DAILY LIFE

Att jag tappade kontrollbehovet 2007 finns ingen tvekan om.

Det började alldeles nyss med att Nomi sa vilken bild hon älskade mest på sig själv, när hon googlar sitt namn. Det är ju en av de stora nöjena om man har en mamma som bloggat i flera år, så att halva ens uppväxt går att hitta. Det har aldrig oroat mig. Det är ju alltid jag som bestämt vad som ska bloggas om, och ingen annan. För mig är det en dagbok, trots inte långt ifrån allt ingår. Bloggen får mig att minnas, även det som inte finns här och det är jag tacksam för. Jag vet med all säkerhet att jag inte sparat på samma vis om bloggen inte funnits, det är ju bara att kolla hur många fotoalbum jag skapat. Noll och tackar min mamma för de hon gjort till barnen.

 

 

Den här bilden var det i alla fall. Favoriten. På en gata i Paris (och jaa, hon hade kjol när hon började äta.) Eller den längre ner, när hon har näsborren full av servett, pågrund av näsblod. Nomi och jag började i alla fall kika runt och hamnade på en återblick jag gjort en gång. Och faktiskt, jag repostar den. I härlighetens namn. Paris 2013.  Det var då vi for till den staden om somrarna och stannade några veckor i sträck. Såklart finns det bloggat och sparat om det under kategori PARIS, en kategori som behöver ses över. Eftersom 2019 års sommar kom av sig alldeles (här finns inlägget om vad som hände i Paris)  så finns knappt inget aktuellt där. Men jag har redan lovat att ge kategorin den kärlek den förtjänar. Såsom min stad på jorden.

 

 

Jag vet ju verkligen inte om de här ställena finns kvar, Mamie Gateaux. Kanske har någon ung och modern tagit över och blåst ut stället. Men när vi var där älskade jag just att det var allt annat än utblåst. Hur fina kan äppeljuiceflaskor vara förövrigt? Psst! Jag vet sedan i somras att det finns kvar!

 

 

När franska damer driver kafé i en herran massa år sitter det hela liksom i väggarna. Inget fancy, inget trendigt. Bara kafé.

 

 

Lilla Viggo, 9 år. Sådär ska pajer bakas.

 

 

Liv var 10. Så himla fint med rufsiga margaretaflätor, av regn och lek. Numera gör vi strama och inte ett hårstrå får sticka åt annat håll.

 

 

Och Charlie 6. Liksom Nomi. Såklart.

 

 

När vi har varit i Paris har vi mest gått på rekommendationer och tips men en slags ”guide” som jag verkligen tyckt om är Marin Montagut City guider – som finns för Paris, London och New York. Plus lite utanför Paris också. De finns bla på Amazon. Nu är jag inte hundra på hur aktuella de är men om det fortfarande går att köpa så kan de ju inte vara helt vilse. Slå till på den nyare upplagan!

 

 

Hursomhelst, du får inga tips om storartade sevärdheter och dussinställen för all världens turister. Men sköna, mysiga ställen att hänga på.

 

 

Perfekta sådana i mina ögon.

 

 

Så här var det under just de där åren. Livet var en lek. Alltid.

 

 

Här hade det ju ändå börjat lugna ner sig. Annat var det tre år innan. OMG. Minns knappt inte de åren. I ärlighetens namn var det så. Liv var ju 4 år, Viggo 2,5 och sedan föddes Nomi och Charlie. Det var lite körigt då.

 

 

Det gällde att hålla huvudet kallt om man ville njuta av ett glas vin tillsammans med sin käre man. Alltid tusen saker i väskan. Block och pennor kommer man långt med. Fortfarande faktiskt. Samt en kortlek.

 

 

Och stavningstävling. Haha, vad gjorde man inte. Flaggstångspoleringsmedel och bruttonationalprodukter.

 

 

Knepet är väl annars mycket stadsspring mellan varven. Det här måste vara min favoritadress i Paris. Den ska ni få av mig, bara jag hittar bilderna från sommaren. Insåg i somras att den var en promenad bort från där vi alltid bor.

 

 

Lite så. Som att hoppa twist mellan kedjor. Tusen hopp innan restaurangbesök var en regel.

 

 

Å andra sidan är stan storartat bara som den är. Hur spännande som helst med precis allting. Och lite läskigt också.

