Prideparad! Katrineholm!!!

Jag vet att vi är många som tror på mänskliga värderingar. Samtidigt tror jag att vi måste våga visa det också. Det går inte bara att tänka demokratiskt för tankar syns inte utanpå. Man måste prata öppet om det och visa det. Så länge inte de värderingar vi önskar sätts per automatik så kan vi heller inte tro att förändringen kommer ändå, som på någons beställning. För det gör den inte. Så länge det pågår det motsatta, alldeles fullt ut runtomkring oss och mitt ibland oss, så måste vi visa att det där är inte rätt. Det finns hat, avsky och fördomar och det märkliga är att de märks alltid. De skriks alltid högst och liksom mosar sig fram genom världen. Så ofta och så fruktansvärt mycket. Såsom detta skulle vara sanningen bara för att de syns mest.
Just därför måste vi andra märkas så mycket mera. Visa att vi är så många fler. Att stå upp för andra grundar sig inte i mod, det är så enkelt som en självklarhet. Om det är möjligt gav jag bort mitt mod för länge sedan, till alla de som behövde det mer. Det är exakt det du också gör när du finns bredvid, rakryggad för allt du står för. För kampen är inte någon annans. Den är allas. En ständigt pågående kamp för solidaritet och människors lika värde. En kamp för en sådan värld vi önskar, eller hur? Det är en skam att inte göra det, att inte stå bredvid och tillsammans. Vi som kan och har fått möjligheten att leva i en demokrati. Vi som äger vår röst och inte riskerar någonting alls genom att stå upp för vår sak. Vi måste göra det för alla som lever i tystnad. För att de är tvingade till det och inte har ett val. Idag går vi Pride-paraden för mänskliga rättigheter. För vi har ett val. Vi går för att alla ska ha rätt att bli kära till höger och vänster och allt mittemellan. Vi går för att vi tror på hoppet. Och kärleken. Kärlek alltså. Alltid kärlek. Idag går vi Katrineholms andra Pride-parad. Samling kl.15 i Stadsparken. Info här! Komsi, komsi, nu kör vi!

Förra året laddade vi friskt med glitter och regnbågar.

Vi hade inte riktigt kunna drömma om att det skulle bli en succé men vi var helt klart supertaggade!

Minns att jag förra året hade så svårt att hitta orden när jag skulle skriva om Pride och en intervju jag gjort med en av initiativtagarna. Det kändes så märkligt att skriva om en kamp om något som skulle vara självklart, så naturligt. Kärlek alltså. Bara kärlek.

Men i samma stund då Robin berättade om det som är fint, som en slags sagor där allt gott vunnit, förstod jag att hoppet alltid grusas av alla de som stannat och att kampen är fortfarande just en kamp.

Jag hörde om ungdomar som hånats när de skulle sätta upp en Pride-affisch på skolan. Jag hörde någon som trodde att man var tvungen att vara naken för att få vara med i en Pride parad. Jag hörde om mamman i det demokratiska samhället, som sade att ”det går nog över, vi hoppas det” om sin dotter som var lesbisk.

Och jag var den som inte fick sätta upp en prideflagga i ett skyltfönster till allmän beskådan med en viss signatur. För olämplighetens skull. När 2000-tal känns som medeltid.

Om vi ska krossa alla fördomar och låta alla människors lika värde få full fokus funkar inte sådant. Inte nyanser av tycke och tänk, små uttalanden, saker att slänga ur sig bara för att man kan. Jag är så fruktansvärt trött på det. Det är bara klartext som funkar. Ingenting som kan ge vatten på sin kvarn. Ingenting som kan slå rot i någons okunskap. Ingenting som kan feltolka. Om vi är i samma kamp borde allt vara utan men och omsvep.

I många länder är det straffbart att bli kär i någon av samma kön. I 70 länder är det ett brott som leder till fängelse och tortyr. I 10 länder leder det till dödsstraff. I Tjetjenien pågår en utrensningskampanj mot hbtq-personer. Och det är långt ifrån det första landet liknande saker händer hela tiden. Ett flertal länder avfärdar frågan om hur hbtq-personer behandlas med svaret att det inte lever någon hbtq-person i just det landet. Inte någon endaste en.

Förra årets tema på katrineholm Pride var Tystnad. Tystnad syftar till hbtq-flytingars situation i Sverige och världen. För alla de som inte äger sin röst såsom du och jag. Som asylsökande i Sverige måste du bevisa att du är homosexuell nog. I ett land som dessutom tvångssteriliserade transpersoner fram till 2013.

Ropen skalla – kärlek åt alla.

Årets tema är #normbreak Alla dessa normer som är så många så vi knappt märker dem. Alla dessa normer som vi måste våga ifrågasätta, förändra och bryta.

Vet ni att jag grinade några gånger under förra årets parad? Så galet fint alltsammans.

Jag vet att detta ger ytterligare mod och trygghet till alla de som växer upp här. Att de alla, trots att det inte alltid är självklar åsikt från alla hem, kan bygga ett mod som kommer ta dem långt i livet. Ända fram liksom.

Robin, en av de som startade upp Pride. Jag vet att de fick kämpa och att det var en uppförsbacke utan dess like. Men succén var helt klart ett faktum.

Och det bäddade helt klart för att årets parad har så mycket mer uppbackning.

Vi går för alla ska ha rätt att bli kära till höger och vänster och allt mittemellan. Vi går för mänsklig rättigheter. För att vi tror på att kärlek, ALL KÄRLEK bygger denna värld. Punkt.