”Detta var Sara Sabina Lans:

grå som en råtta, fattig som en lus, slankig och mager som en rävhona om sommaren. Ingen använde hennes förnamn. Han själv var inte mycket hemma. Han hade kommenderingarna och regementesmötena på Malmahed och han excerserade med korpralskeppet på Fyreö, en fasantupp i sin uniform. Hon hade ungarna och torpet med potatislandet, detta torp som med åren nästan kvävdes av syrener men där det inte fanns någon lycka, åtminstone inte före 1884 då tåget klippte benen av soldaten Lans.

Hon rökte skinkor åt bönderna. Det var hennes renligaste arbete. Annars fanns det ingenting så grovt, så skitigt och så slabbigt att hon inte åtog sig det. Hon skurade lagårdar om våren. Hon bykte och var behjälplig vid slakt. Hon tvättade lik. Hela sitt liv gnodde hon efter kvarlevor och fördelar. Hon var seg som gräset, ettrig som nässlan. Hennes gravsten är på Vallmsta kyrkogård. Där står:

Här hvilar Soldaten N:o 27 för Skebo rote

Johannes Lans

* 29 juli 1833 † 12 juni 1902

och hans maka

Det sägs att det var där berättelserna föddes. Där Kerstins Ekmans romansvit Kvinnorna & Staden tog sin början. Vid gravstenarna där någon högst verklig och betydelsefull vilade. Icke vid namn, utan titel. Enbart som en maka. Som om resten av historien var utraderad.

Idag har musikteatern Kvinnorna och staden premiär här i Katrineholm. En föreställning baserad på Kerstin Ekmans romansvit under samma namn. En skildring utav kvinnornas liv i början av 1900-talet och under industrialiseringen. Kvinnornas historia i ett ljus. Berättelserna om vardagsslitet som var närvarande alla timmar om dygnet och en högst betydande del i staden som byggdes. Inget gömt bakom dunkel. Inget förlorat i tysthet. Och mer aktuellt än någonsin. Jag är övertygad om att det finns en mening med att föreställningen, som först var tänkt att sättas upp 2001, har premiär just idag. Som om världen är redo.

Manuset som alltså har bearbetats under många år, har godkänts och övervakats  av författaren själv och som till kvällen också sitter i publiken. Scenen är Lokstallarna, platsen där författarens egen mor arbetade under andra världskriget. Jag kan inte tänka mig en bättre plats. På ett personligt plan . Men framför allt är tanken på att vända minnen från en mörk tid till något alldeles motsatt, svindlande. En hyllning till all världens kvinnor. Så fint.

Böckerna tar avstamp i Kerstin Ekmans barndomsstad. Katrineholm, järnvägsknuten som i början av 1900-talet växte till ett industrisamhälle. Den lilla staden ger även en bild hur Sverige såg ut i stort under denna tid.

Kvinnornas roll under industrialiseringen och inflyttningen till städerna från landsbygden. Ofta skildrar litteraturen männens roll vid denna tid men Kerstin Ekman har valt att skildra kvinnorna. Deras liv, dess historia och styrkan som fanns där trots att den kanske inte alltid syntes utåt såsom männens, helt enkelt för männen tog på sig rollen att synas.

Efter att de senaste dagarna skummat igenom de första delarna av böckerna inser jag att denna föreställning grundar sig i en kvinnohistorisk guldgruva. Kerstin Ekmans inspireras av sin egen uppväxt och skildrar kvinnornas historia med en säkerhet, trovärdighet och ur ett rent feministiskt perspektiv. Utan omsvep. Från den tid då kvinnornas namn saknades på gravstenarna men var högst närvarande i samhället. Om någon nu trodde något annat. Hur deras vardagsslit var det som byggde samhället. Hur de med sin kraft lyckades förändra, hitta nya vägar och bygga en stad. Enda skillnaden var att allt skedde under tysthet. Tack Kerstin Ekman, för du är en av dem som gett kvinnor en röst. En stolt. Och redan långt innan resten av världen hade samlat mod.

Föreställningen skulle haft premiär redan 2001 men kanske fanns någon mening med att det kom att dröja hela 17 år innan pjäsen skulle ha sin premiär. Mer aktuellt ämne än någonsin. Det är kvinnornas historia som berättas och det saknas inte girl power i den här produktionen.

En man finns i rollerna, och han får spela 4 olika mansroller.

Däremot figurerar flera män men då är det kvinnorna som även tar dessa roller.

I musikteatern får vi följa Tora och den framväxande staden. Tora är Sara Sabina Land´s dotterdotter som kommer till världen efter en våldtäkt. Oönskad och ovälkommen. Toras fjortonåriga mor dör i barnsäng och hon växer upp hos sina morföräldrar. För att sedan som tonåring längta efter staden och dess möjligheter. Men får också allt som kommer därtill.

Jag får en pratstund med producenten Suzanne Ernrup som tillsammans med Monica Hassle har hållt i de många trådarna. Suzanne är vi ju annars vana att se både på teaterscenen och i film men har nu alltså valt en annan roll. Vi kommer in på att föreställningen känns högst aktuell med tanke på Metoo och vad som hänt det senaste året och jag frågar om man kan se kopplingar med föreställningen och det vi vill förändra. – Självklart, berättar Suzanne. Detta är en föreställning ur kvinnornas perspektiv och det känns ytterst angeläget att skildra den historien.

Föreställningen produceras av Fogelstad musikteater och det är även den stora Fogelstadkören som håller i musiken tillsammans med fem handplockade musiker.  Jag läser på Svd – Det kommer blir en uppvisning av kvinnokraft på många plan, säger Marie Selander som är konstnärlig ledare och kompositör. Hennes breda kunskap inom världsmusik gör sig påmind under hela föreställningen. Kören är ingen vanlig kör, det är udda taktarter och röstljud. Även DN har skrivit om föreställningen.

Själv fascinerades jag djupt av musiken då jag satt med under repetitionerna. Det är ingen vanlig musik, det är ingen musikal. Det är något annat, något djup som liksom förankrar historien i platsen. Eftersom Marie Selander har levt med föreställningen i sjutton år tänker jag att det inte kan bli på något annat sätt. Hon måste liksom vuxit ihop med berättelserna, då kan det inte bli annat än äkta.

Skammen och nöden. Så närvarande och förankrade i varann.

Produktionen är långt ifrån enbart lokal. Ensemblen kommer från hela Sverige och jag tror att detta måste vara den största kultursatsningen i form av en föreställning som kommunen någonsin haft.

Annika Olsson ser vi i rollen som Tora och här kan man läsa om övriga medverkande.


Scenografi och kostym av Anders Wirén och när jag textade honom imorse för att gratulera till ett makalöst snyggt jobb bekräftade han att det har trollats från knäna. Det där med knapp budget vet jag allt om. Men med hjälp av Viadidakt Arbetsmarknad har nyanlända hjälpt till att bygga kulisser och sy kostym med ett fantastiskt fint resultat. Integration när den är som allra bäst.

När jag plåtade en repetition häromdagen slogs jag över vilken lyckosam scen detta är. Att kulisserna smälter in i befintliga bygnader och djupet är sagolikt.

Alltså – Katrineholm kommun! Det här visar ju att Lokstallarna är vår stads ultimata plats. Låt nu detta bli en vana. Vi har ju början till Sveriges vackraste utomhusscen.

Till och med loken får glänsa från sina stall.

Att scenen vi Lokstallarna ligger mig extra varmt om hjärtat förstår ni säkert. Det är EXAKT såhär jag vill att denna plats ska användas. Ni som läser här vet ju redan mina drömmar för den här platsen, du som inte läst, gör gärna det här!  Och det är ju just här ungdomskulturhuset vi inredde finns!

Sida vid sida av skateparken, sommarskolan där ungdomar som inte nått vårens mål studerar och där man (inklusive jag) håller på att ställa iordningen inför öppnadet av Turbinen, katrineholms nya teaterscen. Älskar när den dynamiska verkligheten nästan överträffar sig självt.
 
Även från baksidan är allt som en dröm.

Den gamla plattan där loken växlade om för hundra år sedan. Nu en utomordentligt smart scen. På ett kick kan stan bli landet och tvärtom.

Katrineholm och världen, 1 september 1937.

Där står han, den enda manliga skådespelaren, Mikeal Mårtensson.

Om man inte håller till här är det kanske svårt att fatta vad jag menar med att den dynamiska verkligheten överträffar sig själv. Men det här stället skulle kunna koka så till den milda grad av kreativitet och ge så mycket ringar på vattnet att de aldrig skulle behöva ta slut.

Kvinnorna & Staden – musikaliskt berättardrama

4 – 22 juli Lokstallarna Katrineholm

Biljetter och spelschema här 

Hittade ett sådant fint ställe häromdagen. Hittade är att ta i. Egentligen så är det min vän Sarah´s barndomshem.  Från början. Men så såldes hela handelsträdgården och villan, sedan dess har jag inte varit där. Men i fredags var jag ändå i krokarna som är endast tio minuter utanför Katrineholm, i Valla. Och jisses. Som en drömträdgård, Valla Handelsträdgård. Ni vet ju min svaghet för det skeva, det oängsliga och när man blir som inbäddad i mjuk grönska. Om ni vet, så visste ju inte ägarinnan och jag är ju inte den som håller det inom mig. Jag tror att hon lade märke till att hela stället gjorde min dag.

