Okategoriserade

Världens kortaste summering men inte mindre hjärtlig ❤️


Jag brukar aldrig ha koll på den där topp nio på mest gillade instabilder men igår så. Och det gjorde mig ändå glad att den här bilden hamnade på listan. Med bestämd blick och knytblus. Valdagen 2018. Och känslan om att vägra ge upp. Att världen måste få kännas hoppfull framför all jävelskap. Tänker att så går vi in i 2019. Nu får vi ordning på det hela eller hur? Jorden snurrar fortfarande och i alla fall jag vill high-fiva mig själv invid tidens ände.

Minns allt med sådana här frukostar. Hur solen värmde och fåglarna kvittrade och hur taket var av äppelblom. Ren och skär tacksamhet att sitta sådär med min familj. Charlie och Nomi fyllde 11 år och på samma dag för 19 år sedan gifte jag mig med Kristo. Vilken märklig slump ändå. Det kunde man ju inte tro där 1999 – att vi några år senare skulle bli både tre och fyrabarns föräldrar just den dagen. Idag firar Liv sitt nyår med kompisar och vi tar tre barn och åker iväg. DET är så märkligt. Så van att vi är så många. Ni vet väl hur allt började, att vår historia ser helt annorlunda ut än vår stora familj. Att vi inte hade en aning under sex år om det ens skulle bli ett barn.

Och ja det har väl varit året av polerad vackerhet och sanningsögonblick. Det är bra med blandningen tänker jag. En våningssäng?! Vilket ståhej ändå!

Jaaa, jag vet att han är söt. Och neeej något My name is Chester – konto blir det inte. Men sicken fin hund han är. Tänker alltid tillbaka på vår roadtrip till Paris och hur självklar han är.

Blommor och åter blommor. Älskar det här och är glad att närmaste tiden innehåller åtminstone ett par skarpa uppdrag med blomstergöra.

Ett år med många ärofyllda uppdrag. Det för ett Örebro konserthus var ett av dem. Det ni inte fått veta var att alla svackor under detta år. Tids nog förklarar jag kanske saken men nu är det bara anledningen till att den här bloggen inte haft sitt mest intensiva år.

Mycket hundar var det. Hunddagis kommer aldrig mer igen tänker jag. Kära hjärtanes.

Vinterstjärnor.

Ja det är väl såhär det kan se ut. Därbortom vardagskaos och diskberg. Och framför allt, livet pågår även där utanför bilderna.  Allt ryms och det är exakt så det ska få vara.

Nu har väl ingen missat att jag glömt mina Dahliaknölar, upplockade men ute i en låda i en frusen trädgård. Fasen vad klantigt. Men alltså, det här var ytterst härligt med 2018. Stolt som attan ju. Och om allt var på låtsats hade jag skjutsat iväg den här buketten till var och en av er som läser. TACK, ni är ytterst fina! Trots att det skevar med blogg och instgram och hela alltet och jag funderar ihjäl mig på hur jag ska fortsätta så är ni helt enkelt fantastiska. Så snälla ❤️ ❤️ ❤️  Tack och ett Gott Nytt År till er alla! Puss och kram, Sofia.

Leave a Reply