Okategoriserade

Hon försvann en förmiddag på Nordiska Museet…

När man får en inbjudan om frukost i Hazelius bibliotek på Nordiska Museet är man ju inte direkt sen med att tacka ja. De behövde ju inte fråga två gånger, så att säga. Det var Elsa Billgren som tillsammans med Nordiska Museet bjöd in till frukost och en liten promenix i hemliga, och för allmänheten stängda rum. Tycker du det låter som världens drömmigaste förmiddag? Då kan jag lova att den var ÄNNU drömmigare än du kan ana.
Jag har hängde rätt mycket på Nordiska när vi hade småbarn. Regniga dagar och vinterhalvåret vart man specialist på att nosa upp härliga ställen där barna kunde leka loss, Nordiska Museets lekstuga var exakt en sådan plats.

Allt är på låtsats, oömt och vackert. Men ändå som på riktigt, på en bondgård i slutet av 1800-talet. Perfekt kombo.

Här kan man leka i handelsboden, åka häst och vagn tvätta kläder i ån och mjölka korna.

Sådana här ställen är i mina ögon den allra bästa barnaktiviteten. Oftast är det inte hysteriskt och proppfullt utan bara lugnt och mysigt. Det kostar inte skjortan, eller egentligen pyttelite, men ändå kommer all fantasi på köpet. Sedan tar man lunch i restaurangen bredvid.

Ja nu var det ju inte lekstugan det här inlägget skulle handla om. Men jag var bara tvungen att göra lite reklam för detta ypperliga lekställe. Nu vidare till den där drömmiga dagen.

Hej, här står Elsa Billgren och posar dagen till ära, som galant värdinna.

Hazelius bibliotek alltså. Innan var jag ju tvungen att googla denna Hazelius och så snart jag fick chansen så bad jag om berättelsen bakom. Bakom hela alltet faktiskt. Grundare av både Nordiska Museet och Skansen minsann. Artur Hazelius blev under en resa till Dalarna 1872 lite nervös att allmogekulturen höll på att falla i glömska för framtida generationer, alltefter städer växte fram och industrisamhället skapades. Där och då fick han helt enkelt ett infall om att börja samla föremål från den tidens nutid. Det infallet kom att leda till en samling på ca 1,5 miljoner föremål, en fotografisk samling på 6 miljoner bilder och ca 4000 hyllmeter böcker. Hazelius försåg sig med sk ”skaffare” runt om i landet, ett gigantiskt nätverk som hjälpte honom att samla föremål. En intressant vinkel är att denne Hazelius saknade kapital för samlingar eller framtida bygge. Så alltsammans är alltså skänkt på ena eller andra sättet. 1907 invigdes sedan Nordiska Museet på Djurgården. Egentligen var det meningen att museet skulle bli 4 gånger så stort men det är ju inte direkt sparsmakat ändå i sin storlek.

Nu hade ju mer än gärna kunnat lyssna i veckor på alltsammans, men nu var det ju flott torsdagsfrukost på schemat. Men jag tackade genast ja till framtida besök och evighetsberättelser.

Anna, Elsa, Matilda & Marlene.

Lollo från Vintagefabriken.

Så mycket fotograferande så att kaffet kallnade. Men det är sådant vi gör. Och släcker lampor. Och flyttar grejor.

Men så småningom tog vi en rundtur i biblioteket. Finbläddring på hög nivå.

Tror jag lyfte, vände och vred på varannan sak. En bok måste ju tittas inuti. Viktor Rydberg´s alltså.

Sedan delade vi upp oss i grupper. Vi skulle på promenad i museets allra hemligaste vrår. Min grupp begav sig till kostymförråden. Och jag dooog. Alltså. Jag vill tillbaka. Jag vill tråckla på mig vita bomullsvantar och lyfta ur varje grej ur sitt gömme. Jag vill höra alla historier, namn på dem som bar allt det tjusiga och varför saker har sett ut som de gör.

Elsa i ett skoförråd. Där passar hon fint tycker jag.

Lite vardagsdojjor.

Helt vanliga tofflor. Såklart.

Snacka om skoinspo.

Att gå vidare såhär känns i magen vill jag lova. Lite svepande gardiner och knarrande dörrar. Exakt där vill man ju smyga runt. Lapa solstrålar från ett fönster och sedan dyka ner i magasinen igen. Emma spanar.


Sådant man sparar på om man hette Hazelius.

Ida Fondell hade skänkt både gigantisk hattask…

…med innehåll av hatt insnurrad i en fasan. Samt en boa av en annan fasan. Och en muff. Med tanke på min fågelfobi så hoppar vi denna studie i fasan- accessoarer.  Tydligen var fasanerna skjutna av den äkta maken, det var sådant man gjorde som kärleksbevis.

Skolådor.


Som julafton. Drottning Victorias klänning från 1908. Lägg av.

Såklart man matchar såhär 100 år senare.

Jag kan inte sluta drömma om att jobba såhär. Som att tillbringa dagarna i en skattkista ju. Risken är väl att jag inte skulle få något gjort. Drunkna i enastående sömmar och hantverksprecision med råge.

Och sådant här. Jag skulle säkert få sparken inom kort. Inte få något alls gjort.

Nathalie och instamoment. Det var ju en hel del. Vi hamnade tillsist i självaste fotoateljén där ljuset var totalt magiskt. Elsa hade tagit med sig en drös med klänningar. Allt var vackert så jag rös.

Elsa i sitt esse. Det där som hon är så bra på. Det snackades klänningsdrömmar och vintagetips.

Om ni kikar på mina sparade händelser på instagram ser ni mig intråcklad i den här skönheten. Den var så himla fin och är fullt hyrbar via Elsa.

Så även denna som hon själv gifte sig i.

Förstår ni hur det känns att klättra ut på taket på just Nordiska Museet ?  Från dess ateljé? Det känns såhär typ: Tänka sig att just jag skulle äga den här enkla ateljén. Den är inte stor, det är många trappsteg dit och lite halvmeckigt ända ute på Djurgårn. Men äsch, jag kan ta det. Innan jag börjar jobba om dagarna möter jag solstrålarna på taket. Och efter dagens slut kryper jag ut genom fönstret med en filt och somnar under stjärnorna. Så well… Det. Är. Fantastiskt. Eller hur Emma?

Gustav, Anna och kamerasamlingen.


Jag vet att Anna drömmer här. Hur hon ska få tillgång till denna fotoateljé? Kika på hennes magiska inlägg från dagen.

Tack Elsa och Nordiska Museet. Sicken drömdag ni hade ordnat.

Självklart var jag sist ut från huset. Glömde telefon i ateljén och var tvungen att kila tillbaka. Själv skulle jag nog också kunna glömmas bort på ett sådant här ställe. Slukas upp av själva huset liksom. Tänk va, hon försvann en förmiddag på Nordiska Museet och återfanns aldrig. Sorgligt på sitt vis men drömmigt värre om det vore på låtsats. Så levde hon lycklig i alla sina dar bland samlingar och böcker. Och hur många fotografier var det nu…? 6 miljoner väl? Jag skulle i alla fall ha att göra. Om allt vore mer på riktigt kanske det vore smartare att forska på gamla dar. Hörde att man får sitta i biblioteket då…

Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM

2 Comments

Leave a Reply

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *