• OUR WEEKEND DIARY,  SÖRMLAND

    Lite helg.

     

    Så himla märklig helg. Jag och Chester helt solo. Vet inte när jag sov helt själv, jaja sånär som med den stora vakthunden Chester då, ursäkta. Psst! Han är inte så särkilt tuff vår hund. Men i alla fall. Tvärtomt. På fredagkvällen drack jag rosé och planterade plantor, på morgonen hade robotgräsklipparen kört över alltsammans, så snopet. Verkligen.

    Nomi höll på att trilla av stolen när Kristo överraskade henne med en biljett till Lollapalooza, så hon skulle få se sin stora idol Billie Eilish. Det sparades inte på lyckogråt vid det tillfället. Och inte sedan heller, det var hennes mest fantastiska dag någonsin (förutom när hon fick Chester..förstås!) Viggo och Liv hade fått festivalbiljetter i julklapp och har faktiskt inte kommit hem än.

    Och grisen har bara skön siesta i leran. Så som grisar har. I 32 graders värme.

     

     

    Hon och jag for ut till Ändebols Gård idag och käkade lunch. Älskar deras tomatsoppa. Ja hela alltet.

     

     

    Det som slår mig varje gång är att det är så himla på riktigt härute. Ingen genväg liksom. Att man väljer att inte skynda och växla upp till något som gör att man inte kan hålla kvar kvalité och småskalighet, trots att besöken hit ut bara blir fler och fler. Jag hamnar alltid i intressanta samtal, som får mig att fundera.  Om att mat är ett hantverk för början till slut, om hur vi både vill lära den gamla genuina metoderna samtidigt som vi vi inte kan blunda för utvecklingen, hur man väljer för att balansera rätt. Om att bygga jordkällare och hur kött torkas vid rätt temperatur. Och såklart, vid extrema temperaturer som idag, vad händer med världen och hur kan lokala aktörer hjälpa varandra. Det är så lätt att känna vid ett svagt ögonblick, vilken sommar vi fick sådär plötsligt. För att i nästa sekund inse hur regnet verkligen saknas och minnas skarpt att grundvattnet redan har låga nivåer efter förra sommarens torka… Och plötsligt så ser man väderrapporten med annan blick och minns förra årets sommar med en skum känsla i magen. Samma sak händer med mig när jag lyssnar till blåsten som kommer så plötsligt, som ikväll. Och så ofta, visst är det så? Från helt kokhett och stilla så blåser det upp från ingenstans, är inte det konstigt?

     

     

    Vi köpte tomater och ärtskott.

     

     

    Precis innan stängningsdags så fångade jag grusplanen och det nya uteköket utan alla gäster. Så fint det blev. Och humlen växer så det knakar. Tänk vad vackert framåt hösten!

     

     

    På toppen av grushögen.

     

     

    Sen kom Charlie hem, som spelat fotbollscup i Borlänge sedan i onsdags. Förstår ni tröttheten när man stiger över tröskeln till hemma? Men fjärilarna i magen hade bytts exakt som hans syster hade sagt ” när du har varit där en halv dag kommer du inte sakna oss alls!”. När jag var i samma ålder åkte jag buss på träningsläger ner i Europa. Ungern, Belgien och Tyskland. Vi var borta 2 veckor och tränade morgon och kvällspass. Jag försöker tänka på det när barnen ska åka iväg och man inte känner sig som kaxigaste mamman på jorden.

     

     

    Skönt att två finingar gör oss sällis.

  • INSPIRATION -GARDEN

    Den väldigt snälla trädgården.

     

    Mitt absoluta lyx den här våren och sommaren har varit att plocka blommorna in till mig och jobbhetsen. Det och smågodis. Ibland känns det som om man knycker från humlor, bin och fjärilar. Nästan varenda gång har jag tänkt – förlåt fast det är tvunget. När man liksom får skaka bort dem från blomman. Bara för att min värld kring datorn ska bli lite mjukare. Fast snart ska jag sätta mig hos humlorna och blommorna. Då blir allt bra.

     

     

    När Liv hade examensfest var det snålblåst och spöregn, då fyllde vi huset med så mycket blommor vi hittade. Blåklint! Det är väl i alla fall en sommarblomma som man måste så varje år? DET har jag inte gjort ändå var hela trädgården full.

