DAILY LIFE

Livet, när allt bara är.

Jag har aldrig längtat så mycket efter när allt är som vanligt. Livet, när allt bara är. De där dagarna som vissa säger är färglösa, kanske helt enkelt grå. De dagarna som många av oss vill byta till fyrverkeri och glimmer, fest och nyinköpta skor. De som passerar omärkbart och utan storslagenhet men ändå, jag vill bara dit. Dagarna då vi bara var. Då vi tilläts att bryta ihop över strumpletandet i morgonhetsen. Klaga över regnet. Gnälla över måndagar. Och gråta över spilld mjölk. Och hetsa upp oss över skärmtiden. Helt enkelt för det fanns inget värre just då. Inget annat att klaga på.

De där dagarna då man kostade på sig flyktig oro över bagateller, oro utan någon som helst verklighet. Ängslades lite extra om någon av barnen inte svarade då jag ringde om kvällen, målade upp rädslor i min fantasi av just ingenting. Då jag alltid bar som ett paraply av överbeskydd, som om det skulle lösa något. Kanske inbillade jag mig att det skulle hjälpa. Som en slags säkerhet att vara förberedd.

Nu tänker jag att kanske är de allting. De där dagarna, de helt vanliga.

Jag försöker hitta sätt. Jag städar. Ställer alla våra hundratals böcker i perfekta rader. Det har aldrig någonsin tidigare funnits en perfekt rad i vårt hem. Jag springer. Varje dag med så hög musik i lurarna att ingenting tränger igenom, inte ens mina egna andetag och än mindre mina tankar. Och jag bankar, som ett mantra, in i mitt huvud, att det inte är det man misstänker. Jag tänker och säger högt till mig själv, att det blir bra.

En sak är väldigt bra för Viggo, igår tog han bort nackkragen efter åtta veckor och inget kan kännas skönare för en 14-åring. Sedan var det andra. I slutet av augusti fick vi på återbesöket veta att det inte var epilepsi, att alla undersökningar av hjärnan såg bra ut. För en sekund andades vi. Sen sa läkaren att man misstänkte ett hjärtfel. I den stunden var det som om min egen kropp slutade fungera, det var som om ett blött tjocktäcke lades över mig med all sin tyngd. Plötsligt hörde jag läkarens ord som från djupet av en oändlig burk, ihåliga och tomma. Vi sa tack vad bra att ni upptäckte, tack vad bra att vi vet, tack vad bra att vi får hjälp. Akademiska i Uppsala är inkopplat och vi betar av undersökning efter undersökning. Och som jag skrev, vi tänker att allt ska bli bra.

Jag har inte kunnat blogga men kanske kan det rent utav vara ett sätt. Jag som aldrig tidigare har hittat rätt härinne, när livet runtomkring inte är mjukt. Å andra sidan har bloggen alltid varit det jag plockat ur livet, det jag vill tänka när jag lägger huvudet på kudden om kvällen. Bloggen har aldrig varit allt. Bara fragment i det stora. Kanske kan mitt fokus i det lilla vara en bit på vägen. Att lika fokuserat som jag stirrar på tallbarren på stigen när jag springer, lika fokuserat hitta stunden i bilder och ord. Vi får se.

49 Comments

Leave a Reply