När jag hade bokkalas!

Hej på er och andra dagen i det nya decenniet! Lika bra att dra igång den här bloggen från början, så kanske det finns en liten strimma hopp om att bloggen lever vidare. Jag har fått så mycket snäll feedback på sistone om just bloggen så det känns sorgligt, onödigt och rent utav dumt att inte låta den få finnas. När jag får höra att den har betydelse så tänker jag att den ska få fortsätta att ha det.

Idag tänkte jag landa i mitt alldeles egna bokkalas! Som gick av stapeln någon vecka efter det att boken släpptes.  Det var november, första dagen med snö och jag samlade familj och vänner för att äta bakelser och skåla för boken och alla barn! I vanlig ordning hade jag bestämt mig fyra dagar innan och det var så himla fint att så många kunde komma på så kort varsel. Och att jag fick boa in mig på Stora Djulö i de vackraste salarna. Jag samlade ihop en hel massa rekvisita jag tillverkat till boken, framkallade några av mina favoritbilder på express i storformat och beställde  femtio bakelser. Släpade med mig alltsammans, finporslinet och min viktigaste assistent i form av min man och riggade en egen värld på en snabb timme. Givetvis ville jag inte ha konferensmöbler och stabelbara stolar så vi for runt och lånade i herrgården och jag älskade känslan som blev! Jag satte min kamera i handen på Liv och sedan skötte sig allt av sig självt. Eller nästan kanske jag ska tillägga, jag hade fin hjälp av Kristo, min mamma och pappa och barnen. Men det visade sig att det skulle bli ett enda stort, varmt och kärleksfullt kafferep!

Innan alla kommit. Det var så himla fint att möblera om i dessa rum. Som sagt, ofta hålls större sammankomster och man möblerar med långbord och likadana stolar. Men det ligger mig ju inte för att bara ta platsen som den är, haha! Oavsett om det brinner i knutarna.

Älskar att det finns lönndörrar.

Kristo förberedde drinkar värt en söndagförmiddag. Vi vuxna drack något som jag antog skulle bli för bittert för barnen men jag tycker väldigt mycket om det, Ekobryggeriets tonic med rabarbersmak  som vi blandade med rabarbersaft och lime.

Och som sagt, i varje vrå fanns något som blev som en påminnelse av en annan värld.

Tåspetssskor och tyll.

Och några av de fotografier som jag håller närmst. Vet ni att den är bilden blev till, en annan morgon av bara slumpen. Jag ville prova en flätning med scarf, Nomi är ju som alltid med på noterna. Sen fäste vi tygblommorna jag gjort för vårkalaset, satte klänningen över pyamasen och hängde en girlang i ett hörn. Samma girlang som jag sedan gjorde ett antal meter längre till den här dagen. Det hela var över på tjugo minuter. Måste visa hur hon såg ut från baksidan, det var magiskt med alla blommor!

Sedan började alla gäster droppa in.

Tycker så mycket om att tussa ihop olika åldrar och människor där banden till varann inte alls är självklara.

Jag höll tal om varför det viktigaste med boken är alla barnen, mina egna och andras. Hur de alltid inspirerar mig så otroligt mycket. Här skrev jag ett inlägg om det. Barnen var helt klart huvudpersonerna på det här kalaset! De flesta hade varit med i boken på ena eller andra sättet. Och de som inte just varit involverade i boken har ändå varit med i något annat av alla mina projekt. Allesammans lyste stolt som de stjärnor de är, och kalaset blev också ett sätt att fira dem!

<3

Så oerhört glad och tacksam att boken fick sitt kalas. Det är den så värd.

Huset som nu också har en baksida, har ni sett på tv?

Det är såhär man vill hänga om söndagar.

Tänk att det inte är svårare än ett mess bort! Och locka med en och annan bakelse.

Den minsta lilla gästen.

Efteråt så tänkte jag att man borde allt svänga ihop lite kafferep då och då. Bjuda in dem som kan. Jag har ju ändå kaffekoppar i mängder.

Jag kan inte nog tala om vad glad jag är att just han är vid min sida. Att han alltid är med på mina inte helt konventionella idéer. Att han fattar mig exakt när jag vaknar en morgon och säger att jag under natten började tänka  på ett bokkalas. Om fyra dagar. Vilket osagt kommer innebära att jag måste ha hans hjälp. Det kan hända att han säger ”du kunde inte tänkt på det lite tidigare?” men han förväntar sig liksom inget svar.

Blev alldeles varm i hjärtat av alla samtal som pågick.

Knepet är ju att blanda vilt av alla människor man tycker om!

I just det här rummet fotograferade jag bokens omslag. Därför var det ju det perfekta stället att kalasa på.

Jag dedikerade böcker.

Och pratade med alla småstjärnor!

Så himla glad för den här dagen. För alla som kom och firade med mig och spred värme, kärlek och berättade för mig hur stolta de är! Och hur väldigt fin de tycker boken är. Så tacksam.