-
allra bästa för mig
Han är så bra för mig.
Verkligen inte bara, för att han söndagsjobbar med mig som den självklaraste sak i världen. Och letar jättelånga lånepinnar i skogen.
Och gör allt det där andra som hör till. Som att bära och bära, först hit och sedan dit. Och sedan tillbaka igen för det var något med sluttningen.
Och fixa träd när inga finns. Och bygga tältläger och stoppa vinden, liggandes sådär på marken i hemlighet. I timme efter timme.
Och så nu då, 21.29 så var det färdigtapetserat, inför nästa jobb. Mitt jobb. Och det var inte jag.
Men det är verkligen inte bara därför. Inte alls bara därför.
-
nästan allt är på riktigt
Först. Tusen tack för alla rara kommentarer vid mitt förra inlägg. Som fina små presenter hela bunten. Tack!
Sedan. Just nu gör vi väldigt många fotouppdrag. Det ena avlöser det andra och jag älskar det här. Fick jag välja så skulle jag bara jobba med bilder, vareviga dag ända tills tidens ände. De senaste dagarna och hela helgen har vi jobbat med Numero 74´s kampanjbilder. Hela alltet känns lite extra drömmigt…
Att gå upp i ottan en lördagmorgon och packa bilen proppfull… Och hamna i en slottsträdgård med äppelträden åt ena hållet och fälten åt andra.
Frukost på en matta i daggigt gräs med utsikt över slottet.
Linn var fin med Margaretaflätor.
Den allra drömmigaste biten av vårt jobb är nog att vi får fantisera som galningar mest hela dagarna. Det är lika bra att intala sig att det nästan är på riktigt för allt är liksom lättare då. Ni fattar ju själva vad superhjältar kan hitta på i en slottsträdgård. Speciellt om den känns större än en hel världsdel.
Tänk bara att få hänga under äppelträd en hel dag. Där äpplena är precis såhär röda. På riktigt.
Precis när vi packat ner alltihopa svängde min mamma förbi. Så hon fick ta kort när vi bar rekvisita.
Såklart att vi tog chansen att smyga runt lite efter vi ätit mazariner till lunch. Och jag tror jag skrek till lite när jag såg den. Jag har önskedrömt om en allé utan väg. Och så var den bara där helt plötsligt. Och ni kan inte förstå hur lång den var. Från slottet, ända till grindstolparna på andra sidan skogen.
Det är lätt att fantisera när man plåtar för Numero 74. Det är extra lätt i en slottsträdgård. Det är ju som om historierna växer bland träden. Och när man plötsligt ser ett litet grönt hus på ett litet berg mitt i skogen, då kanske man tänker att man drömmer på riktigt. På söndagen fick jag veta att den lilla stugan var en present en gång för länge sedan. Till dåtidens slottsfru. En skrivarstuga. När det var stojigt på slottet kunde hon alltid dra sig undan bortom trädgården. Tänk så härligt, en sådan där skulle jag också vilja ha. Med fri utsikt över hemmet och snubbeltrådar runtomkring med bjällror lite här och var, så att ingen kunde störa förren jag lugnat och roat mig tillräckligt. För slottsfrun tänker jag rätt mycket på kontrasten. Undrar hur det kändes när man i vanliga fall hade tusentaliga rum och våning efter våning under sina fötter för att då och då slå sig ner i den kanske minsta stugan på jorden…
Moln alltså. Och slott sen då.
-
det är ett märkligt jobb man har
Klockan var egentligen inte ens halv sex när allt började. Jag skulle bara åka och kolla på en plats, inför kommande jobb. Someone has to do it. Kanske körde jag lite omvägar för att komma dit. Och fastnade vid vägkanten. Det var något med dimman. Den liksom smög sig på från alla håll. Från skogen och åkrarna runtomkring. Tänkte att jag förstår att människan trodde på älvor och väsen. Det är lätt hänt liksom.
Jag fortsatte i alla fall på en väg genom skogen. När vi var små hade min pappa och min farfar sitt fiskevatten vid slutet av vägen. Eller jag minns det som om vi gick genom kohagen och nedför en backe. Sjön kändes som ett hav och jag mindes en fors. Eller var det en kvarn. Men jag hittade ingetdera. Fast jag tror att det var bortom bron.
