om sorgliga rivningsbeslut och varför vi lämnade vårt kära söder.

Egentligen skulle jag mest prova en sak med kameran, det är därför bilderna inte direkt hör till ämnet. Å andra sidan är det lite rivingsspillror över dem. Hursomhelst, det enda jag tänkte på var att Katrineholm med all sannolikhet river den gamla skolan i alla fall. Andra mars kommer ett rivningsbeslut att tas. Trots att skolan kan bli ett byggnadsminnesmärke räknar kommunstyrelsen med Göran Dahlström i spetsen att riva skolan. Trots alla som är emot, trots att det är den enda av sitt slag i Sverige, trots att den är alldeles unik och aldrig någonsin kommer att ha möjlighet att uppföras på liknande sätt.

Jag satte mig på golvet i ett av hörnen i vårt hus från 1913 och tänkte att det är ju tur för dig huset att du fortfarande står här. När allt kommer omkring är det ju en rätt perfekt tomt och planerar man utefter bostadsbrist, vilken är en skrattretande term i sig när det kommer till småstaden som INTE växer så det knakar (är det inte just det ni så innerligt önskar, bästa kommunstyre…?) , så ryms säkert 8 villatomter här också. Lite trångt är väl en smal sak bara man får till de där attraktiva villorna. Låtsats man riktigt ordentligt så är det ju egentligen inte särskilt långt till sjön heller. Det hela beror ju liksom på vad man jämför med. Tio minuter med cykel är ju i själva verket inte långt alls.

De där villorna som ska byggas på tomten där skolan nu ligger,  skapas i första hand för ”de hitflyttande” sägs det ju. Jag är en sådan. En hitflyttad. Från Stockholm. Trots att jag är uppvuxen här fanns inga planer om att flytta tillbaka. Vi hade skapat vårt liv i Stockholm och hade tänkt att där skulle vi bo kvar. Varför gjorde vi det då? Vad var det som gjorde att vi föll pladask och tog pick och pack och fyra små barn och flyttade,  trots att vi trivdes på Söder i Stockholm, vår stad efter femton år. Det var faktiskt något så enkelt som det UNIKA boendet. Det var just ett hus, som vi inte kunde få i Stockholm. Det var något alldeles annorlunda mot alla de nyproducerade områden runtom innerstaden, något som var raka motsatsen till den typ av boende som var inom räckhåll även för oss. Men vi föll aldrig, när vi travade runt i dessa nyuppförda villakvarter så kände vi att det här var inte just det vi allra mest önskade. Vi letade efter något helt annat. Och såklart fanns de husen även runt Stockholm men de kunde inte bli vår verklighet, inte på långa vägar. Och det är ju liksom just där skon klämmer. Man kanske börjar drömma om just den där typen av önskeboende, fantiserar så pass mycket att man kanske till sist alldeles plötsligt och totalt otippat lämnar livet man skönt inrutat sig i. Lämnar vänner, storstaden runt husknuten med allt vad den innebär, jobbet och ibland också karriären. Helt enkelt lämnar det liv som du i själva verket trivs ypperligt med. Men det är något annat som drar och för väldigt många är det just att skapa sitt liv och landa i något som är precis tvärtemot det man kan uppnå i bostadskarusellens eviga snurrande. Såklart finns flera aspekter i en flytt, vissa kanske kommer till i själva processen, men för väldigt många tror jag det börjar i ett hus. Ett personligt boende, det där man fantiserade om. Ett hus där man inte byggt efter standardlösningar och nyuppfunna stadsplaner. Jag kan räkna upp så många som varit i samma sits som oss och vad var det som de föll för? Hur började drömmarna som gjorde att man vågade närma sig tanken om att faktiskt byta liv. Vad var det som gjorde att man plötsligt övervägde och vred och vände på något som tidigare verkat fullständigt otänkbart?