     

     

    Det där med att rensa ogräs ligger mig inte för hand. Och uppenbarligen inte kratta höstlöv heller. Fast nu är allt förlåtet och det blommar sådant som jag inte förstår var det kommer ifrån. Vi har aldrig haft så många Fingerborgsblommor.

     

     

    Vår lilla väg upp till huset ger mig så mycket landet-vibbar trots att vi är mitt i stan. Det är en sådan väg stadsfolk brukar asfaltera men nej jag önskar hellre att det fick växa högt där i mitten. Faktiskt är det lätt att låtsats att man är någon annanstans bara man går ut med soporna.

     

     

    Det är bra, för där växer också strån och dikesblommor. Allt händer själv just där. Och faktiskt lite så i andra delen av trädgården med. Jag har ingen aning vad jag planterade förra året och heller ingen aning om vad jag frösått i år. Förutom luktärtorna, som jag tydligen misslyckats med. Hanna Wendelbo har nu sagt att jag ska hönsgödsla, så sagt och gjort. I spöregnet petade jag hela trädgården full och nu kollar jag var tredje timme om de håller på att kvickna till. Mina absoluta favoriter som jag tydligen planterade förra året är Höstvädd, de där blålila. Så himla fina. Långa blir de och vajar i rabatten som himlen. Tror faktiskt att de vinröda också är en slags vädd. Eterneller överraskade mig häromdagen, de hade jag tydligen frösått. Och rosenskärorna blir nog ändå något med. Jag tror vi planterade en ros förra som är helt magiskt vacker, den ljusrosa marsipanliknande!  Har dock inte den blekaste aning om vad den heter. Däremot så vet jag att vi planterade den mest banala ros, enligt roskännarna. En sådan ros man tydligen inte skryter med. Men jäklar, jag ÄLSKAR den! Flammentanz har under ett års vanvård eller åtminstone ingen vård alls vuxit sig jättestor och det är massor av blommor!

     

     

    Sådana här! Vem kan inte älska något sådant!

     

     

    Kolla bara buketten jag svängde ihop härom morgonen. Helt galet vackert och ingenting jag åstadkommit mer än att hoppa i träskorna och plocka. Inte så jobbigt.

     

  • DAILY LIFE,  SÖRMLAND

    Jag gör tvärtom och bloggar.

    När man bloggar såhär minimalistiskt som jag gör 2019 tänker man, ofrånkomligt, att man måste slå till med ett sådant där håll-käften-inlägg. Tipp topp alla kategorier liksom. Därför insåg jag nyss när jag kollade här i admin att jag försökt, tydligen 7 gånger, jag har laddat ner bilder, börjat skriva och sedan har det tagit stopp. Som suck, det här var ju inget och sedan har jag skippat. På det viset blir det aldrig mer något bloggande så jag lägger ned prestationsångesten och gör helt tvärtom.

     

     

    Jag tror det var för att tröttheten liksom sköljde över mig efter bokmötet dagen innan midsommarafton. Jag tänkte att om jag tar det lugnt nu så kommer jag aldrig palla en midsommar bland nära och kära ens. Så därför gjorde jag tvärtom och frågade om någon ville gå upp klockan sex på midsommarmorgonen och cykla ut till landet och ängarna. Plocka lite dikesblommor och handla frukost på vägen hem.

     

     

    Uppslutningen var inte kolossal men Nomi och Kristo var pepp. Enligt Nomi älskade hon att börja morgonen EXAKT såhär, mer positiv unge finns inte. Vi cyklade hemskt långt, åt smultron vid dikeskanten och plockade rödklöver och blåklockor.

     

     

    Jag band bara en krans i år. Ända sedan barnen kunnat svara själva har jag frågat dem, helt enkelt för att jag inte binder i onödan. Det komiska är att alla fyra har tackat ja mycket oftare än vad jag gissat. Men i år var det lugnt.

     

     

    Men tydligen inte jättelugnt för jag hade faktiskt tänkt att blogga ett midsomrigt inlägg med inspo från vår egen bok. Men det hände ju inte. Prestationsångesten ni vet. Fast kolla en sneek peak i alla fall. Från när vi plåtade midsommar på Julita gård. Tycker kransen som Fia gjorde är ljuvlig.

     

     

    Nu är detta ju sedan gammalt men tröttnar man någonsin på detta hantverk!?

