Jag sticker inte under stol med att en bukett blommor lyfter en bild på två sekunder. Det organiska, vackra och levande gör underverk. När man jobbar med en viss typ av bilder, inredning och vissa typer av miljöer främst,  är det oftast det som saknas för att få helheten komplett. Men kan jag verkligen försvara min konsumtion av snittblommor med att det är mitt jobb?

Det här krockar såklart. Viljan att skapa något som tilltalar  visuellt, ett jobbuppdrag som ska genomföras till hundra procent. Och alla tankar som cirkulerar hos mig, kring att handla rätt och välja klokt för världen. Här är jag sjukt tudelat. I övrig konsumtion har jag min plan väldigt klar för mig men när det kommer till den här punkten är det svårare. Eller jag vet vad jag anser men det känns som jag inte står säkert i valet, helt enkelt för jag inte tror att betraktaren anser lika. Jag tror att den som betraktar bilden snarare ser helheten, och bedömer den utefter det. Det blir sekundärt och oviktigt i sammanhanget att jag tagit ett medvetet val.  Jag kan ha fel här, kanske ligger den här känslan bara hos mig. Och det står givetvis inte och faller på en bukett blommor men som sagt, det är så det känns. Såklart handlar det även här om en förställning vi fastnat i. Igen en norm och struktur om hur det förväntas att se ut. Jag minns alla de gånger det gjorts hemma-hos-reportage härhemma. Inför var gång har jag själv införskaffat stora blomsterbuketter plus att fotograf/stylist alltid haft med snittblommor. Oavsett tid på året. Kika runt hur det ser ut i det offentliga rummet, i butiker och på showroom. När det kommer till inredning ska det piffas med blomster, och det är ju härligt, förbaskat vackert! Inget snack om saken. Men är det verkligen värt det? Året om. Det är frågan. Jag säjer nej, vad säger du?

En stor del av de blommor vi hittar i butik under vinterhalvåret fraktas långväga med flyg och behandlas med kemikalier, sådant som oftast går direkt ner i vårt grundvatten. Det är givetvis väldigt illa för både vår värld och oss människor. Många av de människor som arbetar på blomsterodlingarna drabbas av allvarliga sjukdomar pågrund av de kemikalier och bekämpningsmedel som används. Jag har förstått efter att ha ”läst på” att insynen är dålig och kontrollen likaså. Att vi inte kan förvänta oss samma tydlighet från producenter som till exempel när det handlar om mat. I vissa fall kan heller inte blomsterbutiken veta exakt var blommorna kommer ifrån, då blommor som köps från Holland många gånger har importerats dit från Afrika eller Sydamerika, vilket man oftast inte är öppen med. Säsongstänket är inte alls lika starkt här som i mat. Och fortfarande kräver marknaden att vi ska ha blomster året om även här i Norden, efterfrågan är fortfarande stor.

Häromdagen blev jag så vilse i en bild jag skulle ta inför ett jobb. Jag saknade verkligen blommor och kunde inte hitta något alls som fungerade visuellt. Själv har jag satt upp ett eget mål som jag har lovat mig själv att hålla. Jag har de senaste åren varit ytterst sparsam med konsumtionen av snittblommor och försöker frossa i de jag odlar själv under sommarhalvåret. Men i år har jag lovat  mig själv, om jag köper några blommor under vinterhalvåret så ska det vara till min mamma vid speciella tillfällen eller vid barnens födelsedagar, de som infaller i mars och november. Det är mitt eget mål och det jag vill hålla. Jag lägger givetvis ingen värdering i hur andra väljer att göra. Jag hoppas det är ömsesidigt, att alla göra sina egna val och vi tjänar inget på att ”tala om” och tillrättavisa andra hur de ska välja att göra. Men som sagt, detta var mitt val. Därför drabbades jag av en klimatångest utav råge när jag införskaffade 4 stycken vallmo. Jag inser att det hela tog större proportioner än normalt men ändå så fick det mig att fundera ytterligare ett varv.

