Jag postade ett inlägg om jämställdhet för ett tag sedan. Lite såhär skrev jag:

Vi måste ge mer av de kvinnliga attributen i pojkars uppväxt. Att få dem att förstå att mjuka värderingar, de som vi ofta förknippar som kvinnligt, är precis lika viktigt att bära med sig, om inte viktigast, om världen ska bli hel igen. Idag känns det som om den manliga normen betraktas som den de flesta vill eftersträva. Jag uppfattar det som om handlar om att man ska förminska det kvinnliga, att de kvinnliga attributen skulle på något vis vara sämre. Problemet med jämställdheten är ju inte att kvinnor är just kvinnor och att män är män. Jag är sjukt stolt över att vara just kvinna och älskar allt som anses just kvinnligt och feminint. De egenskaper som anses typiskt kvinnliga är ju helt enkelt så sjukt bra att äga. Jag vill inte att vi kvinnor ska ändra oss för att samhället ska få den förändring som krävs. Problemet är snarare att män dikterar villkoren. Jag skulle hellre se en värld där vi strävar efter kvinnlig norm och mjuka värden. Och glöm ALDRIG, att de redan uppväxta männen också måste ta ett ansvar. Ett jättestort ansvar. Barn gör som de vuxna och lär av dem. Dagens män måste vara förbilder för sina barn, sina söner och döttrar.

För det är det jag tror på.

Jag fick under samma inlägg en kommentar som gjorde mig en aning ställd. Kanske mest för att jag inte riktigt förstod kommentaren, då den sade emot sig själv.

Ibland funderar jag på att vi är många som omedvetet är en produkt av normerna som samhället bygger på. Det gäller även mig själv. Kanske yttepyttelite och så det nästan inte märks, men ändå så tydligt om man öppnar ögonen i varje sekund och vänder och vrider på orden. Om man helt ärlig och självkritisk. Kanske inser man om man analyserar sina egna uttalanden och beteenden att våra samhällsmönster liksom har nästlat sig in nästintill omärkbart. Att samhällssystemet är orsaken till detta och det är svårare än man tror att slå sig helt fri från den beteendenorm som råder. Inte för att man anser att det är rätt, inte på något sätt, utan för att det liksom bara sitter i ryggmärgen. Lite så tänker jag om kommentaren jag fick, inte kan det varit exakt det som skrevs som menades, eller?

Ibland blir jag rädd sådär i efterhand att en felsägning (men inte en helt uppenbar sådan) som går av bara farten ska sätta sår hos andra. Rädd att inte vara den förebild jag önskar, fullt ut. Jag vill bryta normer men ändå så har ju även jag formats av samhället och dess rådande struktur. Å andra sidan vet jag att mina värderingar är tydliga och jag tror såhär: är man medveten och självkritisk så ska det nog ordna sig tillslut. Den primära huvudsaken må ända vara att man kämpar för jämlikhet och människors lika värde, oavsett kön, etnisk bakgrund och sexuell läggning. Punkt.

Jag tänker att det är viktigare än någonsin att ta ställning. Och våga dela med sig av de tankar man har. Världen ser ut som den gör och även på nära håll ser vi sådant som talar emot att vi sätter medmänsklighet allra högst. Och idag är det enklare att hata, det är enklare att smutskasta och mobba, genom alla digitala kanaler som finns. Du behöver aldrig stå till svars, du kan till och med vara hemlig. Det är en utveckling som vi aldrig får blunda för, utan snarare vara supermedvetna om att det är så det fungerar idag. Hålla koll och se signaler är något vi måste se som lika självklart i den digitala världen, liksom den som vi kan ta på.

Men man också vända på det. De digitala kanalerna öppnar även för att ta ställning och dela med sig av tankar. Att vara förebilder. Ge kraft till andra för att våga förändra. Att våga säga ifrån och ingjuta mod. Det finns så mycket stöd i varandra. Att alla som kan inspirera gör det och på det viset ger styrka till de som inte har den. Ännu. Att ju fler vi blir som vågar ta ställning, desto mindre plats finns det för hatet att växa. Vi måste backa varandra, våga backa.

