DAILY LIFE

MAN KAN SLUTA LÄSA HÄR OM MAN VILL. SÅ POSTAR JAG NÅGOT MYSIGARE IMORRN.

Hej. Hur mår ni? Jag mår inget vidare… Ett jävla orosmoln de luxe. Har haft så mycket ångest de senaste dagarna. Vilket i och för sig inte är särskilt ovanligt. Men det är inget jag brukar skriva om här. Oftast blir jag bara tyst i blogg och instagram, så har det alltid varit. I de här kanalerna tappar jag orden. Dock vet alla som känner mig, att lika tyst som jag blir här, lika öppen är jag om det (och annat) i verkliga livet, i relationer och samtal. Kanske ”för” transparent enligt vissa. Filterlös på gott och ont. Ångesten de senaste dagarna har i alla fall varit så pass illa att jag varit helt handlingsförlamad och tappat allt rationellt tänk. Det har inte ens varit i närheten av att skriva blogg då.

 

Oro och ångest går inte alltid hand i hand hos mig. Ångest kommer ofta utan oro, men oro följs nästan alltid av ångest. Så ja, min ångest just nu grundar sig fullt ut i oro. Inte direkt överraskande. På det vis då man blir rädd för man inser att man är utom kontroll av vad som händer. Än mindre kan förstå situationen och veta utgången. Jag har varit mitt absolut sämsta jag de senaste två veckorna. Jag kan långt ifrån skryta med att ha varit en förebild. Vill så gärna vara det i den här situationen. Rationell, klok och sprida det trygga, därför har jag nog varit tystare än någonsin.  Har känt att allt som kommit ur min mun har varit så färgat av vad som händer. Som tur är har jag en hel drös med det motsatta runt omkring mig. Som fångar upp och försöker få mig att tänka klokt. Om sanningen ska fram har mina barn levererat så mycket mer klokhet än vad jag själv gjort. De har läst och sållat bort på ett betydligt smartare sätt. Otroligt tacksam att jag har Kristo vid min sida, dessvärre ligger han instängd i ett rum med feber och hosta sedan nästan en vecka tillbaka.

 

Jag har i allt detta försökt lyssnat på dem som kan och försökt hålla mig till fakta. Ändå så har jag fastnat där, i en hysterisk media-rapportering, fast jag innerst inne vetat att det är fel. Och framför allt, som får mig bara mer förvirrad. Som om hjärnan inte längre får ihop faktiska fakta med åtgärderna och konsekvenserna just nu. Givetvis vet ingen fullt ut men att tro att uppblåsta rubriker är den enda sanningen är inte särskilt smart. Men i oro är det så lätt att falla dit.

 

Barnen sätt att se på det hela är oerhört klarsynt. Givetvis så slår den ”lilla” ilskan till om inställda födelsedagsfester, ovisshet och hur blir det med sommarlovet? Så tänker jag att det också måste få lov att vara. Men också insikter om bra saker som händer när vissa delar stängs av. Och de visar mig  artiklar där experter ser följderna av minskningen av kväveoxid i exemplevis i Italien ”Runt 20 gånger fler liv har räddats på grund av utsläppsminskningar än som har förlorats på grund av viruset”. Samma riskgrupper är i farozonen och drabbade, men ändå har det varit en omöjlighet från politiskt håll att stoppa utsläppen tidigare. De frågar, varför ställer världen om nu fast sagt att det varit omöjligt när det handlat om klimathotet?

 

Och de är positiva. Säger sådant som : Vi kan inte göra något mer alls nu än ta en dag i taget, ingen kan veta med säkerhet vad som kommer hända. Och inser vissa små men positiva effekter: Jag slipper gå upp 5:20 för att hinna med morgontåget till skolan. Sedan lär jag ha tid att städa min kattvind. Och Nomi ritar och ritar. Viggo har säkert gjort 50 hits. Och skatar när det inte regnar.  Charlie spelar fotboll utomhus med kompisarna nu när alla träningar är inställda. Liv har redan inrättat minst ett tiotal, fenomenala, digitala sätt att umgås med vänner. Sedan kommer också funderingar – vi har det ju verkligen bra oavsett om vi måste vara hemma. Det allra konstigaste är ju att vi inte får träffa mormor och morfar, det är jobbigt. Men tänk om vi levt i krig, DEN oron…. Och tänk på dem som har det dåligt hemma, där skolan är deras enda trygga plats. Det finns ju de barn som bara får mat i skolan och aldrig annars. Vad händer med alla dem nu när skolorna stänger igen? Och de gamla… som är jätteensamma, vem hjälper dem? Vem pratar de med? Vi pratar ju i alla fall. Varje dag. Flera gånger.