Jag började fundera på om jag kunde få samma känsla i en bild genom att plocka in blommor av papper. Att ett foto kanske inte alls kräver den levande snittblomman. Bara tanken av blommor som jag skulle kunna återanvända gång på gång, gjorde mig orimligt pepp. Jag inser ju att det är ett ihärdigt arbete, som ligger framför mig men har ändå inte riktigt kunna släppa tanken. Först ville jag se om det var möjligt att göra dem verklighetstrogna och i samma storlek som naturliga blommor. Så jag startade upp idag. Jag har suttit med näsan mycket nära de där fyra vallmo jag köpte, så någon nytta har de verkligen gjort. Jag har studerat varenda millimeter och provat mig fram hur jag kunde få pappret att bete sig som de verkliga bladen. Jag insåg ganska snart att jag behövde måla på pappret, skugga i olika nyanser, för att få dem mer verkliga. Stjälk och bladverk var knivigt, så där krävs mycket mera. Och jag insåg att att det är mycket svårare att göra blommor i naturlig storlek än de stora jag gjort förut. Men skam den som ger sig, de tre i förgrunden är alltså hemmagjorda. Jag har lovat mig själv en blomma om dagen framöver för att se hur nära jag kan komma verkligheten.

Det blev ett svamligt inlägg men jag tror ni fattar vad det hela handlar om. Jag tror det var Emily Bratt som sa Var dag är inte en Dahlia-dag. Och det är väl exakt så vi måste lära oss att tänka. Jag tror att det finns en sann lycka i att inte hela tiden och konstant matas av allt och ha allt tillgängligt. Att ”var sak har sin tid” får oss att uppskatta på ett helt annat vis. När det kommer till att lära sig om blomster i säsong är Emily Bratt, Hanna Wendelbo och Paulina Alesand/Velobloom sanna förebilder. De ligger också bakom #blomsteruppropet

Förra våren gjorde Husligheter en fin guide om snittblommor och klimatpåverkan, värd att läsa här. Och glöm inte att det går fint att välja i säsong. Kolla in Hannas tulpandag – där finns inspiration ända fram tills de egna rabatterna börjar vakna till liv.

Att jag tror på att använda sitt kreativa sinne har väl inte undgått någon vid det här laget. Hur kreativiteten sedan ter sig är ju högst individuellt från person till person. Vad vi vill, önskar eller helt enkelt behöver skapa. Helt olika utgångspunkter och totalt olika vem man frågar. Men att vi alla har en massa kompetens som ligger oanvänd kan vi enas om. Och att vi var tvungna att tänka mer kreativt förr. I dagens serverade samhälle där alla lösningar är en sökning eller samtal bort hamnar så mycket kunskap och smarthet i glömska. Att ställas inför plötsliga frågor och problem får oss kreativa. Tvingar oss att tänka utanför boxen, tänka bortom normer och strukturer. Att använda hjärnan och gräva där vi står ger oss helt enkelt en öppning för mycket som är outforskat. Förr var det en fråga på liv och död, stod du handfallen och utan ideér kunde du förmodligen hälsa hem. Givetvis är det bra på många sätt att vi inte är lika sårbara idag, åtminstone inte i vårt privilegierade samhälle. Men jag vill påstå att med klimathotet hängande över våra axlar finns risken att hamna där igen. Så kort och gott, det finns ett djupare perspektiv i kreativitet än ”bara” ett simpelt pyssel. Däremot kan just det superenkla kicka igång den del av hjärnan som faktiskt glömdes på vägen.

Jag arbetar i en bransch där konsumtion är mer en regel än undantag. Jag bygger miljöer och får uppdrag där rekvisita måste ingå. För många med liknande uppdrag bygger det på nykonsumtion av varumärken som ligger i tiden. Som tur är har mina uppdrag nästan alltid varit det motsatta, kanske har jag själv styrt dem så. Mina uppdragsgivare kräver oftast att det ska vara vintage eller unikt. Och för det sistnämnda faller även vintage bort då och då, åtminstone så som det ser ut från början.

För mig har återanvändning av material i mitt skapande varit ytterst medvetet men också ett måste de flesta gånger. I brist på pengar, i brist på tid och utbud. Såhär kan det se ut – jag får ett uppdrag vilket i 9 fall av 10 innebär rekvisita av olika slag. Ibland omfattande till en hel miljö, ibland enstaka saker.  Det betyder att uppdraget hänger på saker eller ett objekt. Det skulle kunna innebära vintage men det vet ju alla att det är inte alldeles säkert att det man letar efter finns exakt när man behöver det. Det skulle kunna vara något som finns att köpa nytt, men nästan alla mina uppdragsgivare vill som sagt ha något unikt, något eget. Säg att det ändå skulle gå att köpa så finns det oftast inte i min närhet. Kanske skulle jag kunna beställa det men jag inser alltid att jag inte kommer hinna få det i tid, jag tackar min dåliga framförhållning för det. Och min lyckliga stjärna. Jag slipper helt enkelt att ens överväga nykonsumtion som dessutom ska fraktas långväga till mig. Bristen på pengar är också ofta överhängande, det finns alltid en budget att förhålla sig till.  Så därför gräver jag nästan uteslutande där jag står. Min hjärna funkar alltid som – hur svårt kan det vara? Och är det uppenbarligen knivigt så kan jag tacka (igen, det var fasligt vad det tackas idag…) för jag har en ytterst kreativ man som alltid säger – hur svårt kan det vara?

I skräpet hittar jag nästan allt mitt material. Därför samlar jag. Men jag vet att när det brinner i knutarna är det exakt skräpet som räddar mig. Som mellanbandet på den här lilla klänningen består av en bit av en trasig blus, delar av trasiga spetsar och en tunn remsa av en lika trasig handduk. Romberna i klänningen är också delar av något som var långt ifrån helt. Sparar jag allt kanske någon undrar, nej det gör jag inte. Jag vet oftast ganska säkert om materialet har ett nytt liv. Men som sagt, det kan verkligen vara något pyttelitet och supertrasigt som jag vet har största potentialen. Och nej, min plan i att skapa är nästan aldrig spikrak. Jag börjar och vet med största sannolikhet aldrig var det slutar, jag hinner ofta ändra mig flera gånger på vägen. Det är som om jag och mitt material blir ett team, det ena ger det andra och jag bli glatt överraskad i slutändan.

Många gånger handlar det om materialet snarare än den färdiga produkten. Secondhand-marknaden är full av just material. Skrot-marknaden likaså, har ni någon gång varit på en bilskrot? Jag lovar säga, att allt kan bli något annat. Din egen återvinning är så nära som framför din egen näsa. Kartong är oslagbart i byggsyfte. Oavsett om det bara är en liten häst.

Måla för att bli nöjd. Att ändra ytan gör att du kan återanvända gång på gång. Asken ovan skulle jag egentligen måla med schabloner men jag är aldrig kompis med sådana, det rann och kletade så jag gjorde på frihand. Men inspirationen tackar jag dessa för. Klä in för att bli nöjd. Textil och favoritpapper sparas gärna på en skokartong.

Karin och Freja som driver Pysselbolaget har  i år ett mål att ta ett skräpår. De vill helt enkelt lyfta skräpets glans i pysselsvängen och inspirera att pyssla med just skräp. De vill också lära sig mer om materialen som passerar i hemmet och samla fakta, vad är bra att spara och återvinna som pyssel. Vad är bättre att återvinna på annat sätt. Vilka material ska vi undvika helt, kanske bör vi välja förpackningar utefter vad som har ett nästa liv? Och jag frågar mig genast, gör jag verkligen det idag? Har jag stenkoll på vad som händer i nedbrytningsprocesser. Utmanande tanke ändå, att redan vid middagshandlingen fundera i projektform. Det var det där om teamet igen, jag och mitt material. Hon uppmanar oss att hänga på under #pysselbolagetsskräpår . Jag är inte sen att följa med. En sak är säker att världen är full av sådant som är värd en andra chans. Själv samlar jag toarullar nu för en vidareutveckling av något. Fin helg till er! Jag åker till Örebro nu för att medverka i Yrkespodden.