kids and the woods

En av de fina sakerna med mitt jobb är att vi får tillverka saker. Det behöver inte vara något märkvärdigt och stordåd men ändå får man använda tankarna på bästa sätt enligt mig. Och man får ta vad man har. Nu är det ju inte så att vi bor vid världens ände men utbudet är i alla fall inte så stort, så man får helt enkelt göra själv om man nu inte haft planeringen i bakhuvudet. Inför plåtningen för Numero 74 häromdagen tog jag de tjockaste stråna jag kunde hitta i trädgården. De hade torkat under sommaren och var perfekta till pilar. Jag tejpade ränder, sprayade färg, slängde på lite guld, knöt lite läderband, gjorde skåror, skar ut fjädrar och pilspets i kartong. Sedan pratade vi om vad vi tänkte när vi såg en pil, och kom fram till att det endaste var kärlek. En instagramläsare upplyste mig så fint om att det nog är så mest överallt. Hon hade läst om en indianstam där kvinnorna tatuerade en pil för varje barn. Tatueringen satt på arm eller ben med spetsarna riktade mot sitt hjärta.

 

Dagens stora händelse var i en heliumtub. Nu visade det sig att ballonger klädda i tyg inte orkar trots helium men skoj var det så länge det varade.

Vi for ut till skogarna. Svea fick uppgiften att passa fåglarna och alla fjärilar.

Det är ett minst sagt ärofyllt uppdrag.

Vissa andra tog också sin nya roll med fullaste allvar.

Att plåta ett barn är easy peasy, två likaså, när de är fyra går det sådär ibland och åtta är hemskt härligt men man ska ju inte inbilla sig att alla samtidigt vill vara med på bild eller ens överhuvudtaget tänker att de är med i en bild. Oftast är ett par i en helt annan värld. Och när just de är tillbaka i verkligheten har någon annan hamnat någon annanstans.

Och döda trädstammar ska flyttas. Bara en sådan sak.

Molly och Theo. 

 

Vi höll till alldeles i närheten av mina föräldrars sommarstuga. 

Pappa flyttade rosor som ska ner i vår rosenrabatt.

Under kastanjen, vid det allra minsta bordet delades sanningar. Och förmodligen ett och annat påhitt också.

Tur att mamma hade bakat en massa goda sockerkakor.

 

Back to work.

Kärlekspilar var det.

Isa och Ella.

Batman dagen till ära. Det är en fröjd att plåta Numero 74´s utklädningskläder. Allt är genomtänkt i minsta detalj och så himla vackert. Inte sådär som det kan vara när det kommer till den här typen av kläder, plastigt, blankt och allmänt förfärligt. Många av kläderna funkar ju på vilket kalas som helst.

Och det är ju en lycka att jobba med detta företag där hjärtat sitter på rätta stället. Har ni läst mitt inlägg om hur de jobbar, om inte gör det, det är fantastiskt! Alltså hur Poupy med team och anställda driver Numero 74. Min drömförebild när det kommer till företag.

Alltså denna höst. Det var som den mest stekheta högsommardag.

Tur att fåtöljen var med.

 

Så jädrans gullig.

Dagens mest imponerande kostym tillhörde Charlie. Det var alla överens om.

Lovar att det var allt annat än svalt att vara kanin en dag som denna.

Bra med bärhjälp.

Leo.

Och som om det inte var nog bestämdes vid sen eftermiddag och mjuk sol att det var dags att byta location.

 Efter lunch klockan tre som levererats till Norrdal så tog vi pick och pack och for till en gömd allé. Den historien ser ni här.