Our weekend diary.

En helg lika mjuk som en maskrosboll. Har man inte lite svårt att ta in att Sverige känns som Grekland? Någon sade att människan behöver 2-3 månader att ställa om kroppen, att få den i balans liksom. Jag känner mig hur balanserad som helst, dock en aning snurrig av värmen. Det var säkert så man menade.

På fredagen insåg jag att syrenerna sjöng på sista versen. Därför kapade jag av den del av syrenbusken som vuxit över vår köksträdgård. Eller den forna. Den är lite skral för tillfället.

Om vi tycker att dagen är lite sådär lagom vanlig kryper vi alltid in på ett låst, halvt nedbrunnet fabriksområde. Eftersom de hade satt igen hålet i staketet så fick vi trixa lite extra. Men det är det som är grejen.

Jag kände mig lite oansvarig att Svea var med. Bruten, nyopererad arm och allt. Men hon försäkrade att allt var lugnt. Hon använde bara sin ”braiga”.

Gillar att hänga med ungarna här. Inser att det låter en aning knäppt. Men  fantasin efter att ha krupit genom ett hål i staketet fattar ni ju själva.

Det är en annan värld och historierna kommer som ett brev på posten.




Superfin jumpsuit från How To Kiss a Frog. 

Vi bestämde att platsen behövde lite extra glans.

Någon kommer gilla.

Always.

Sedan promenerade vi hem till den vanliga världen, några fantasier rikare.

På lördagen for vi till Trosa. Nomi övervägde i en halv sekund att Trosa kanske var staden man skulle bo i för att snabbt ändra tillbaka till New York.

Vi skulle kolla på Viggo som spelade i sin orkester. Dessvärre blev spelningen tillbakaflyttat 30 minuter, vilket inte funkar i vår värld. När Viggo messade om ändringen stod jag i duschen, perfekt beräkning i huvudet om när vi skulle behöva åka. Jag körde det fortaste jag kunde och lite till, svor flera gånger över att det är längre än man tror till Trosa, Nomi och Charlie blev åksjuka ett par gånger var i vanlig ordning: Det var bara Chester som chillade i baksätet. Fast tänk att vi hann, åtminstone till de två sista låtarna.

Barnen skämdes när jag tjuvkikade över varje staket och smygfotade drömhus.

Och så ån där genom staden eller en det en by, frågade Charlie.

Nomi och Charlie valde plankstek till lunch, jag juicade sedan ett par dagar och drack en Ramlösa. Naturell. Fy fasen vilken syn. Barna och deras plankstekar och jag med min naturella Ramlösa. Haha, vad vi skrattade åt den eländiga synen! De som nästan försvann bakom ett berg av gratinerat potatismos och så jag då. Jag hade dessutom glömt mina juicer hemma så saken blev ju ännu löjligare. Well. Chester väckte uppmärksamhet var han än spatserade. Är det hund??

Kristo hade vi lämnat hemma med en grävmaskin.

Påtal om min man, var detta exakt den sista syn jag såg igår när jag gick och lade mig vid midnatt. Imorse vid 6 möttes jag alltså av exakt samma syn. På allvar trodde jag att han suttit där hela natten. Han hävdade att han sovit men jag vet inte.

Orsak. En rullbandspelare från 80-talet. Så värt att inte sova för.

Alltså. Orkar inte.

”Vänta lite, så ska du få se när den snurrar!!” ”Oh, can´t wait darling….”

Men asch då, jag missade alltsammans för den här lilla gullisen vaknade med famnen full av blommor och choklad. Som hon cyklat halva stan efter under lördagskvällen, helt i smyg. Och googlat på hur pioner såg ut när de var utslagna för att försäkra sig själv om att det var mina favoritblommor. Och sen är det lökkoja, haha! Och frukost eftersom jag ändå slutat med juicerna lagom till Mors dag.

Älskar dubbelrosetten, en utanför och en innanför silkespappret. Och att alla avslöjanden för hemlisen låg kvar på köksbordet.

Äntligen kom luktärtorna i jorden i den nya odlingsbänken. Helt inspirerad av Karin Larsson. Hann inte dahliorna som nu fått en massa blomknoppar där se står i glasverandan. Känns ju bakvänt med ändå lyckligt på något vis.

Firade såklart min fina mamma vid torpet. Myset. Med jordgubbstårta.

Såklart med krattat gårdsplan. Tänker på kontrasten med vår, eller slutar direkt. Likasåbra.

Alla älskar ju att vara här. Även Chester som for runt som en liten galenpanna.

Sommar ändå. Badminton och morfars fiskaremössa.

Måste ha blomlådor.

Vissa, hade dock annat för sig. Alltså. Jisses. Jag vet inte hur vi tänkte. Höftade lite sådär. Vi glömmer alltid hur stor vår trädgård ändå är. Det var inte 100 kvm. 200, 300 ?! I alla fall sjukt stort. Sjukt mycket att gräva, alldeles för liten grävmaskin. Sjukt mycket att kratta jämt. Väldigt många högar grus.

Det roliga är att vi kanske inte tänkt helt klart här. Men den som lever får se. Handelsträdgård kan vi öppna. Eller en pizzeria/bar om sommaren. Eller en grusflyttarfirma.

Dikesblommorna <3