     

     

    Ibland får jag för mig att de som bär folkdräkt tänker att jag är så frågvis och intresserad för att jag vill att de ska skänka mig sin folkdräkt. Så är det ju egentligen inte. Eller kanske lite då.

     

     

    Och Viggo har inte en cigg i mungipan. Han har en lott, närmare bestämt en nitlott.

     

     

    Instamoment.

     

     

    Det tog en faslig tid i år. Kändes som de unga i teamet inte hade rätta knycket.

     

     

    Jag hade fel lins men ändå somrigt ju och vädret, tänka sig !!

     

     

    Jag har inget att säga till om längre när det kommer till klädval. Eller som Billie Eilish tydligen säger ”I never want the world to know everything about me. I mean, that’s why I wear big, baggy clothes.” Och en krans på det.

     

     

    Det är i vattnet det händer.

     

     

    Och ett fasligt kastande från bryggan. Fiskelyckan var total när två abborrar drogs upp.

     

     

    Innan lille Chester råkade ut för vattensvans! Hade aldrig hört talats om det hela men plötsligt märkte Viggo att Chesters svans hängde som förlamad. Först sprang han omkring med svansen som bara for som ett rep, men ganska snart började han må jättedåligt. Så vi fick fara hem. Och stackarn, vankade av och an mellan rummen och kunde varken sitta, ligga eller komma till ro. Så det blev veterinären på lördagen. Vattensvans är tydligen vanligt och ska göra väldigt ont. Uppenbarligen. Tycker stressen hos djuren när något är fel är så himla jobbig. Man märker av hela deras väsen att de mår jättedåligt och ändå kan man inte få dem att förstå.  Men smärtstillande och medicin i en vecka och idag är han sitt gamla jag.

     

     

    ”Magin på replängds avstånd, i skydd av ljuset. Annat blir det när kvällen smyger på. Bästa tricket är att fortsätta leka även när älvorna smyger in över sjön, och låtsas som om man inte ser dem. Trots att det är nästintill en omöjlighet att undgå, för det är svårt att missa magin så här års. Världen blir trolsk utav sig själv. Kan det ändå vara då som trolldom är som vackrast, och sommar-ro som mest märkbar. Trots allt som smyger i kulisserna. ” utdrag ur En midsommarsaga, Hidden Places – handbok för vuxna till barnens magiska värld. 

    Tjingeling, vi ses snart igen då! Lite lagom då.

  • DAILY LIFE

    Nutidsrapport.

    Blogga från tåget har blivit min nya grej. Det är då jag djupandas, äter, går på toa och dessutom umgås (eftersom två av dem är med) med mina barn. Myset helt enkelt. Skojar SÅKLART men juni alltså? Det är precis i sluttampen på överlämningar till boken och jag har redigerat bilder som en dåre senaste dygnen. Egentligen skulle jag ha bloggat en bild från mitt skrivbord. Haha så jäkla obloggvänligt. Torn av koppar, glas, godispåsar och en labyrint av papper. Och klädhögarna, som jag liksom stigit ur alla mina plagg den senaste veckan precis runt min skrivbordsstol.

     

    Fast det  sorgligaste av allt, hur jag än vrider och vänder på det, är att mina plantor verkar ha tröttnat på icke omsorg och dör den ena efter den andra. En hel plåt med blåklint låg som en hög med halm igår. Min man undrade varför jag helt enkelt hade behövt plantera så fasligt många. Av allt. Tror jag har 35 dahliaplantor. När jag ändå inte tar hand om dem. Fast jag tänker att det kommer en tid efter det här hysteriska, det är ju då jag ska gå där om sköta om dem. Fast det är klart, om alla har kolat vippen då känns det lönlöst ju. Och fröna, till den isländska vallmon! Inte ens i jorden, kan man göra det fortfarande!??

     

    Det bästa är att vi bokat airbnb  i Danmark och Normandie innan vi far till Paris. Jag längtar ihjäl mig efter Paris just nu. Man kanske skulle ta och flytta dit ändå? Bara lite.  En stund liksom. Det tänker jag fundera på när jag sorterar bilder här på vägen till Göteborg (haha hade skrivit Paris insåg jag efter jag postat). Jag har tusen bilder från det här hemmet, som ska bli nio! Wish me luck.