Världen. Den gråter. Vad händer?  Varje dag frågar vi oss detsamma. Och jag tänker, hur ska jag vrida och vända på svaret för att göra det klokt, när barnen frågar. De undrar över bilderna i tidningarna, om debatter på tv  och allt de läser. Är det samma hav vi badade i förra sommaren, där allt händer?  Varför ska någon behöva drunkna när det finns färjor i Grekland, det fanns ju massor av färjor när vi var där? Jag kan inte svara klokt för jag vet inga bra svar. Jag blir tom på ord och innerst inne är jag rädd. Jag vill inte bortförklara att vi har människor omkring oss som inte tror på att hjälpa andra. Samtidigt är det en vidrig insikt som är svår för ett barn att bära. Att alla dessa människor inte får ta färjorna för man har bestämt att det är så. Att någon annan inte får ta ett tåg trots att man tagit sina sparpengar till biljetten. Att det finns en osynlig gräns för trygghet. Att världen inte är allas.  Att människor flyr från ett krig för att sedan hamna i nästa katastrof. Att det lika gärna skulle kunnat varit vi som tagit våra fyra barn över havet i hopp om trygghet men med en total ovisshet om vad som skulle hända oss härnäst.  I min hjärna spökar den värsta av mardrömmar att det kunde ha varit vi. Det enda alternativet som skulle finnas för oss trots att jag skulle vara livrädd och det allra svåraste vi någonsin hade gjort. Kanske skulle det sluta i något som jag inte ens klarar av att närma mig i tanken. Kanske skulle det börja i ytterligare en kamp, att ge våra barn ett nytt liv.  I trygghet. Vi skulle vara så rädda och inte ha någonting men ändå varandra. Men i min värld skulle det inte sluta där, i min värld skulle vi  få känna att världen är till för oss alla. Att kärlek räcker mycket längre än inom ens eget hus. Att handling sträcker sig långt utöver det vi någon gång i historien format som gränser och egna land. Att människor har ett hjärta och med det kommer man väldigt långt.

Volontärprojeket  Vi gör vad vi kan är en grupp poltiskt obundna privatpersoner som gått ihop för att hjälpa de syrier som flyr med båt till den grekiska ön Lesbos. Alla gör detta ideellt, helt enkelt för det känner att det måste göra något. En del av gruppen har redan varit på plats och man inser att de stora hjälporgisantionerna inte är på plats ännu och därför är hjälpen mycket akut. I gruppen finns bla en av mina bloggkollegor Maria Soxbo på Husligheter /Sköna Hem och Em Fexeus på Em´s designblogg/  Elle Decoration. Hittils har man lyckats samla ihop över 1 200 000 (WOW!!! ) och har startat upp en rad andra insamlingar. Bor du i Stockholm kan du skänka  kläder och saker på dessa insamlingsplatser. ”Vi gör vad vi kan” kommer resa till ön där det just nu befinner sig 13 000 flyktingar, antalet ökar hela tiden, och på plats hjälpa.

Själv rensade vi kläder i somras. Vi brukar alltid ge kläder till välgörenhet men så tänkte jag att kanske borde vi sälja för en gång skull så jag packade megamånga lådor till en eventuell och framtida loppis. Men herregud varför då?? har jag frågat mig typ tusen gånger och de bara står där i sina lådor och väntar på att vi ska göra som vi alltid brukar. Så vi tänker fylla bilen med allt från bebiskläder till stora storlekar, vinterkläder, skor och gud vet allt och fara med dem till Stockholm och vidare till alla de som behöver. Det är såklart att det ska vara så. Vi kommer också köpa en massa pack med underkläder och skicka med.

Såhär kan du hjälpa:

Swisha ett valfritt belopp till 0702-093 303 (Ulrika Schreil insamlingsansvarig)

Sätt in valfri summa på SEB-konto: 5694 05 824 28

RUT ” … Det har inte alltid varit lätt att vara Miss Rut, hon är uppväxt med en konstant känsla av att inte passa in. Rut kommer från ett stillsamt släkte där hopp och lek varit otänkbart och har full förståelse för begreppen myror i brallan och spring i benen. Medan drömmen accelererat om att hoppa, busa och jaga sina kompisar, ödslar hon numera ingen som helst energi på att dölja den hon är. Hon förmedlar att man duger som man är. Ingenting är rätt eller fel om man lyssnar på sitt inre hjärta. Stå upp för den du är. Det duger alldeles fantastiskt bra… “

VIOLA “… Att vara liten innebär sannerligen inte att man är minst. Inte heller storleken avgör någon som helst hierarkisk rang. Miss Viola är rättvisan personifierad och har tagit de små under sina vingars beskydd. Okunskap kräver kunskap och Violas existens är baserat på detta uppdrag. Du är precis så viktig som du förtjänar – båda som liten och stor…”