-
från det ena till det andra.
Och då kom snön. Plötsligt från ingenstans och femton centimeter. Och jag som hade planerat att inte se över barnens vintergarderober i år… men i alla fall är det helt ljuvligt med snö.
Och jag vet att jag tjatar, men bra stearinljus kan jag aldrig få nog av. Rekommenderar varmt Åhlens miljömärkta stearinljus. Införskaffade en hel hög innan jul och de brinner och brinner, men så sakta. Och så vackert när det blir som spets av stearinet när de brinner. Om det inte vore för mina eldgalna barn så hade alla sett ut så men det ska ju lekas med stearinet i tid och otid.
Och. Så fast i Alex Schulman´s bok Glöm mig. Så sorgligt, så utlämnade och så otroligt skickligt berättat. Man känner sorgen i varenda sida och smärtan liksom lägger sig som en klump magen, trots att allt är så långt det går från min egna verklighet. Alex äger berättandet som få och hans sätt att beskriva medberoende är helt enkelt briljant. Jag tänker åtminstone att det är det, utan den egna erfarenheten kanske man inte kan uttala sig om det. Men det man ser är omhändertagandet och den fulla lojaliteten tills allt en dag rämnar totalt. I över trettio långa år.
Under året som gått var jag extra svag för den här typen av böcker. Så ofantligt sorgliga livsöden men ändå, trots att jag gråtit till många av böckerna, har de också ingivit ett hopp och en sådan stark kärlek till livet självt. Jag läste ju bla Tom Malmquist – I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv och Dagbok från ditt försvinnande – av Malin Lagerlöf. Alla totalt skilda historier men samtliga har gripit tag i mig rejält. Jag har läst alla böckerna långsammare än jag brukar läsa, läst om sidor och ibland hela kapitel två eller tre gånger extra. Vet inte exakt vad det är, men att det del av andras tankar från ett livsöde berikar mina egna tankar.
Det här inlägget är från det ena till det andra. Och så får det vara en vintertisdag. Mina barn har badat sig igenom december och fortsätter i januari. Himla bra tycker jag. Lugna som filbunkar ligger de där i badkaret och jag kan komma med det ena braiga podcasttipset efter det andra. De är ju ända fast i bubblorna och superskummet. Senast är WWF:s podserie Under ytan. Skrämmande och viktigt om hur haven sakta men säkert håller på att gå under och hur det påverkar allt levande på jorden. Lyssna och bli fadder.
Och ja från det ena till att jag åt en sådan himla god musli häromdagen. Inte ekologisk (!) upptäckte jag nu, förblindad av dess godhet tydligen. Men de här rostade kokoschipsen är det i alla fall. Får väl ta receptet på muslin och göra den själv hädanefter. Och när jag ändå tipsar så här vilt. Det kan väl inte finnas någon som bor på Söder som missat Bageri Petrus på Swedenbordsgatan, vid Mariatorget? Våra vänner hade med sig en hel kasse med bröd till frukosten på nyårsdagen och varenda gång slås jag över hur gott bröd de gör. Kanske godast i hela världen.
Tack för mig och dagens mest osammanhängande blogginlägg. och nej, jag hann inte fortsätta med hejdå 2016 just idag. Det kanske var snön. Eller nä, den ska jag inte skylla på. Men imorgon så.
-
en evighetsjulklapp som är en alldeles extra fin upplevelse.
Att våga göra något alldeles eget i en bransch där det svajar rätt rejält tycker jag är höjden av modighet. Att skapa något som saknar motstycke i en bransch där så många liknar varandra, från omslag till innehåll. Där tidning efter tidning slår knut på sig själva för det blåser så hårt, och tappar bort sig själva någonstans på vägen för man sneglar så förbaskat mycket på alla konkurrenter. Att då få ett magasin i sin hand som gör en helt paff för allt är så himla fint på alla sätt och vis, gör mig helt varm inombords och så glad.
Och om jag får spå i tidningsbranschen så tror jag att det är just sådana här magasin som kommer hänga kvar. Det måste vara så. Det finns ju magasin och så finns det magasin. Magasin som är en hel upplevelse från pärm till pärm, att läsa om och om igen. Och det kan man för det är 100 långa sidor och varenda gång man slår upp den hittar man något nytt. Allt är genomtänkt i minsta detalj. Pappret är tjockt , trycket är ljuvligt och färgerna stämmer. Formen är som godis, skapad av två Konstfackstudenter i samarbete med Fellow designers. Innehållet är det som du alltid saknat, fast du kanske inte visste det själv.