Drömbostaden såklart. En kyrka som bostad, en gammal skola, en herrgård, en makalös glasveranda, ett hundraårigt hus med knarrande golv, gamla äppelträdgårdar och växthus med bubbliga fönster, rum i fil och salar med fiskbensparkett… Inte en endaste en som jag vet lämnade storstaden för ett nyproducerat område a´la kommunbyggd. Åtminstone inte av dem som aldrig haft planen på att flytta. Och där spelade inte ens den lilla sjönära glimten någon roll. Nepp, i så fall var det en sjötomt med egen brygga i sikte. Någon frågade mig en gång varför vi inte köpte ett ”helt vanligt” hus. Underhållsfritt och billigare och sådär hanterbart. Frågan kom säkert upp någon gång när vi stod i någon vansinnesrenovering och jag förmodligen bröt ihop. Nä, för då hade vi aldrig flyttat. Det är faktiskt helt sant. Oavsett om jag kan räkna upp tusen anledningar som jag älskar idag med att bo just här, så hade vi aldrig flyttat om inte just det här huset hade dykt upp. Så är det. Och nu säger jag inte att en unik gammal skola kan rymma ett helt flyttlass från Stockholm men det är själva inställningen. Det är just den typ av byggnader och boenden som gör en stad unik. Mervärdet och det unika i en stad består såklart från många olika delar. Och ett unik kulturhistoriskt värde är helt klart attraktivt och intressant. Samma attraktion når inte det nyproducerade. Åtminstone inte om vi pratar den här typen av nybyggnation som då är på ren och skär bekostnad av något annat. Huruvida ett nybyggt villaområde kan mätas i det vackra och estetiska gentemot skolbyggnader från 1800-talet kan säkert diskuteras vilt. Men jag är i alla fall helt på det klara på vad jag tycker i den frågan.

Nu vill jag också påpeka för att undvika missförstånd. Jag värderar inte nyproducerade bostäder på något vis lägre än gamla byggnader. Jag vill bara inte att de ska ersätta gamla byggnader i bra skick, att det ena ska utesluta det andra. Och dessutom klargöra att nyproducerat absolut inte skulle vara mer attraktivt än det unika som redan finns.

Och en annan synpunkt i allt detta, framför allt blir inte en kommunstyrelse särskilt attraktiv med en inställning som denna. Att öppet köra över en opinion där väldigt många medborgare engagerat sig , att inte lyssna till ren fakta från experter, att totalt ignorera  stadens kulturarv. Det sätter sannerligen inte Katrineholm på kartan som en kommun som lyssnar på sina egna. Snarare en kommunstyrelse som sätter prestige och egen vinning i absolut första hand. Vad blir nästa sak, när kör ni över invånarna nästa gång?

Nu känner ju inte alla till Katrineholm som stad men jag lovar er att det är inte en tätbefolkad stad. Det är inte så att det inte finns mark att bygga på. Avstånden är korta och i läge med Djulö Skola finns absolut andra tomter att ta sikte på. Obebyggda sådana. Det är nästan så jag därför inte kan låta bli att fundera över om det ligger en hund begraven här. Varenda vettig människa borde ju känna glädje och stolthet och WOW – vi har en kulturskatt här! Så otroligt värd att bevara, till varje pris. Och är det faktiskt så att saker inte står rätt till borde, Göran Dahlström och hans styrelsegäng, helt enkelt krypa till korset och säga sanningen. För att återvinna någon som helst respekt. I nuläget känns allt annat mer humant än detta politiska maktspel.

Nomi hade sin egen syn på saken då jag igår berättade att skolan trots allt förmodligen rivs. – Jag vill att vi åker dit direkt. Imorgon då, jag vill ha ledigt från skolan. Sedan ska jag säga såhär. Hej jag heter Nomi, varför förstår ni inte att skolan är värd??? Den är värd jättemycket för mig och för min mamma och alla andra. Alla gamla saker är värda så mycket. De har historier i sig, liksom inuti. Fast de inte syns utanpå, men det där vet väl alla ändå? De där historierna kommer alltid stanna kvar men inte om man har sönder dem! Då är det som om tusentals sagor inte finns längre. Tänk det som om ni skulle rivas, själva alltså, då skulle ni känna er som platta pannkakor. Och det kommer vara för alltid. En gång borta, alltid borta. Nu kanske det är lättare att förstå, för ni måste förstå, om ni verkligen tänker på hur det skulle kännas. Att rivas ned alltså. På riktigt.

Sedan sade vi att det skulle vara bra med ett plakat och skrika ganska högt. Kanske ”Upp till kamp” eller så. Om de inte släpper in oss alltså.