 

Livet pågår och här hemma är alltså en sjuk man. Som fem dagar efter kontakt med en konstant, hostande man nyss hemkommen från Tyrolen (det sjuka i att människor åker till kontoret då…), insjuknade själv i hög, ihållande feber, hosta och som nu har utvecklats till tryck och ont över lungorna. Jag som redan tyckte det var olustigt (underdriver nu) med en man och dotter som pendlade varje dag. Blev ju inte mindre nojjig när Kristo ringer och säger att den här mannen har varit på kontoret ända fram till lunch, då dennes fru ringde för att meddela att flera var smittade där de nyss kommit hem från…DÅ passade gubben i fråga på att åka hemåt.  Kristo har blivit sämre för varje dag men så länge man kan andas själv så ska man stanna hemma. Och jag har suttit i 1177 – du har plats 376 i kön. En osäkerhet över rätt och fel. En inte direkt liten stress över att hålla honom borta från resten av familjen. Men eftersom riktlinjer ändrades i vilka som skulle testas så vet vi ju inte säkert men ska agera utifrån att det är det. Hur enkelt är det? Det är lätt att tappa fotfästet när inte ens hemma känns ”säkert”. Två av barnen har visat symtom så de är hemma medan de andra två går i skolan. Allt enligt riktlinjer. Vilket jag funderar en hel massa på, då Charlie har astma och Viggo fortfarande under utredning för allt som vi inte vet.  Jag funderar nog på precis allt just nu. På mina föräldrar och alla dem över 70, på samhället, på världen. På vården och alla de som kämpar. På paniken som drabbar folk, vad blir konsekvenserna? Vad gör rädsla med oss människor? Häromdagen skulle jag bara handla något litet till middagen, jag möttes av ett Ica Maxi med tomma hyllor och människor med panik i ögonen över att vad de kallade ”nödmat” var slut. De menade soppa på pulver. Men istället för att skratta åt eländet blev jag helt tom. Vi har inte bunkrat, har inte ens tänkt tanken. Och i jämförelse med människor som agerar som vi lever i en krigszon funderar jag i mina svaga ögonblick om vi är de som gör ”rätt”. Men det är bara i mina svaga.

 

Jag kan inte säga att jag är en stjärna och särskilt klok i oroliga situationerna, jag har blivit bättre med åren. Men sedan allt som hände i somras har det som jag tidigare klamrat mig fast vid, krackelerat till en stor del. Jag har gått runt med en känsla av att allt är så orimligt skört. Givetvis handlar det om att jag omöjligt kan kontrollera vad som händer, att jag nu som då inte vet utgången och svaren. Och nog för att jag för länge sedan släppt den ”ytliga” kontroll jag alltid eftersökte förr, innan fyra barn, så blir insikten utav att sakna kontroll över det absolut viktigaste, svår att bära stundtals. Jag fastnar i det. Vissa dagar är allt bra, jag har känt mig klok, men så kommer det tillbaka och allt är utom förnuft. Jag skrev i september att jag längtade så oerhört efter livet, när allt bara ÄR. Allt jag ville ha var de där dagarna, de helt vanliga. De som passerar omärkbart och utan några som helst stordåd. Då när det inte händer någonting alls. Och det väl exakt så man tänker igen, idag. Och vanliga dagar kommer, oavsett om den faktiska oron kvarstår och ingenting är löst. Mitt tips är, landa mjukt just då och liksom lapa i dig allt som känns skönt, om än bara för en stund. Alla stunder då man lyckas tänka bort är så satans värdefulla.

 

Jag hittade ett sätt i höstas, till slut, att kontrollera tankar som skenade. Det var långt ifrån vattentätt. Ibland höll det bara i sig så länge jag gjorde ”det andra” men det var ändå värt ALLT att ens kunna bryta för en stund. Jag städade som en dåre. Och jag sprang. Varje dag, i ur och skur. Och jag bankade in i mitt huvud och sa det högt till mig själv: Allt blir bra. 