Och det alldeles extra fina i kråksången är att jag pratar om ett magasin för barn! Ett sådant som de slåss härhemma om vem som ska få läsa, som de läser om och om igen och som vi vuxna tycker är precis lika härligt. Ett sådant som jag tycker borde ligga under allas gran på julafton. Hej och välkommen härliga jullov!
Koko är alltså ett alldeles nytt magasin för barn 100 sidor tjockt! Som är som en bok. En galet härlig. Som innehåller så mycket spännande att mina barn blev helt besatta när den hamnade i brevlådan. Koko ges ut på eget förlag och chefredaktör är Marie Birde som bla gjort Stil i P1 och var chefredaktör på Darling. Vem minns inte Darling med stort hjärta?
Så ja, jag fattar ju att det hela skulle vara lysande. Det förstår man redan vid de inledande orden:
”Med lite fantasi kommer man långt. Ibland ända ut till rymden, eller ännu längre bort. Som platsen där stjärnorna föds. Med fantasi kan man skapa sin alldeles egen värld! Och den här tidningen är just det. En plats där du och jag kan berätta våra roligaste historier och dela våra hemligheter.
För ibland behöver man en värld som lockar en till att göra andra saker än man brukar. Som påminner om hur kul det är att vara nyfiken typ och får en att klättra i träd. Eller göra saker man inte vågar i vanliga fall. Som att våga säga hej till någon man egentligen inte känner.”
Magasinet Koko köper man här, jag rekommenderar varmt att våga prenumerera. Hundra kronor, för allt detta! Det är knappt man tror att det är sant. Jag hade lätt betalat så mycket mera. Låt oss smygkika.
Tipsigt. Om bra grejor. Om viktiga, roliga och intressanta saker. Och jag är vuxen men vill absolut få ”bra ord” serverade, göra regnbågsmjölk och verkligen sälja regnbågsstenar för en bra sak, tipsas om föreställningar på Operan och ett spelmuseum.
Och lägg av vad fint. Och väldigt bra. Om hur man kan få en dum, blå dag att försvinna. Med en lista på följande uppslag att tejpa upp på väggen.
Det är pyssligt och kreativt. Det är skrivskola, himmeli, fågelkalas och lära sig spela gitarr med Bröderna Lindgren. Och kanske världens finaste växtfigurer.
Älskar texterna, de viktiga fulla av pepp och mod. Tack.
Mitt drömjobb och jag funderade. Tänk om jag läst samma text när jag var tio, hade jag kanske hittat dit då, sådär från första början…
Ja, tack Marie Birde och alla inblandade. Stort grattis, bäst någonsin. Grymt!
Några fler böcker på vårt vardagsrumsbord som jag rekommenderar varmt inför julklappsköpen.
Animalium – Förra årets succébok när det kommer till fakta om djur.Som ett gammalt anrikt museum i bokform. Illustrationerna är som gamla skolplanscher och vackrast.
Kartor – En kartbok har aldrig varit finare.
Tänk om – Vetenskap och filosofi på ett alldeles särskilt finurligt sätt. Randall Munroe jobbade tidigare på Nasa och svarar nu på all världens sanningar. En av Viggos favoritböcker.
Så funkar allt – Samma Randall Munroe förklarar komplicerade saker på ett helt nytt sätt. En bok som aldrig tar slut.
Share – En bok med konst, illustrationer och fotografi. Riv ut och skapa drömmina tavelväggar.
Och såklart Koko då. Absolut.
-
En bok istället för en kalender.
