Tänk att de och huset fann varandra och att de landade såsom på molnen.

Det här är Lilly. Hon, hennes lillasyster Evy och hennes mamma och pappa har flyttat in i världens finaste hus. Huset ligger stort sett i hästhagen åtminstone så nära man kan komma en hästhage eller för all del även en kohage, utsikten är som världshaven fast det är gyllene fält. Jag tänker att innan någon gick loss och renoverade lite 80-talsaktigt på sina ställen så var nog hela alltet som Villa Villekulla. Kolla bara här på trapphuset. Helt galet ljuvligt ju.

Det extra fina är ju att huset inte ligger alls särskilt långt från där vi bor. Nu ska ju våra vänner ha det som sommarhus men jag lovar att de kommer inte längta sig tillbaka till lägenheten i Stockholm så värst mycket. Och ingen är gladare än vi för det. För vem väl inte alltid vakna såhär? Sovrumsutsikten. Alltså, jag sade ju att det var som havet. Samma känsla liksom. Jag lovar att Sarah och hennes familj kommer bli specialister på hur fälten beter sig innan åskan, räkna till miljarder av molnfigurer, se hur regnet flyttar sig till ena sidan av utsikten till den andra. Hur de kommer förundras när världen färgas röd framåt hösten och när alltihop är bländade vitt. Och de kommer se de allra första vårtecknet lite från ovan, lite tidigare än alla oss andra. Nu kikade vi mest på korna som betade precis under fönstret. Liv och Viggo hittade tydligen bästa uppkopplingen. På stenen, där mitt i kohagen. Bara en sådan sak. Vad ska man med Stockholm till då?

Vi gick runt i ALLA hus de nu har i sin ägo. Vi smidde planer som om det inte fanns någon morgondag. Eller egentligen precis tvärtom. En massa morgondagar utan slut, helt plösligt kändes allt så himla enkelt. Yoga i huset från 1898 med det sagolika plankgolvet.  Ateljén bara stod där, den hade säkert aldrig varit ateljé förut men någon gång måste ju vara den första. Och jag spanade var ljuset hamnade framåt kvällen och förklarade hur lätt det är att göra hål i hus. Vi planerade fester och kräftskivor och kanske var jag lite påstridig om var gästerna kunde sova.

I såhär gamla hus får man räkna med en annan fjäril som flugit vilse och somnat in på fönsterbrädan.

Fast ändå så vackra där de sov.

Nyckel som barna hittade under bråte och skrot. Det är självklart att det var just den nyckel som varit på villovägar i all världens dar.

Vissa rensade ogräs och rötter efter lunchen.

Medan andra sådär i hemlighet inte kunde hålla sig ifrån att kika under plastmattorna. Nu ska jag ju inte säga att vi tjatade. Jomen. Lite då. Vi sade att vi åtminstone kunde hjälpa till att kika. Liksom hjälpa till lite på traven. Att det faktiskt inte betyder alls att man behöver dra bort hela alltet. Att man kan göra ett litet, pyttelitet hål och endast titta. Det sade vi faktiskt. Både jag och Kristo är ju stormförtjusta i just den här grejen. Att liksom lyfta på mattor och se vad som finns under. Och nu har vi ju liksom inga egna golv att tjuvkika under. Längre. Men alla dessa golv. Två lägenheter i Stockholm, ett stort hus. Det är ju såklart att man liksom inte frågar en extra gång när självaste husägarinnan har sagt – okejrå!

Alla ni som varit här, känslan?!! Den är så jädra spännande så man vet ju inte var man ska ta vägen. Och titta plastmattan var inte ens limmad! Bara lite futtig tejp.

Och sedan då… när man ser vad som finns under. Att de där plankorna är exakt som de sågs ut när de lades in 1909, då måste man ju skrika av ren lycka. Det är så magiskt. Hej trägolv liksom! Det tog lite sådär 100 år innan någon befriade dig. Och ja, jag veeeet. Vi sade ju att vi bara skulle kika. Men när vi ändå hade kikat så kunde vi väl titta lite till. Och mattan åkte ju ut av bara farten. Nästan av sig självt faktiskt.