Dagen började tidigt på en grusplan i närheten. Vi ordnade inför gatufest.

Lyckliga gatorna  är ett så jäklarns fint intiativ som bland annat är dessa gatufester. Om grunden är att skapa trygghet och gemenskap, taget ur stolthet och engagemang så tänker jag också att det här är vår stans framtid. Om folk går man ur huse och blandar sig lite oväntat sådär, gud vet vad som händer sedan. Åldrar, generationer och olika nationaliteter. Som på ett stort kalas!

All drakflygning i världen hade fungerat galant en dag som denna. Men blåsten rev och drog i det mesta. Och funderade ut finurliga lösningar om barriärer mot blåst. Å andra sidan är det bästa att möta vinden än tvärtom, att liksom räkna med att den lär göra som den vill.

Jag sprang efter silhuetter  i vinden då lampan revs itu. Inte kunde jag låta bara ben i klackarskor med rosett försvinna bland molnen. Fast jag tror inte jag fattat förut att silhuetterna var av de tunnaste papper. Det kom som en överraskning, när de flög så lätt.

Vissa dagar är man mer behov av en sidekick än andra. Fiona kom som en räddande ängel och klarnade upp min vindpinade hjärna.

Den finaste vi har.

De andra gatufesterna går av stapeln i slutet av augusti.

Tillbaka till handelsträdgården. Där körsbären hade tagit över i trädkronorna och man fick korsa bland Rosenskära.

116 olika sorter av pelargoner. Sticklingar att köpa och just nu en hel massa då det i dagarna är lite mer festival för pelargoner. Även sticklingbytarbord! Ta med din egen och få någon annan med sig hem.

Gillade att trädgården inte var sådär robotfierad. Ni vet när det trängs 70 000 exakt likadana petunior. Som om de vore klonade.  Här hade man fröblandningar som redan fått den fenomenala hjälpen att växa upp, när sådana som jag mest tänkte på dahliaknölar och med näsan i krasse-fröna. För fåglar, bin och fjärilar. Det är väl därför vi planterar eller hur? Vad gjorde vi utan dem ändå. Vackerheten får man ju på köpet.

Det är fantastiskt hur snabbt det går att locka dem till sig, insekterna. Visste ni att ungefär en tredjedel av maten vi äter har pollinerats av bin och humlor.

Just den här handelsträdgården verkade ha satsat på sorter som jag inte sett till leda. Egentligen inga konstigheter utan snarare exakt tvärtom.

Ur kompostjorden blir squashen nästan som en djungel. Med blad som parasoll att skugga sig under om man är katt eller så.

Bra lera blir snyggkrukor.

Kanske kröp jag mystiskt i trädgårdsgångarna. Fast det var jag tvungen till. Minns ni att jag vintersådde?! I snön och slasken och glömskan. Då tänkte man ju att det kanske inte blir som mycket av saken. Men vet ni, det blev de skiraste vallmo, måste visa er!

Vildvin, kaprifol och den saliga blandningen. Väldigt mycket vädd, Höstvädd och Grekisk vädd. Jätteverbena. Solbrud. Zinnia. Sibirisk vallmo. Chokladblomma. Bolltistel. Storklocka. Jätteprästkrage. Smörblommor. Mest perenner. Fast även ett-åriga och gärna sådana som frösår sig själva.  Jag hade en plan. Framför allt om högre, rangliga blommor. Gärna de som närmar sig metern innan hösten tar dem. Vildvinet och kaprifolen fick ersätta humlen som fått flytta mot faluröda väggar. Bredvid vildvinet som jag lirkade fram under husgrunden. Hos grannen.

När jag kröp där i gruset så tänkte jag på förgängligheten. Så tydligt när de samsas såhär sida vid sida. Jag är inte alldeles säker på vilken som förtrollar mig mest.

Jag har en plan om en rabatt som blir som en äng med tiden (men allra helst redan om en månad). Fast jag har bara gjort lite på måfå, för jag kommer inte slå den och jag orkade inte läsa på. För man kan ju göra enligt de som vet, fast när allt kommer omkring så kan jag önska mina drömmars äng. Det är en oformlig rabatt som kan sprida sig av egen kraft där gräset alltid har samma färg som en stubbåker. Jag vill att den ska kännas allt annat än som en rabatt, mest som om det råkade visst växa lite här. Jag har planterat jättenära både trapp och spången som löper utmed husväggen. Som en brygga som så småningom blir lite övervuxen. Jag har flyttat växter, delat andra och planterat glesare än annars. Närmaste kanterna har jag sått frön och liksom fasat ut dem i  gräset. Jag tror ni fattar. Och gör ni inte det, så är det inte helt glasklart här heller.  Och såklart var rabatten större än vad jag trodde så eterneller får ta över jorden så småningom.