöka vara någon annan. När jag var yngre gick jag alltid runt med känslan av att vara för mycket. Att jag pratade för högt, inte sagt det rätta eller sagt för mycket, varit för ärlig, skrattat för högt. Varit som genomskinlig eller typ elefanten i rummet och definitivt inte smidig. Helt enkelt inte särskilt polerad, sval och enkel. Sådan otroligt tur att jag förstod på vägen att människor får lov att vara sig själva.

Vi skulle leverera blommor till My. Sedan kom alla frågor. Hur man gör, om jag säljer och jag blev givetvis glad att man tycker om. Jag antar att det borde vara ett öppet mål att öppna blomsterfabrik men det går nog inte för sig.

Kristin gjorde magisk pumpasoppa som hon skrev receptet på här .

Och My hade med sig en kakkalaset direkt från egna bageriet i Halmstad.

Jag signerade böcker, vi kikade i My´s första (ni vet att jag läser den som en saga?) och drömde om hennes nästa.

Vi drömde mycket. Om allt mellan himmel och jord. Dessa två är levande bevis på att världen inte kommer stanna. Som en övertygelse om att allt gott kommer växa som ett rotsystem, du vet ett sådant man inte blir av med i första taget. Som kommer slingra sig upp och ner och göra allt bra.

Och dessa blommor kommer hamna rätt ner i magin, var så säker.

Jag började med det här blogginlägget 13:36.  Snacka om att tappa fokus. Fastnade i det tekniska på Crimson när jag skulle beställa monterade fotografier. Och en rejäl redigeringssvacka. Jag jobbar med ett stort jobb den här veckan där varje bild, i stort sett, är ett porträtt. Höll på med en bild i tre timmar. Och sorteringen är inte att leka med. Sen bestämde jag att allt känns bättre imorrn. Räddade dessutom mina pelargoner från kylan därute. Inte en dag för tidigt.

Min käraste blomma är novemberkaktusen jag fått av min mamma. Jag fick den som en slags blomsteradoption. Tänker att det är samma som växte hemma på 70-talet. Då tyckte jag den var ful. Undrar just om jag en såg att den blommade? Förstod jag ens innebörden av en kaktus som storblommar i mörkaste november. Sagolik bör man nog ändå kalla den.

En annan växt som är så himla fin är denna. Jag har haft den i flera år men förra året dog den. Nästan i alla fall, sånär som på ett blad. Men så plötsligt började den växa igen och nu blommar den. Jag har aldrig vetat namnet på den så blev tacksam när min kära läsare Eva upplyste mig och Fia om att det var en Nodding Violet.

Läser så många böcker just nu. Samtidigt. Fattar inte riktigt varför jag alltid ska hålla på med fyra på samma gång, samt en och annan ljudbok plus några faktabaserade som jag tycker det vore smart att läsa från pärm till pärm. Den senaste jag började på var Normala människor. Älskade Samtal med vänner av samma författare men vet ännu inte om jag tycker lika bra om denna. Som mästerverket Jag for ner till bror … så otroligt bra. Men uppföljaren är inte alls lika fängslande. Jag irriterar mig till och med på det speciella språkbruket som jag tyckte så mycket om i den första. Lyssande dessutom på Resten av allt är vårt när jag städade källaren för några veckor sedan. Nio timmar med Emma i öronen var en ynnest. Så mycket feel-good att jag nästan blev kär.