Jag ÄLSKAR Backa Systerskapet. Backasysterskapet är en rörelse för systrar som backar varandra. Systrar som står upp för sig själva och andra. Som vågar ta sin plats och inte låter sig begränsas av normer. Som hämtar kraft och inspiration i systerskapet, som ser sina medsystrar som kompetenser och möjliggörare. Det krävs mod och kraft att våga förändra och vi behöver vara många som backar. Backa Systerskapet drivs av Fryshuset, projektet startades tillsammans med bla Hanna & Amanda från Perfect day.

Utdrag ur manifestet. 

Vem kan bli Backare?
Alla som vill backa och ge plats åt sina medsystrar kan kalla sig Backare.

Alla som identifierar sig som en syster och vill vara med i ett systerskap kan bli medlemmar i rörelsen #backasysterskapet. Du blir medlem i rörelsen #backasysterskapet genom att gå med i Facebookgruppen #backasysterskapet och ta del av manifestet.

Som medlem i #backasysterskapet använder vi ordet syster, för att inkludera alla som vill vara med i ett systerskap. Med syster menar vi tjejer, icke-binära och andra som identifierar sig som en syster och vill vara med i ett systerskap.

När backar vi?
När någon blir hatad på nätet genom att använda hashtag #backasysterskapet

När du vill synliggöra en syster som står upp för systerskapet

När du vill synliggöra en syster som helt enkelt är en grym människa

När vi vill visa på systerskapets styrka och kraft (goda exempel)

Var backar vi?
Backandet är lite som en livsfilosofi, det kan ske överallt och när som helst, på bussen, på jobbet, i skolan, i basketlaget och i sociala medier. Vi backar där vi ser att det behövs.

Hur backar vi?
Vi backar genom att vara inlyssnande, förstående för allas olikheter och respektfulla i vårt bemötande. Vi ser människors inneboende kraft och står upp för våra systrar, så de vågar ta den plats de vill. Slut upp bakom dina systrar och backa där det behövs.

Payitforward: Backa dina systrar genom att posta din story under hashtag #backasysterskapet. Lyft, synliggör och inspirera andra att göra desamma.

I samma veva vill jag bara säga hur jag vill göra från min kant så att säga. Jag vill att mina döttrar ska backa systerskapet men också att mina söner ska göra det. Jag vill att mina tjejer ska ta plats, vara modiga! Jag vill att mina söner ska vara precis lika modiga och våga stå upp för exakt samma sak. Att de också ska förstå fullt ut vad allt handlar om. Inte att de skulle vara sämre än sina systrar, som någon kompis till min son uttryckte det. Nej, såklart inte. Så mycket vet de, om allas lika värde. Det sitter i benmärgen att alla är vi lika värda, oavsett kön, etnisk bakgrund och sexuell läggning. Och det värdet går ju liksom åt alla håll. Det är också viktigt att de förstår historien och varför vi kämpar mot normer i samhället. Det är viktigt att ha vetskapen och inte bara landa mjukt i att deras förutsättningar skulle vara bättre, i och med att de föddes som pojkar. De ska även ingå i systraskapet genom sättet att stödja. Alltid. De ska också låta sin röst vara hörd, en röst som talar för ALLAS lika värde. Vissa menar ju att systerskap inte kan inkludera män. För att vi kvinnor bär på en annan erfarenhet, suttit i samma båt liksom. Jag kan absolut förstå det argumentet men om män är formade av medvetenhet är det precis samma sak som vi engagerar oss i andra människors kamp. Jag går Pride, för jag vill stödja. Kamp som kamp. Handlar det om mänskliga rättigheter så stödjer jag. Handlar det om människors lika värde måste vi alla hjälpas år. Alla vi som tror att världen kommer bli bra. Jag tror på att resa sig upp tillsammans. Ge svar på tal och liksom slå tillbaka. I det fallet är vi alla som syskon.