Förra året skrev jag såhär :
”Första advent och lite snöyra önskas. Fast snö eller ej och en decemberkalender som fylls snabbare än alla blixtar i världen, så lovar jag att inte hetsa upp mig i onödan. Det finns liksom inga genvägar till en mysig juletid än att tagga ner några hekto. Rar idé på det temat är adventsböckerna som Rabén och Sjögren producerat i några jular nu. Skorstensjul är en bok i tjugofyra kapitel att läsa varje dag framtill julafton. Jag har bläddrat och läst lite här och där och det är magiskt, juligt och även väldigt viktigt. I morse tjuvstartade jag med första kapitlet för att barnen skulle få säga sitt. Framför allt om den kunde fånga deras intresse trots att man satt en ålder 3-6 år. Vi är ju inte särskilt knussliga om det där med ålder när det gäller böcker. Bok som bok liksom. Och lika mycket åt ena hållet som att vi gärna läser sådant som riktar sig till äldre barn eller vuxna. Men genom att prata om boken och läsa in andra ord och förklara, så blir det väldigt bra ändå.”
Och Skorstensjul var absolut bästa morgonmyset i vintertid. I år heter adventsboken En förtrollad jul. Skriven av Siri Spont och illustrerad, alldeles magisk julistämning, av Alexander Jansson . I vanlig ordning tar boken grepp om något viktigt ämne och väver in det bra om man ska lita på recensionerna och i år är det flyktingfrågan. Nu är ju mina egna barn så pass stora så livet och universum och allt däremellan diskuteras vilt vid middagarna, sagor eller ej. Men ändå är jag väldigt förtjust i när man väver in viktigheter i en saga, för att det är övertydligt och lättsamt, och bäddar för viktiga frågor och prat. Och det ger nästan alltid en extra dimension även för äldre barn.
-
frankie.
Jag förstår ju att man undrar men alla som förbeställt Frankie, både journalen och väggkalendern, får dem såklart levererade. Inget snack om den saken. Idag har vi tagit emot lådor från Australien och börjar utskicket imorgon. Då vet ni, allt är under kontroll. Resten av affären börjar dock sina och idag gick vi in på 40 % rabatt som drages i kassan. Ännu så länge finns det godbitar kvar. Men det går undan nu. Och innan november är den ett minne blott. Affären alltså.
Blommor i tapetstrut är lyxigt tjusigt.
För att inte tala om den här.
-
himmeli.
Här är boken Himmeli av Eija Koski, världens endaste himmelist. Hur himla fint låter inte det? Eija är alltså konstnär och skapar himmeli runtomkring i världen. Himmeli ett gammalt finskt hantverk som blivit på tapeten igen. Alltså, redan vid själva namnet har man ju fallit dit. Man kan också säga takkronor. Eller geometrisk halmslöjd. Men det kanske man inte vill… En himmeli görs av råghalm eller för all del den mesta av halm från andra sädesslag. Förr i världen ansåg man att himmelin bringade lycka. Jag tänker att det kanske kan vara lite samma än idag. Det beror nog bara på hur man ser på saken.
I boken får vi historien, tankar om dess skönhet och tekniken. Tycker väldigt mycket om avsnittet geometrisk skönhet och stycket om himmeli och närvaro. Väldigt spännande och så fascinerande när urgammalt hantverk kommer i en ny dager. Jag älskar att se hantverket som sett i stort sett likadant ut i grunden sedan flera hundra år tillbaka hamna i bilder och miljöer från 2000-talet. Att det som från början hängde i bondstugorna och var fyllt med spådom och hemligheter nu visas i en minimalistisk miljö med fokus på dekoration.
Och tänk att enligt folktron så var det själva rörelsen i himmelen som bringade lycka. Man såg till att den rörde sig hela tiden annars kunde ens lycka vända… Då handlade det mest om skördelycka och bröd för dagen och ända tills nästa skörd om man gjorde just en julhimmeli. Nuförtiden, när flera av oss inte behöver skördelyckan på samma sätt kan man ändå fundera på om den här typen av dekoration ändå har något extra över sig. Kanske kan vi inte säga exakt vad det är som förtrollar oss men nog har det något med rörelsen att göra. Hur den snurrar hit och snurrar dit och gör oss närvarande om nuet. Och det är bra.
Tjugotre olika tekniker lärs ut. Och du vet väl att en himmeli kan göras av rör som rör. Mässingsrör, ihoprullar sidor av en bok och sugrör. Fast kom ihåg att tomheten, eller luftrummen är lika viktiga som själva rören… Har man bara materialet så är det ju just bara en knippe råghalm. Men med något så fiffigt som tomhet blir det hela något magiskt. Tänker att det är lite så i allmänhet.