 

 

Hur ofta åt vi inte en pizza på en parkbänk, en crepe på stående fot. Det behöver ju inte vara så snajdigt, det enda viktiga är att hålla blodsockret i balans. Uppenbarligen har något gått snett här…

 

 

Att hyra lägenhet i storstäder slår allt när det kommer till att resa med barn. Även när det inte är storstäder. Att kunna laga sin egen mat, tvätta och leva lite vardag på låtsats är så himla skönt. Som att ta lillebror i handen och gå till bageriet för att köpa frukostbaguetten. Och få kostymklädd eskort på vägen hem.

 

 

Våra barn har alltid älskat lekparker. Till och med mer än Disneyland. Den där är inget ljug. I efterhand så konstaterade de att lekparken i Jardin du Luxembourg var roligare. Mitt tips är att alltid leta upp lekparker vid semester i städer. Ingen är den andra lik, de får ”snacka” ihop sig med andra barn och leka, de kan röja runt i timmar. Och jaaa… du kan sitta på en bänk och dricka kaffe, de kommer när de vill något. Om de vill något.

 

 

Efter det kan man enkelt kosta på sig lite vuxen-shopping. Fast det finns ju ingen lek som slutar med det.

 

 

Merci är ju hur kul som helst.

 


 

Expediten ser dock en aning tveksam ut…

 


 

Det var nog här jag blev William Morris – kär.

 

 

Den här bilden har jag sett i en hel massa flöden som inte är mitt egna. Det roliga är att både Viggo och Nomi ser ut som de sover. Men all fokus på tapeten.

 

 

Varken första eller sista gången. Den här ungen var bara rädd för en sak i Paris. Det var svängdörrana i tunnelbanan. Året innan skrev jag ett inlägg som hette : Ni vet väl att jag vågar allt, nästan allt.

 

 

När jag tänker på vår familj och de fyra barnen så känns det som allt går i en rasande fart nästan jämt. Jag minns liksom inte tiden innan vi fick barn. Vad gjorde man av den då?

 

 

Jag inser ganska så glasklart varför jag tappade allt kontrollbehov någonstans runt 2007. Det var liksom ingen idé att upprätthålla någon fasad med snutna, välkammade barn. Funkade ändå inte, haha!

 

 

Fast ibland så.

 


Men. Perfekt ändå tycker jag.

11 Comments

    • Mokkasin

      Thank you so much Monika. For your always leaves so kind comments and always give me kind feedback. I´m so happy that my book have reach you in Poland, it feels magic! Love from Sweden, Sofia

  • Caroline

    Så vacker stämning, Sofia. Underbara bilder, de riktigt ropar ut liv och kärlek. Är så glad för din bloggs liv på sistone! Följer dig även på Instagram men det är något speciellt med din stil och röst i bloggformat. De långa tankarna och underbart snåriga sidospåren, charmen och passionen – du har skapat en fin plats här. Tack för den jordnära inspirationen som alltid hjälper även mig att släppa kontrollen och låta det brokiga leva. 🙂

    • Mokkasin

      Caroline, du anar inte vad glad jag blir för din kommentar. Tack snälla du!! Jag uppskattar verkligen att du berättar vad du tycker om. I den här världen famlar man lite osäkert ibland. Man är ju som man är liksom, och sättet man bloggar på ligger ju oerhört nära hur man är som person. Ibland tänker man kanske att man ska ”anpassa” sig för att passa in men jag fungerar inte så, då blir det knäpptyst här istället och jag tappar all inspiration. Men igen TACK, sånt här får mig att vilja fortsätta skriva och dela med mig i det här formatet. Kramar till dig!

  • Gunilla

    Men åh, vilket härligt inlägg! Vilken stämning, vilka bilder, vilka sköna ungar, ja vilken skön familj. Er inställning till barnen verkar vara så härligt jordnära och avslappnad.

    • Mokkasin

      Tack Gunilla, vilka fina ord! De värmer ska du veta. Ja vår syn på allt förändrades som sagt ganska radikalt när vi fick fyra barn på fyra år. Det avslappnade kom med dem, alla måsten och stress lades raskt åt sidan. Det är jag tacksam för. Kram till dig!

  • Kajsa Kromnér

    Har nog aldrig velat åka till Paris så mycket som precis just nu!
    Dina finurliga texter är alltid så givande och du har en helt fantastisk förmåga att ge liv åt dina bilder. Tack för att du och din magiska fantasi finns! Nu är det vi som kollar upp vad en tågresa till Paris kostar. Kram till dig!

Leave a Reply