Hemma hos Numero 74 ägarinnan.

Fick jag välja en plats som gav mig all världens inspiration så skulle det helt klart vara hemma hos Poupy. Ägarinnan av hela Numero 74. Jag får ofta en massa frågor och senast igår om jag säljer Numero 74. Det gör jag ju inte för jag har ingen sådan affär längre. Bara en sådan här affär som fylls på med fotoprints alldeles strax. Här kan man läsa om varför jag valde att stänga och mina tankar om detta. Också om vilken bild som gjorde att jag idag jobbar som Numero 74´s fotograf. Och hur var det nu det började: ”Mokkasin tog Numero 74 till Sverige och jag vill nog påstå att där och då ändrades vår allmänna syn på barnrumsinredning. Färger som inte synts så mycket härhemma blev superpoppis, och var helt klart här för att stanna. Ibland undrar jag hur många sänghimlar i dammiga färger som hänger i bara de svenska hemmen.” 

Men det här huset. Ett ombyggt hus, från de äldre husen i Chiang Mai. Allt trä i dörrar, inredning och möbler är återanvänt gammalt trä. Ett lågt bord som är två grova plankor med hjul. Dynor och en massa kuddar som sittplatser.

Så nära ute  att man kan liksom välja själv om man tar tuppluren inne eller ute. Eller både och. För en tupplur absolut efter middagen.

Emaljtallrikar med blommor hade ju varit tjusigt att äga själv.

Om inte för att göra en tallriksvägg av. Från golv till taknock.

 

Borde inte alltid trappor vara såhär. Rummet därunder får man ju ändå. Men med tak mot resten av världen.

Små låga bord här och var. Tar inget av luften i huset men nästan som svävande brickor. Insåg precis att min man och Poupy har samma typ av hårsvall, haha!

Knappt de märks eller hur? Borden alltså.

 

De lagom låga skåpen med skjutdörrar älskar jag.

Att djupet inte är mer än vad som behövs för ett handduksvik. Eller en minivespa för all del.

Och dagbäddar. Som alltid blir degbäddar i autokorrekt. Men exakt så ju. Mer bäddar att dega i. Det är vad folket behöver om du frågar mig.

Ett skåp kan vara en ram av fyra gamla drivvedsplankor. Inte en millimeter djupare, det är det som är det fina. Och en dörr, gärna spegel!

Innerfönster. Ni som läser här vet att vi har petat in just innefönster där man minst anar härhemma. Det är ju väggar men känslan blir den motsatta. Skrev om det där någongång.

Själva reflektionen är ju också något man välkomnar. Om man kikar noga så ser man att det är ett kök på andra sidan och öppet mot trädgården bakom ryggen.

Köket med ho av betong och vred som något från en verkstad. Spegel ovanför diskhon provade vi för en massa år sedan, snacka om inte samma känsla men det var så jäkla fint och härligt. Kul att jag skrev om önskan om spegelvägg ala 80-tal. Vi letade ju fram just en sådan någon månad senare och Nomi saknar den fortfarande.

Också smart och tjusigt. Att bygga in på detta sätt.

Guldlocksburkar är alltid fint. Återbruka alltid när du kommer åt.

Smart diskställ när luften är varm.

Golven och väggarna är råa och ger nog det lugnaste av lugn. För att inte tala om den svävande dagbädden.

Den här vyn är så galet perfekt tycker jag. Dagbädd att gunga i, en meter till utomhus och ytterligare en till poolen. Och så en bastmatta som binder ihop allt.

Ni är ju dessutom många som frågar om Numero 74´s kläder. Jag tror inte de finns i Sverige tyvärr. Smallable har en hel del. Annars leta på store locator.

Jag tror Poupy sade att hela livet ryms i hennes handväska. Mycket för hon far mellan företagets olika platser. Därför är det extra fint att det här huset känns så himla mycket hemma. Långt ifrån ”bara ett hus”.

Jag sade ju att det var tallrikar ända upp i nock.

Jag hittade huset vid Ping river igår. Det hade jag minsann bloggat om men glömt att lägga i Chiang Mai-kategorin.  Men kika, bildsvepet från när jag gick upp i gryningen.

Och påtal om ett annat bildsvep. Kolla Krickelin´s bilder från när hon var hemma hos oss. Det är något speciellt med att se sitt eget hem från någon annans vinklar och tänk.