Det var en yttepyttestund men ändå.

Om vi ska tala om det här med hästar så är jag allt tvärtemot bilden ovan. Jag är livrädd! Superharig och darrig även om det inte är jag som är i närheten. Det räcker med vetskapen att mina barn hänger i hagen så är jag knäsvag på ett ganska så irriterande sätt. Man vill ju liksom vara modiga mamman, alla kategorier. Alltid. Men så ser ju inte verkligheten ut alla gånger.

Jag fick för mig, när jag var 20, att kanske skulle man börja på ridskola. Sagt och gjort. Och blev sparkad på låret. Efter det gick det bara utför tills ridfröken sa ”du är ju så rädd att det är lika bra att du slutar”. Pedagogiskt värre kan man tänka och efter det har jag inte närmat mig en häst. Så ni fattar säkert att sätta mig på en hästgård där barnens nyvunna kompisar är sju hästar, är som att sätta mig på terapi. Ren och skär kbt.

Varsågod, oredigerat jobbkaos. Folk med rädslor är ju bra på det där med undanflykter. Jag har väl aldrig varit så tacksam över eviga deadlines under en semester. ”å nej, jag kan inte rida för jag måste jobba färdigt”.

Men nu råkar ju Tilde vara raka motsatsen till den där ridfröken på ridskolan. Så efter en vecka med hennes mindset som avspeglar sig på hela den här gården, i luften man andas. Så jag tog några djupa andetag. Och motade rädslan i grind. 25 års hästfobi var dags att botas. Åtminstone lindras. My god, jag var skakig. Jag var matt av rädsla och funderade över skengalopp och avkastningar. Och hur jag kanske bara skulle stjälpa av sådär per automatik. Men som sagt redan här började det kännas bättre. Det var  något hon sade, något hon gjorde. Hon här till vänster.

Ju mer vi red där genom äppelodlingar och fält rann det liksom av mig. Eller det där var kanske en överdrift men genom stigen till stranden och havet, tänkte jag mer på intressanta samtal och att ducka för grenarna.  Att ha tryggheten själv vid min sida betyder ju att vid varenda signal Börje gav var det ju någon som kunde säga, ” det var en fluga som kittlade honom” och jag förstod att det betydde inte att Börje skulle stegra sig och sätta av mot världens ände. Tilde fick mig att förstå att det hela handlar om ett samspel och hästen väntar på min signal. Ger jag den inte ett tecken så får den liksom inte för sig att göra precis tvärtom.

Andreas var ju inte rädd, bara allergisk.

Tur att Tilde lånade min kamera. Bildbevis är alltid extra flott.

Jag och Börje och havet. Och nu kommer du inte tro mig. Och fast det bara var en yttepyttestund och mina armar och ben fladdrade som en trasdocka och jag skrek högt hela tiden så…. galopperade jag genom äppelodlingen!! Fatta ?! Jag fattar det inte. Tack Tilde! Det hela känns större än själva havet.