 

Jag har, som sagt, aldrig lyckats med konststycket att driva bloggen när allt runtomkring är allt annat än mjukt. Jag har helt enkelt inte lyckats att hålla skenet uppe. Men då, i höstas försökte jag tänka om. Ibland funkade det, vissa dagar inte alls. Men igen, det var värt de gånger de fungerade. Jag försökte helt enkelt trycka undan de tankar som ändå inte gav något och vända fokus till något mer konstruktivt. Att koncentration i det lilla blev en bit på vägen. Att text och bilder kunde få mig att skingra allt det som ändå bara var en massa frågor ingen någonsin kunde ge mig ett svar på. Bloggen har aldrig varit allt för mig, bara små fragment ur mitt liv. Och kunde jag fortsätta på så vis även i dessa stunder, kunde den kanske också vara en slags hjälp för mig själv. Många gånger under åren jag har bloggat, har jag fått mail och samtal om att min blogg hjälpt dem att tänka på annat i svåra situationer. För mig har den vetskapen varit så oerhört värdefull. Att min blogg fungerade som en slags frizon. Att det ytterst lilla och till synes oväsentliga hade förmågan att skänka tröst och lugn.

 

I måndags tog jag ett brejk från Aftonbladet ( på ett sätt är det fascinerande att en person som ALDRIG  läser Aftonbladet annars uppdaterar typ var tredje minut, på ett annat sätt är det helt sjukt) och faktiskt de allra flesta medier. Jag håller mig till några få klockslag då jag får kolla/lyssna på nyheterna. Då är det enbart P1´s nyhetssändningar som Lunchekot och Dagens eko och Rapport typ och bra tips som exempelvis när Agnes Wold gästade Skäringer & Mannheimer. Jag lyssnar noga och djupt på alla de kloka människor jag har runt omkring mig. Det går det ändå bra. Lite bättre än vad de gjort innan jag började med den här planen. Ganska bra i alla fall.

 

Så från och med nu försöker jag hålla till härinne då och då, fokusera på annat. Men nu vet ni, att jag liksom de allra flesta befinner mig i orosmolnet, med tankar i virrvarr och långt ifrån en slags mjuk frizon.  Liv och jag såg en film där detta citat sades: ”There’s beauty in the most unexpected places. And there are bright places, even in dark times. And if there isn’t, you can be that bright place.” Så lite åt det hållet.

 

 

29 Comments

  • Karin

    Åh men ja, förstår verkligen känslan! Jag är relativt trygg och lugn i detta, väljer (naivt kanske) att klamra mig fast vid tanken att ”det löser sig! Vi klarar detta!”. Väljer att tro på experterna som får vara med och ge grund till de beslut som fattas och känner mig orimligt glad för att vi inte har en galen president som kan hitta på vad som helst!
    Men ibland orkar jag inte tänka positivt och då blir jag helt iskall – tänk om jag förlorar alla mina sparade pengar, tänk om vårt företag går i konkurs, tänk om jag inte kan betala lån mm, tänk om vi blir tvungna att vara inne i vår lilla tvåa i flera veckor, tänk om alla stackars egenföretagare inte överlever osv! Skjuter envist bort tanken att någon nära ska bli allvarligt sjuk… men så går jag en promenad, eller kramar min dotter länge länge, och så hittar jag tillbaka till mitt spår igen. Det kommer att bli bra! Vi är ett fantastiskt samhälle som är envisa regelföljare, det hoppas vi lönar sig nu!
    Stor kram till dig för dina ord! ❤️

    • Mokkasin

      Tack för att du delar dina tankar Karin, det betyder oerhört mycket. Jag vet att du gör rätt att tänka positivt när det går och lyssna på experter. Hur man än vrider på det är det ingen som vet exakt vad som kommer hända och att ta ut i förskott och bilda sig egna katastrof-scenarios hjälper ingen alls. All oro att bära i förskott liksom, bättre att samla den energin om vi behöver den. Jag herregud vilken tur att vi i alla fall inte har trump som ger oss ytterligare en ”sanning” av allt. Ta hand om dig och stor kram <3

    • Frida Eklund Edman

      Sofia! Åh, vad dina ord träffar. Jag förstår till 100%. Har så mycket jag vill säga men tappar alla ord. Jag är också mitt sämsta dessa dagar. Jag får ångest och panikångest och letar desperata sätt att bemästra den…. All kärlek och snabb bättring till er just nu! Sen tar vi allt som det kommer!