Jag har siktat in mig på att tillverka Arcturus, som fått sitt namn efter den starkaste lysande stjärnan på norra stjärnhimlen. Eller kanske börjar jag med den enkla här på bilden. Det extra fiffiga med den är att man kan fälla ihop den helt platt, perfekta julhälsningen ju!
Boken Himmeli hittas här. Åtminstone vilken dag som helst. Och på The Waves We make hittar du ett par fina inlägg om just Himmeli. Gör din egen och en fin intervju med Eija Koski .
-
do it yourself – present.
Tänkte bara presenttipsa lite. Härom helgen fyllde min pappa år. Nu hade han ju hintat lite om att han önska att tälja sin egen kåsa. Det var i somras när Viggo täljde. Men i alla fall, jag tror ganska många skulle kunna fastna i det där med täljande. Om man liksom bara får det serverat. Helt enkelt för att det är en sådan bra sak. Som hantverk i allmänhet. Som meditation, med total utrensade effekt av andra tankar, såsom det blir när man gör något med händerna. Förmodligen pågrund av den fulla koncentrationens skull. Jag tror alla som använder händerna på något kreativt vis känner igen det där, timmarna flyter och lugnet infinner sig och stressen är som bortblåst. Det som är extra flott med att tälja är ju dock att det enda man behöver är en kniv och en träbit.
Nu gjorde vi presenten lite mer… En slöjdkniv från S Djärvs hantverk. Där tillverkar man kniven för hand ”från planka och stållängder, från början till slut” som de skriver på sin hemsida. Knivbladen är alltså handsmidda av bästa verktygsstål som är noggrant värmebehandlade för mycket hög slitstyrka. Knivarnas kniv helt enkelt. Skedkniven kommer från Morakniv, och är alltså nödvändig om du ska tillverka exempelvis en kåsa. Vi köpte knivarna på Slöjd-detaljer. Slöjdkniven 17×60 mm hittas här och skedkniven här. Boken Tälja är en perfekt inspirationsbok med tekniker och fakta, hittas här.
Teckningar är väl kanske den roligaste presenten annars.
På något vis är det så tydligt vem som ritar…
Vi skulle ta in illustrationer och vykort från Majas bok. Nu blev det ju inte så men de är helt ljuvliga.
Påtal om affären. ALLA som väntar på Frankie kalendrar och journaler. Såklart får ni dem levererade, självklart! Och en annan sak är ju den att flera nyheter hamnade ju i utförsäljningen också i och med detta blev så snabbt bestämt. Som Johanna Börjessons sagotavlor, tror det finns någon enstaka av var kvar i denna kategori.
Ett par dagar senare kom pappa och visade sin vril. Den hade han nämligen redan sett ut då han började gå i tälja-kåsa-tankar. En vril är en utväxt på ett träd som lämpar sig allra bästa till en kåsa pågrund av att träfibrerna går att alla håll och alltså inte lodrätt. Därför finns det inget ändträ och därför är detta träet tåligare för just kåsor och skålar. Och han är igång. Vrilen har torkat på det sätt den bör och täljandet har börjat.
-
Heavy-duty sewing.
Jag har sådan otrolig lyckotur som bloggare. Som när recensionsexemplar av böcker dimper ner i brevlådan. Kanske för att jag hade missat dem annars och för att det nästan alltid är så fantastiskt inspirerande böcker! Kolla bara den här boken – Heavy-Duty Sewing . Boken är skriven av Anton Sandqvist som tillsammans med sin bror skapade väskföretaget Sandqvist. Jag kan säga att den här boken passade min man ypperligt då han just införskaffat en ny symaskin för att börja sy i läder och andra kraftigare material. Eller ny är väl att ta i men han slipper åtminstone trampa. Ni kanske minns att han fastnade i i sysvängen i somras.
Boken är snygg och fullproppad med sådant man kanske undrar över. Som arbetsmetoder, utrustning och material. Och elva projekt på vettiga syprojekt. Enkelt och funktion. Inte pynt utan slitstarka bruksföremål som är meningen att få år på nacken. Anton sitter på en hel massa bra kunskap som han delar med sig av, då han under år haft intressen som vandring, bergsklättring, mcåkning.
