Snart maj. Det är bäst att blogga det bästa från vinterland! Fast någon sa att det skulle bli snö till helgen. I vintras fick vi i alla fall så himla fint besök!

 

 

En sen natt i januari skrev jag ett dm på instagram att jag saknade hela teamet på Numero 74 så himla mycket. Samtidigt skickar Poupy ett meddelande att hon saknar oss och  frågar om hon kan komma och hälsa på typ nästa dag. Såklart att hon kan. Direkt från Paris damp hon ner i högar med snö. Sekunden innan han där bakom gör en snöängel. DET är ju sådant vi gör här i norr!

 

 

Hiro kom direkt från Chiang Mai.

 

 

Det var första gången de besökte Sverige och hade införskaffat varsin garderob av vinterkläder.

 

 

Poupy körde ull, fleece och klänning. Hon var nöjd att alltsammans höll samma färgskala, hennes favorit teal blue.

 

 

Självklart ville vi visa dem det kära ödehuset. Så många bilder vi har tagit här till Numero 74.

 

 

En alldeles särskilt plats i mitt hjärta. Som jag skrivit förut. Samarbetet med Poupy och teamet bakom Numero 74 har aldrig varit bara ett jobb för mig. Från steg ett har det varit så mycket mer. Jag hade aldrig utvecklats och sett saker på samma sätt om våra vägar inte korsats. Och det gäller inte bara jobbet. Dagarna som Poupy och Hiro bodde hos oss sjönk det in tydligare än någonsin tidigare att vi har ett band av systerskap som är väldigt starkt. Trots att vi oftast befinner oss på helt skilda platser i världen så är som våra tankar och ord är samma. Ibland nästintill identiska. Där någon slutar tar den andra vid. Och oftast behövs inte mer än ett konstaterande att vi förstår exakt vad den andra tänker.

 

 

Vi pulsade genom snön till slottet. Håll i er, vilken skattjakt.

 

 

Vi plåtade en vinterkampanj här en gång. Tredje våningen står forfarande orörd.

 

 

Varenda millimeter är fylld med vackert.

 

 

Skulle utan problem stänga in mig här i dagar.

 

 

Jag ÄLSKAR att vara här. Fantasin går på spinn och ödmjukt kan jag inte sluta pilla på saker. Hundra år i brevhögar från världens alla hörn. ”Friherrinnan hade vänner ute i Europa och idkade correspondance på franska, tyska och engelska.”

 

 

Vi hittade OÖPPNADE brev från Paris. Från 1908. Jag skulle vilja visa er framsidan men jag tror den måste få vara hemlig. Adresserat till Chateau …

 

 

Vi tjuvkikade försiktigt. Torkade blommor från Paris. Här började vi nästan gråta för det hela var så vackert. Invirade i prassligt silkespapper. 1908 hade en fransk vän slagit in blomster. Och knutit snören om asken. Vi kunde fortfarande känna doften.

 

 

Samtidigt som jag känner – ge mig allt, så tänker jag låt stå. Låt stå i hundratals år till.

 

 

Ni vet inte alla historier jag och Poupy kokade ihop under den här dagen. För egentligen visste vi ju inget för sant.

 

 

Åhh.

 

 

Vi stannade i det här rummet två timmar.

 

 

Det extra fina var att tillbringa timmarna med någon som är född och uppvuxen närmast Eiffeltornet.

 

 

Inte nog med att hon kunde översätta all franska.

 

 

Hon gjorde mig även uppmärksam från vilka anrika varuhus lådorna var skickade, vilka arrondissement breven var adresserade ifrån. Det blir ju alldeles på riktigt då.

 

 

Hiro var nog ganska så bortpratat av oss. Och Kristo var på någon helt annan plats i slottet.

 

 

Vi kände helt klart ett samband med friherrinnan och alla torkade blommor.

 

 

I en låda fanns en trippelkrans. Exakt sådär brukar jag också göra kransar. Blanda levande med raka motsatsen. Hållbart i hundra år på så vis.

 

 

Vi drömde färgkartor.

 

 

Och önskade säkert tusen gånger, bara ingen slänger!

 

 

Kryddor.

 

 

Typsnittsfrossa.

 

 

Om vintern har tredje våningen iskristaller på fönstrena. Just den här dagen var det säkert tio minus ute och vi såg inte ut för frostens skull. Men jag tror ni förstår. Man slukas av skatterna. Det är sjukt drömmigt att befinna sig här. Nästan för mycket dröm att ta in. Vi var alldeles matta sen, tankarna var liksom FÖR många och inspiration totalt skenande.

 

 

Och trots att vi dessutom frös så vi knappt kände tårna längre for vi bort till lokstallarna.

 

 

Ja vad säger man om röran. Kanske intressant att se bilden som ligger på Numero 74´s förstasida just nu. För kontrastens skull.

 

 

Så matchande! Vet ni vart de for efter besöket hos oss? Till Luleå! Det var bara 34 minus där.