      Idag hittade jag iallafall en hoppfull och väldigt intressant intervju med Li Edelkoort, den lättade lite på min stress just för stunden… Läs den om du får lust och ork! https://www.dezeen.com/2020/03/09/li-edelkoort-coronavirus-reset/

      Stora stora kramar till er!

      • Mokkasin

        Tack Frida för du delar med dig hur du känner. Inte för att man vill att någon ska famla på samma sätt men det känns ändå skönt att veta att fler ”vacklar” på samma vis. Jag har läst texten av li och jag tror hon har så rätt, mina barn är övertygade om att allt detta kommer föra något gott med sig och den förändring som krävs. Det är ju ändå konkret fakta att utsläppens minskning också räddar många liv.
        Vi gör nog helt rätt att ta allt som det kommer och inte ta ut all oro i det här läget genom att bilda sina egna skräck-scenarion i huvudet. Igår läste Viggo högt från ett par universitets hemsidor, han levererade fakta och klarheter ”det är här man ska läsa”.
        Stor kram till dig och dina, ta hand om er <3

      • Carina Moqvist

        Förstår din oro och alla tankar som dyker upp om både det ena och det andra, klart man är orolig, trodde väl aldrig att man skulle uppleva detta, men jag tror och hoppas att det vänder inom en snar framtid, om vi lyssnar på expertisen och hjälps åt alla så kommer vi klara av det, och hoppas också att vi lärt oss och kan vara lite snällare mot både natur och varandra i framtiden. Sköt om er så ser vi framåt och hoppas på det bästa❤️❤️❤️Kram, och ta hand om er

      • Carina Moqvist

        Förstår din oro och alla tankar som dyker upp om både det ena och det andra, klart man är orolig, trodde väl aldrig att man skulle uppleva detta, men jag tror och hoppas att det vänder inom en snar framtid, om vi lyssnar på expertisen och hjälps åt alla så kommer vi klara av det, och hoppas också att vi lärt oss och kan vara lite snällare mot både natur och varandra i framtiden. Sköt om er så ser vi framåt och hoppas på det bästa❤️❤️❤️Kram, och ta hand om er

  • Annika

    Du är inte ensam. Du beskriver så väl det som så många känner och tänker… det är en klen tröst men länkar samman oss människor i vår bräcklighet och sårbarhet! Ditt skapande och din kreativitet ger mig kraft och skingrar min oro. Tack för allt du delar!

  • Anna

    Tack för att du delade detta. Det är bra att sätta ord på oron. (Också bra att pausa från allt för många intryck utifrån.)
    Massor av goda tankar och ljus till dig och din familj. <3

  • Sara

    Bra gjort av dig att stänga av Aftonbladet! Starkt!
    Har du sett bilder på det klara vattnet i kanalerna i Venedig? Har du sett hur Italienska grannar spelar musik med varandra på balkongerna? Har du sett alla hjälpinsatser på sociala medier?
    Det finns nått väldigt vackert i det hemska som händer. Medmänsklighet och eftertanke kanske för många är steg 2 efter panik och rädsla i steg 1. Men de flesta når dit nu när det finns gott om tid för reflektion. Och nått riktigt bra kommer att komma ur det här! Vi behöver tro på dom unga! Dom som majoriteten heller knappt påverkas fysiskt av det här viruset! Dom som kämpar för klimatet! Dom som ser ljuset!
    Jag älskar dina drömlika bilder och inspireras massor i egen inredning av dina färgval. Du är en av dom som tillåter mina egna tankar att skingras. Vilka vackra saker hjälper dina? Ägna dom mer tid än nyheterna dessa dagar! Utmaning: 1 hel dag utan nyheter!!

    • Mokkasin

      Tack kära Sara för dina ord, de behövs så mycket och man behöver påminnas i allt det svarta om det vackra som sker! Min mamma sa att delfiner simmade i kanalerna i Venedig, tänk ändå. Mina barn är övertygade om att detta är det som krävs för att vi äntligen ska förstå.
      Tack för ord om mina bilder och jag försöker så hårt nu att bara koncentrera mig på det som skingrar mina tankar. Jag har inte klarat en hel dag utan nyheter men idag, endast en lyssning på nyheterna, bra ändå! Stor kram och återigen tack för du delar med dig!

