OUR WEEKEND DIARY

Modefoto 1 år och lite skog.

Igår började jag på den här kursen. 1 år av kurs! Inte varje dag då, men ändå. Jag vet inte när det hände! Pepp, sjukt pepp. Jag har inte riktigt glasklart för mig hur mina förväntningar ser ut. Magkänslan är dock att detta kommer ge mer än vad jag kan ana i förväg. Jag vill nog mest ha kul, ge mig ut lite på hal is, du vet där man inte är så ofta. Just att bara göra det där som känns lite extra läskigt. I och för sig gör jag nog just så, ganska ofta. När jag tänker efter. Annat var det förr, då ville jag vara på säker mark helst. Kanske är det åldern och klokheten som satt in.

Såklart kommer ni få se lite vad vi gör. Igår handlade det om upplägg och modefoto som genre. Hjärnan gick verkligen på högvarv under tågresan hem och jag kan bara konstatera ännu en gång att foto gör så himla mycket intryck på mig.
Det är proffsiga Emma Svensson som även bloggar på Elle, och hennes team som håller i kursen. Emma är ju inte bara en av Sveriges främsta fotografer, såhär mellan varven av fotograferingar och workshops så är fullt sysselsatt med att bestiga berg. Kolla in det här projektet, 49 peaks in 1 year ! Hur coolt!? Jag kan faktiskt inte riktigt slita mig, klickar mig in på varenda äventyr och funderar på vad det gör med en, där på toppen närmast molen. Eller i själva molnen är det ju faktiskt. Och jag trodde nog hon hade ett helt entourage i hälarna men ”nej, mest är jag ensam”. Och jag frågar igen för att vara säker. Jo, ensam liksom. På en bergstopp. Eller 49.

I brist på större äventyr tog vi en frukost i skogen imorse.

Fast alltså, skogen är stor för en liten valp! Den är magisk och som ett cirkusland!

Och med ett par enkla äggmackor i ryggsäcken så blir det alltid en kul stund för alla inblandade.

Frukost i mossan är alltid så mycket bättre. Det här var precis innan Nomi fick björnkänningar. Chester tog dock detta med björn rätt lugnt.

Annat var det med spången. Nu var det andra gången i livet men helt säker kan man ändå inte känna sig i magen.

Jag köpte den här jackan innan Chester ens var påtänkt. Men vore jag inte så frusen så skulle jag nog mest använda den i skogen, tidiga söndagmornar. Fatta det komiska där jag och kappan plus två valpar i samma färg och struktur är ute och går. Någon kanske får  Cruella de Vil – vibbar och det vore ju hemskt.

Gosevalpen. Nu är Chester drygt 4 månader och jag konstaterar förvånat att vad bra allt har gått! Jag trodde ju verkligen att allt skulle bli superkämpigt, megasvårt och så in i vassen krångligt. Jag hade förberett mig på sömnlösa nätter och ett sönderbitet hem. Däremot hade jag inte förberett på något annat sätt…. Läst på och sådär. Nu kan det säkerligen komma perioder då allt blir upponer och allt vi lärt varandra ställs på ända. Men såhär långt, är allt prima. Idag tog vi väck det sista ”gallret” hemma och han kan röra sig fritt i hela huset. Bara en sådan sak. Han är lite som vi känns det som. Gör lite som vi, är lite som vi. Beror på dagen och stunden på något vis.
Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM

One Comment

Leave a Reply