Utan att sätta hantverksböcker i speciella fack så är det rätt befriande när den här typen av böcker skrivs med en viss enkelhet. Ofta blir hantverksböcker så mycket mer än bara tips och handfasta råd. Det handlar mycket om en speciell image man vill visa upp. Jag kan självklart inspireras även av den typen av böcker men ofta blir fokus på mer allt det härliga runtomkring än de faktiska projekten så följden blir att de kanske glöms bort av bara farten. Projekten i Heavy-duty Sewing är enkla och sådant som bla sådant förkläde, fruktkorg, vedkorg och väskor såklart. Såklart vill man även här förmedla en viss stil men kanske är det enkelheten som gör att den inte är lika tydligt att kategorisera. Och den blir samtidigt neutral som hantverksbok då risken annars är ganska stor att liknande böcker kan upplevas mer ”kvinnliga” i sitt utförande. Detta känns ju högst naturligt, då hantverk inte på något vis borde förknippas med vare sig manligt eller kvinnligt. Men tyvärr har ju fokus legat mer åt det senare men jag hejar verkligen på förändringen här, för något har hänt under de senare åren.
Boken hittas bland annat här. Helt klart ett perfekt presenttips. För att inspirera till ett kreativt äventyr. Varför inte tillsammans med en hederlig gammal Singer?
-
pretty please
Idag kom ett så himla fint paket med Posten. Nomi fick hjälpa mig att öppna.
Åhh! Det var ju Madeleine´s, som håller i sötaste bloggen Bonjour Vintage, alldeles nya bok Pretty Please. Boken har redan, några dagar efter att den släppts sålt slut på både Bokus och Adlibris. Så grymt kul och supervärd att vänta på!
Som en liten inspirationsskatt i sig. För fika alla dar och sådana där guldkantsrecept och tips som gör varje dag lite extra kalasig.
Allt är vackert, genomtänkt och framför allt genomförbart. Det är ju inte jättesällan som man redan efter att ha läst receptet får kalla fötter inför inköpsrundan, hur ska det gå att hitta ditten och datten. Och om man nu lägger manken till att hitta alla de exotiska ingredienserna så kan man liksom ge sig tusan på att det brister någon annanstans. Så är inte Pretty Please, precis tvärtom skulle jag vilja säga. Smarta genvägar där det går och med fokus på att allt ska vara härligt istället.
Som den här hallonglassen till exempel. Hur fint som helst men inte komplicerad.
Nu för tiden känns det som många böcker lägger fokus mer på att gå över ån efter vatten. Som om man glömmer själva fokuset på vad det nu var man ville uppnå. Den mysiga fikastunden, det festliga kalaset, den långa middagen med samtalen försvinner i stress och galenskap om avancerade bakverk och krångliga recept, som ofta stressar de flesta. Jag älskar att Pretty please är raka motsatsen, allt ljus på myset och sedan kommer allt det andra lite automatiskt.
Hela boken känns väldigt mycket Madeleine. Hennes värld är liksom lite extra vacker precis som boken. Förutom bloggen så hittar du också henne här på instagram. All bokens bilder, text, styling och recept, allt ligger denna kreativa tjej bakom. Grattis Madeleine, vilken drömbok!
-
Strömma – What´s your story?
De senaste åren har mitt liv berikats med så många nya vänner. Jag är evigt tacksam för det. Kvinnor som sitter på så mycket ren och skär talang, var och en med sin alldeles egen historia. Som är fulla av kreativitet och där ängslighet är som borta med vinden. Som vågar gå sin egen väg trots att det nästan aldrig är det enklaste valet. Som vågar stå för sin sak, sina tankar och för sin egen magkänsla. Och inte minst, med de varmaste hjärtan. Varenda en av dem räknar jag in som en sann girlcrush och de har alla för alltid, en egen plats i mitt hjärta.
Kristin, Marina och Jenny är några av dessa. Och jag är faktiskt utom mig av stolthet att de nu har släppt sin egen bok – Strömma – What´s your story? En bok om livet på Strömma. Hurra för dem!
Här kan du tjuvkika i den och idag mellan 11-16 finns alla tre på plats på Strömma, och du kan köpa ditt eget signerade exemplar.
Strömma – ni vet platsen där bland ängarna, i lilla Tvååker utanför Varberg, som jag besökt flera gånger och varit helt matt av lycka varje gång. Både i mörkaste november och bland finsöndagar. Och i maj fast när regnet vräkte ner mellan springorna i ladan. Men vad gör väl det.
”Det är klurigt att säga om det är Hon, Marina, som är sitt Strömma personifierat, eller om det är platsen som haft lyckan att få bli som henne. Men något magiskt och magnifikt är det med dessa två i förening. När de blivit ett, på så många sätt. Sannerligen är detta Strömma bannemej i toppen på mångas listor över sagolika ställen. Sådana där platser som kräver en extra gnuggning i ögat och lite konkret kittel på innerarmen för att man ska bli varse att de verkligen existerar.”
Kristin har fotograferat och bara en sådan sak. En bok med hennes foton är ju som en skattkista i sig.
Jenny har gjort det grafiska och Lis Mejeri har vänt och vridit på orden.
Att få ta del av av Marinas spellistor och favoritrecept kan ju räcka nog men att få historien om denna kvinna och hur i hela friden hon lyckades med något så unikt och eget, mitt i ingenstans, får mig att vilja läsa från pärm till pärm. Kanske går det sedan att klura ut hur någon helt lugnt kan säga strax efter midnatt, efter en smått hysterisk dag, att hon bara ska sätta en deg först och vänta på att den ska jäsa klart. Precis när vi andra somnar på en sekund. Och vaknar runt halv sju av en bulldoft i hela huset och hittar världens raraste Marina i köket, bland hundratals nybakta bullar. Och får en kaffe i handen och ett varmt ärligt samtal på köpet. Om ditten och datten och livet och universum. Typ. Eller annars går det inte alls att klura ut, för det är bara så det är. Och i själva verket gör det inte ett skvatt, jag är bara lycklig att alltsammans hamnade i en bok. Att spara för all tid och evighet. -
twwp magazine
Vissa torsdagar än bättre. Åkte upp till Stockholm för lunch med en vän som jag inte sett på länge. Glömde bort hela kameran för lunchtid är faktiskt alltid för kort hur man än vrider och vänder på det. Fixade några saker i storstadsbruset men tänkte mest på hur sällan jag numera hänger just i de här kvarteren. Kände nästan lite lantisfeeling i mig otroligt nog… Men jag satte mig inte på första bästa tåg hem utan mötte upp Mia, Anna och Mari på Brillo för att snacka Lovely Life.
Fick en önskan att snacka tatueringar med folk. Sådär på ren och skär nyfikenhet. När och hur och varför just den och den…
Vi köpte blommor till några grymma tjejer. Mia var tyvärr tvungen att rusa till flyget hem medans jag åkte över till Söder för att lämna dem.
Vid Hornstull (förövrigt passade jag bo att sjunka ner i en nostalgichock över alla år vi bodde här) spöregnande det så jag strök utmed husväggarna ända bort till stranden och Dusty Deco. Där var det nämligen lanseringskalas för TWWP Magazine. Det är alltså tjejerna bakom fina The Way We Play som gjort en egen tidning. Snacka om en avundsjukefaktor, fast på ett snällt sätt då.
Lousie , Karolina som står som redaktörer och Linda som plåtar magiskt. Saknas på bilden gör Bea Hellman som gjort den grafiska formen, den är klockren. Så grymma allesammans! Alltså, vilken tidning! Så snygg så man ramlar baklänges. Jag är så kräsen när det kommer till tidningar. Jag snöar in på min minsta lilla detalj och de tidningar jag tycker om mest är alltid gjorda i en annan del av världen. Tills nu då! WOW, den är supersnygg i allt och jag är så mäkta imponerad! Grattis igen! Där satt den.
Som en parantes så gick den fina torsdagen över till en väldigt märklig hemresa. Jag skulle varit hemma strax efter nio. Klockan ett kom jag hem. Ett träd stoppade all tågtrafik i världen, åtminstone kändes det så. En sväng till Västerås, vidare till Hallsberg istället för raka spåret. Och sedan en hel buss på sex personer till Katrineholm. Fast det var det värt.
Nyfikna? Låt oss tjuvtitta. En massa sköna hem med Small talks. Här hemma hos Elin Renck med familj i NY.
Tipsigt.
Och magiskt bildmaterial. Hej Amelia och Luca.Twwp Magazine går att beställas här och snart även på Mokkasin.