Evy åt melon på den andra sidan plastmattan.

Allt medans vi andra var i himmelriket. Vi rullade ihop plastmattan och bröt spånskivor. Och började dra spikar.

Det var ju kanske inte direkt planerat det här. Vi skulle ju käka middag och hänga mest. Men får man feeling så får man. Och jag kunde väl i och för sig ha lånat några andra kläder men allt kom så plötsligt på. Fast det fanns värre saker, som att jag drog spikar så frenetiskt så jag fick blåsor i händerna. Ajdå.

Barnen roade sig själva.

Men jag snodde dem lite då och då. Gullisar!

Många spikar blir det. Helt intakta och bara att återanvända.

Jag påminde Lilly om lägenheten där hemma. Det är ju lätt att glömma såhär på avstånd.

Sommarfötter.

Sådärja. Två timmar tog det allt som allt. Efter såpningen så tackade vi Sarah och Patrik så väldigt mycket för gästfriheten att få riva ut golv såhär. Kanske inte alla värdar som skulle säga, jamen vi gör´t! De sade att det kanske inte är alla gäster som frågar heller…

Under trappor måste ju vara drömmen självt. De här tre tog tillfället i akt , när andra var upptagna, att släpa ner allt vad sängkläder hette.

Och den lilla kära punschverandan…

Den som ser ut att vila på molnen.

Absolut bästa färgerna på ros.

Observera den puderrosa pärlsponten. Sade ju att det är som Villa Villekulla.

Ja host. När vi ändå var i farten var vi ju tvungna att hjälpa till med det där tjuvkikandet. Såklart väldiga flotta plankor där med. Och även under heltäckningsmattan som leder ända ner till undervåningen. När vi kände att trappnosen fanns kvar kände jag nästan ett sting av avundsjuka. Våra trappnosar sågade de ju bort när de täckte in trappen med matta på sjuttiotalet. Smart värre…

Det finns en kattvind som är större än alla andra kattvindar.

Där kan man springa det fortaste man kan.

Och kika på korna eller kanske mest himlen. Är man liten så är man.

Det nya sovrummet med citronsåpadoft.

Tre kakelugnar. Och världens största bok som vi hade med oss i inflyttningspresent. En gästbok som också är en husbok.

En 14-åring och en snart 13-åring är en utmanande historia… Och ja det är inte den snart 13-åriga till höger. Missvisande text.

Solen gick ner mellan regnskurarna.

Så här på replängds avstånd är fåren inte särskilt läskiga. En viss donna kände modigheten komma smygande..

Önskar att vi visste exakt hur huset såg ut innan man satte dit plattorna. Det är smått magiskt att under de där grå plattorna sitter fasaden kvar exakt såsom man spikade över den. Om man tycker det är drömmigt att leta fram de gamla trägolven vad ska då inte detta projekt vara. Förstå första plattan! Halva fasaden! Ena gaveln! Jag måste bli inbjuden…

Vi pratade om det där med regnbågens slut och att skatten alltid ser ut att vara jättenära. Varför går man aldrig dit då? Ja, det är verkligen den stora frågan.

Så kom solen igen. Och lite vind i håret.

Den hade alltså bara gått ned på låtsats.

Kramkalas…

..och pussarna, de haglade.

Ända till solen verkligen försvann över åkrarna och middagen var klar.

Är så himla glad för våra vänners skull. Att de och huset fann varandra och att de landade som på molnen. Att känna i magen att vänner hittar hem är minst lika fint som att själv göra det. Och av rent egoistiska skäl är jag överlycklig. Att veta att den här vännen som varit så långt borta så länge,  snart kommer bara vara en liten pyttig biltur från mig gör mig helt mjuk av lycka. Hon ska bara bo lite i Karlskrona först men sedan så.

Nyp er i armen finingar, det är ert!