Bara det som räddar oss.

Det här trädet, det måste vara trädens träd. Är det på riktigt kan man fråga sig. Givetvis har det haft sina glansdagar men om våren kan man hitta en och annan grön kvist. Jag tror inte ens det kämpar för att hålla sig fast. Det är bara så det är. Kanske skulle det vara så mycket enklare att bara sluta knoppas där i maj. Men om man alltid gjort på det viset kanske man ändå låter det lilla göra sig påmind. Om man kan. Livet ändå, så skört vid slutet. I jämförelse när hela träden fylldes med löv förr om hösten, som eld. Men ändå, starkt i det lilla. Nästan omärkbara. Kanske var det bara någon som susade förbi på vägen som verkligen såg den gröna kvisten, långt ifrån alla som passerade.

Och så kom jag plötsligt att tänka på min mormor som ligger på sjukhus, på hennes arm står numret 19200110. Jag stirrade på det där siffrorna när jag kramade hennes hand i lördags. Anna Solvig Elisabeth, snart hundra år. Och än finns livet tänkte jag när hon tryckte sina läppar mot min panna för att säga hejdå, fast jag ändå inte var helt säker på om visste att det var jag. När vi gick ut så vinkade hon åt mig och Kristo, precis som hon alltid gjort från sitt köksfönster. Vinkningen var densamma nu som alla andra gånger hon vinkat adjö. Exakt på samma vis som jag minns från när jag var liten.

Egentligen skulle jag skriva om skogen. Den förlåtande. Mjuk som bomull när vi går över mossan. Och träden, som om de var ritade av någon som valde var de skulle stå. Och vi pratade om klimatet och det var som all skog dämpade det vi sade. Som om orden blev mildare där allt känns högst levande. För att på kvällens ställas inför någon av barnens återkommande fråga: ”Varför säger alla att de ska göra allt när inget gör något? Femton år säger de, femton år innan det är försent. Förstår du hur kort tid det är?”

Det är svårt att möta barnens frågor när det kommer till detta. Men det allra klokaste vi vuxna kan göra är att samla kunskap, om vi kan tillräckligt mycket kan vi också förklara på ett bra sätt. Boken Gör Skillnad : från klimatångest till handlingskraft är ett mycket bra exempel på en sådan bok som bör finnas i varje hem. Författarna Emma Sundh, Maria Soxbo och Johanna Nilsson har skrivit ett praktverk till bok. Jag lovar att återkomma med ett helt recensionsinlägg om denna bok. Så klok, djuplodande men också extremt lätt att ta till sig.

Ett citat ur boken från Jonas Gardell drog mina ögon till sig alldeles nyss: “I alla tider har människan varit beredd att offra sig själv för att barn och barnbarn ska få det bättre. Vi är den första generationen som gör precis tvärtom“

Egentligen skulle jag skriva om att jag plåtade Sanna. Och lyssande jättemycket på vinden för att få löv att singla exakt runt henne. Tyvärr gick det inte alls enligt planerna. Man får vara glad för tre löv. Vinden sköter sig själv.

I Hidden Places sitter den här bilden på ett uppslag. Någon av barnen sa: ”wow, det här går aldrig att fejka till sig.” Nej exakt så, det riktiga känns i hjärtat. Och ändå känns allt som ett stort jäkla mysterium. Jag skriver i boken om oändlig skog och den stora hemligheten. Och den där om drömmen att en dag få veta allt och hela sanningen. Men att det trots allt var exakt såhär det skulle vara. Att det aldrig någonsin varit tänkt att vara på något annat sätt. Vi ska veta inte allt. Bara det som räddar oss.