Och ja. Jag vet att det bara är en solnedgång. Och en massa dimma. Men det måste ju varit så här sagorna kom till från första början.
Plötsligt blev världen som svartvit. Kanske var det för jag kisat mot solen när den försvann bakom skogen.
Jag åkte mot ett slott. Det finns rätt många av dem här i trakterna. Jag ringde min mamma och sade att såhär nära har jag aldrig varit trots att jag har passerat det tusentals gånger på vägen till mina föräldrars stuga. Sedan förälskade jag mig i en grind. Det kändes så hemligt på andra sidan.
Jag tror det blev ljusare plötsligt, nog mest bara för att det var en slottsträdgård.
Kanske var det de rödaste äpplen jag någonsin sett.
Plötsligt var det dimma precis överallt och jag tänkte att det kanske är bäst att vända hemåt. Men musiken var för bra för det. Så jag åkte mot nästa slott. Egentligen är det kanske herrgårdar de heter. Det är kanske inte så noga. Och det var en gång ett växthus.
Man kan åka på slingriga vägar över små bäckar. En gång i tiden låg ett bruk här.
Jag svängde för att kunna vända lite lättare och hittade det här. Jag spanade på alla gjutjärnsfönster och tänkte att det kanske var öde. Och liksom sådär glömt.
Fast det kan man nog inte säga efter att ha kollat igenom alla fönster.
Det var rätt ensamt där i skogen. Och jag ringde min mamma igen och sade att min telefon nog skulle ladda ur och för att tala om var jag var. Utifall att det inte skulle vara så oskyldigt och snällt som det egentligen verkade, mitt bland forsens brus och fågelkvitter. Men mest för att fråga om den där platsen som jag skulle till, från början. Hon sa att det nog skulle hinna bli mörkt innan jag kom dit. Och jag kände detsamma.
Men nu råkade den där väggen vara så himla perfekt. För de fullkomligt bedårande djurmaskerna. Viggo sa när jag kom hem att det hela var ”fett scary”. Att jag liksom stod där i skogen, i mörkret och hängde upp djurhuvuden på en vägg. Att det liksom var jag som var skrämmande. Om någon hade kommit. Då hade de ju trott att jag var jättegalen. Och ja, jo, kanske faktiskt. Fast det kom ingen.
Sedan provade jag lite på en dörr också. Mörkret kom svepande från alla håll och kanter. Och plötsligt blev bruset från forsen ännu högre. Det var väl konstigt.
När jag hoppade in i bilen märkte jag att rådjuret saknades. Vilken tur att hon låg kvar.
-
och allt medan rosorna vissnar
Med risk för att tjata. Men det här lilla tältet alltså.
-
vanliga dagar, jag gillar nästan allt.
Tisdag. En bra dag att börja blogga igen. Nog för jag inte har slutat helt medvetet men hösten har startat lite ovanligt snurrigt. Med dagar i en rasande fart. Jag vet inte hur många gånger vi försovit oss sedan skolan startade och hur många förvirrade scheman på barnens aktiviteter vi har gjort. Men ändå, allt är bra.
Igår började med att jag ännu en gång fick tapetserhjälp av min pappa. Nu har jag bara två väggar kvar och de ska jag göra själv. Resultatet får ni se senare i höst, för ett svenskt tapetföretag.
Vi satte tapeten hos min syster för att den skulle få hänga kvar mer än för fotostunden. Kändes väldigt skönt. Har alltid lite jobbigt över saken att tapetsera och måla över, ständigt. Hon hade börjat på en tavelvägg som egentligen skulle kunna bli den största jag sett. Fint redan nu.
Hemma igen kom rekvisita vi längtat efter. Från Numero 74. Vi satte igång att planera i samma sekund som vi packat upp. En kvinna som kom på besök frågade om vi höll på att flytta in eller om vi flyttade ut…
Och nu kan jag äntligen avslöja att vi ska samarbeta med Numero 74! Vi kommer att plåta marknadsföring och kampanjbilder för dem, vilket känns så himla skoj. Jag längtar efter att få börja.
För länge sedan önskade vi ett blommigt tipi från Numero 74, nu har de äntligen gjort det. I vackraste tyget de någonsin haft. Och bara för vi önskat så snällt fick vi en hög såhär i förväg, trots att det hör till nästa års kollektion. Finns i affären för leverans nu. Finns även i gråblommigt, precis lika vackert.