  • Sara

    Vad fint du beskriver det. Jag känner så väl igen mig. Försöker blanda upp all information med positiva nyheter som fågelkvitter och klar himmel i Wuhan, sjungande människor på balkonger och klart vatten i Venedig mm. Vi jobbar och barnen är i skolan fortfarande men visst finns det en stor oro för hur det kommer utveckla sig. Jag tror det är klokt att inte låta nyhetsflödet ta över livet utan begränsa det till några stunder per dag. Ta hand om dig.

    • Karolina

      Vaknade av en dröm och kunde inte somna om. Det var en vacker dröm full av människor, samtal och festligheter. Hela din familj var där och trängdes i köket för att äta regnbågsfärgad smörgåstårta. Alla mådde fint och även om jag förundrades över att vi hade en sån tillställning med vänner och okända vänner i dessa tider så var det en enorm befrielse att släppa oron kring corona för en stund. I drömmen.
      Vaknade och kom på att läsa din blogg som jag inte tittat in hos på flera veckor. Trots det tunga innehållet i senaste inlägget lyckades du förmedla stråk av ljus och kreativitet och det har du alltid gjort! En dag i sänder nu och stor kram.♥️

    • Mokkasin

      Tack Sara för att du delar dina tankar. Ja jag tror verkligen på att trycka undan nyhetsflödet så långt det bara är möjligt just nu, ingen vet och det allra mesta är rena spekulationer. Varje stund man klarar tänka på annat är så värdefull, även om den är kort. Ta hand om dig, stor kram <3

  • emma

    vilken otroligt fin och öppenhjärtig text. känner igen mig i att hellre vara tyst än att uppdatera bloggen med ångest (nåt happy place måste man ju få ha!). men ibland kan det ju faktiskt kännas bättre att dela på bördan. tycker du verkar ha en bra strategi med begränsad mediatid, ska nog anamma den med. tack för en urbra blogg, kram!

  • Elin

    Åh, vad jobbigt att du mår så dåligt! Har själv kämpat mycket med ångest, så jag vet hur det känns. Just nu mår jag dock helt ok, men känner med alla som har det jobbigt. Hoppas verkligen kristo kryar på sig snart ❤️

  • Anna

    Klokt av dig att sålla bort nyhetssändningarna till bara ett fåtal gånger per dag. Jag har gjort lika. Och även stängt av radion i största allmänhet då allt kretsar runt virus och elände på ett eller annat sätt.
    Men jag har något mer som gnager, som dina barn tydligen också har tänkt på – men varför går det att stänga ner världen för ett virus men inte för det stora klimathotet? Jag tycker att det måste finnas ett sätt att fortsätta på den avstängda linjen på ett vettigt sätt även efter att vi har frisknat till.

  • Maria

    Känner igen mig i din text. När allt detta började i Sverige låg mina två barn med feber, orkeslösa och matta. Jag vet inte om det var Corona, troligtvis inte men att samtidigt vara hemma ensam med barnen och matas med nyheterna och skräckrubriker var hemskt. Jag önskar att jag hade varit coolare, vuxnare och hanterat allt som händer med en distans till mig själv och en det löser sig attityd. Tyvärr har jag tvärtom haft jättemycket ångest och varit rädd. För mig själv som har en sjukdom, min familj och nära och kära i riskgrupper, hela samhället, sjukvården.. jag är en känslig typ som tänker för mycket i flera olika dimensioner och allt går liksom rakt in i mig, hudlös som jag är. Jag har också en stark erfarenhet för ett par år sedan när min make låg i koma, i respirator och svävade mellan livet och döden. Den erfarenheten lärde mig att allt kan hända och jag blev mycket mera medveten och rädd för att mista de människor jag älskar. För mig känns det inte osannolikt att någon jag älskar skulle hamna på intensiven eller i graven, katastrof tankar kanske men finns inga garantier för nåt här i livet inte för ens egna immunitet. Det som hjälpt mig med ångesten är att begränsa nyhetsflödet. Jag får inte surfa in på nyhetssajterna stup i kvarten utan kanske kolla på nyheterna bara för att uppdatera mig. Ta hand om dig och familjen❤️

Leave a Reply