Jag tänker att det är den finaste tipin någonsin.
På eftermiddagen tur jag och Nomi en tur i regnet. Vi skulle kolla in ett ställe bland kolonilotterna. Nomi ville flytta in genast. Det var ju som ett hav av dockhus.
Och andra hav också för den delen.
Vi smög in på den finaste lotten, men vi hade fått lov sådär på distans. Det fanns så mycket fint så jag kunde inte annat än hålla med. Vad är väl ett bautahus när man kan ha såhär tjusigt!
Det fanns till och med en liten bänk där man kunde låtsats att man hade milsvid utsikt. Nomi kände det som hon var i Paris och kanske var hon Mademoiselle Oiseau när allt kom omkring, det var därför hon satt med stil.
Vi tog pandan och åkte hem. För att spilla ut en liter pannkakssmet i lådor och på golv.
När Kristo kom hem och jag hade torkat pannkakssmet i hundra år så fortsatte vi rita kostymer till en storföreställning som kommer att gå av stapeln här i februari. Eller jag säger och min man tecknar, så otroligt lyxigt och bra. Nu ska jag väcka ett hus. Och vi försov oss inte denna tisdag. Bara en sådan sak. Hej höst, vi börjar om nu!
-
mademoiselle oiseau kommer tillbaka
Magiska sagor förstår man alltid, kanske för att man behöver dem. Sådär varje dag behöver man den lilla dosen av det magiska, det är jag högst övertygad om. Sådant där som gör att det glittrar till lite närmast hjärtat. Helt enkelt för det absolut jätteviktiga, att man aldrig någonsin ska sluta drömma.
Så skrev jag för något är sedan när Boken o Mademoiselle kom. När vi sedan hade läst den vid frukostbordet skrev jag : Jag har alltid älskat den här typen av böcker. Där varje nytt blad blir som en överraskning. Där bokstäver inte bara är bokstäver. Där man kan bläddra fram och tillbaka och hoppa några sidor och börja om. Och bli varm inombords och tänka att det var då värst vad härligt man kan ha det.
Så när en magisk nyhet och fortsättning damp ner i min postlåda var det som härligheten själv damp ner en vanlig onsdag. Lovisa Burfitts sagolika teckningar tillsammans med Andrea de La Barre de Nanteuil´s saga, det är så drömmigt. Jag, Nomi och Svea tyckte det var lika bra att riva upp paketet på vinden. Vi kände att vibbarna där var det bästa för något sådant.
Men lägg av vad fint! Vi svimmar, en målarbok javisst! Men lika mycket en hel hög med sagolika illustrationer av Lovisa Burfitt, på kraftiga pappersark. Och visst kan du färglägga hela den här världen men det går lika bra att riva ut en efter en, som de är, och du har världens vackraste tavelvägg. För bra för att vara sant. Och det är nästan så man tycker det är oförskämt billigt. Faktiskt inte nästan, det ÄR det.
Såklart fastnade vi i Paris och drömde oss direkt in i våningen. Och sagan, den bara väntade på oss.
Som sagt, jag älskar sådana här böcker. Så vi kunde liksom inte låta bli att ta in några exemplar i affären. Vi älskar ju böcker, alltid, och en affär utan böcker känns som en affär utan kärlek. Typ. Så fast vi är väldigt långt från en bokhandel så fortsätter vi att plocka in dem vi gillar allra mest. Några ex då och då, bara för feelingens skull. Så här är Boken om Mademoiselle och här är den nya Madomoiselle kommer tillbaka. Och målarboken, eller de 12 tavlornas bok, såklart!
Och när vi ändå höll på så tog vi in vår allra käraste kapitelbok, som jag har nämnt hundra gånger typ, här på bloggen. Som här 2009 när jag nyss börjat blogga och bilderna var supersmå. Vi avgudar Sandvargen, språket är stundtals som poesi och det är ett sagolikt nöje att vara den som får äran att läsa. Sättet man vrider och vänder på världsalltet och hela universum är som socker för själen. Så kanske man inte kan säga men det känns så. Att man blir inlindad i som spunnet socker. Jag har läst den här för mina barn sedan de var tre och kommer aldrig att sluta. Fast nu läser vi tillsammans.
Paris är aldrig långt borta…tänka sig.
-
FRANKIE DAILY JOURNAL 2016
Att Frankie Daily Journal finns som förbokningsbar på Mokkasin.com måste meddelas. Med tanke på att det är en av affärens käraste små saker. Och den absolut mest valda presenten tror jag.
I år är den gul och jag tänker att jag nog ska ha den som en liten dagbok. Jag skriver verkligen inte dagbok men tänkte att man kanske skulle börja. Tänk om alla de fyra i skåpet hade varit fulla med tankar. Fint ju. Men så är det alltså inte. Ska fundera ut ett bra upplägg till 2016…
Psst! Det är fruktansvärt rörigt i affären men vi städar där. Snart kommer ni svimma av ordning och reda.
-
och prärievargarna hördes bara på avstånd
Jag tänker att folk tycker man är lite galen sådär. Men det finns värre saker att ägna tankar åt. Solen var påväg att gå ner och bor man på landet så har man ju en minut till fälten. Kanske tre. Om man tar bilen. Det hela är väl inte värre än att andra såsar framför tv:n eller nåt. Så mitt i bästa läggningstid sladdar vi in vid stadens absolut populäraste promenadspråk. I badrock. Inte jag då, vilket var bra såhär i efterhand. Får man parkera här, undrar Nomi. Nä, verkligen inte, svarar jag. Men det går snabbt. Och det gjorde det.
Vi låtsades att det var prärien och att det egentligen var i brantaste laget för att springa ner. Och Nomi var inte helt säker på mig och om ormarna som inte fanns, i alla fall inte med bara ben och låga minnetonkas. Så jag bar henne över de högsta stråna. Det kändes som om vi var mitt i en strapats och helt övertygade kunde vi ju inte vara på att det var en flod någonstans där under. Kanske när vi minst anade.
Så vi tänkte ut lite smarta planer om jag skulle sjunka till knäna eller bryta benet i sluttningen. Det ska man ha för att känna sig trygg mitt i ett kvällsäventyr. Även om det inte är så stort.
Fast när vi väl hamnade där mitt i alltihop och fick slänga lite blickar över fälten så sade vi att det är ju väldigt härligt såhär.
Kanske skulle man ha det precis såhär varje kväll. Precis innan läggdags.
-
it´s a bow
Förra veckan hade vi planeringsmöte med vår alldeles egna guldsmed Johanna Garmland. Vi hade bestämt innan att vi skulle sätta en ny kollektion.
Vi hade funderat en del på rosetter. Och som ett lyckokast hade Johanna för länge sedan gjort en rosett! Och liksom haft på spar.
Så väldigt fin tyckte vi. Kanske den mest perfekta rosett vi har sett.
Genast började vi prova och tänka på hur den skulle se ut med våra andra smycken – Feels so good to be a rose och She´s a rainbow. Och vi tyckte att det liksom inte kunde bli bättre än såhär.
Det fina var att själva rosetten passade så bra i alla former, så inom väldigt kort tid kommer armband, halsband (i två längder), ring och örhängen. Som vanligt tillverkas allt för hand och på beställning av Johanna.
Klockorna till vänster är bland de vackraste jag vet. De är gjorda efter ett par örhängen i original från början av 20-talet. En gammal dam gav Johanna sina egna örhängen, hon trodde att de skulle falla henne i smaken. Och det kan jag ju lova att de gjorde. Jag har ett par egna och de är sagolika. Sedan fick vi en liten överraskning såhär i hösttider. Längst ner till höger…
…små ekollon!
Där armbandet kommer se ut såhär. Lite hyllning till höst kan man säga.
I slutet av vårt möte hade Linn gått loss bland stenarna och skapat grunden för världen flottaste pärlhalsband. Ser fram emot att se resultatet. Och ser verkligen fram emot att i slutet av denna vecka ha kollektionen It´s a bow färdig att visa upp.
-
rut och viola på sitt viktigaste uppdrag
Jag är lika förälskad i Rut och Viola som första gången Malin Mighetto skickade mig dem på bild. Därför känns det extra fint att de endaste vi hade kvar fick gå till en väldigt bra sak. Vi var alldeles lyckliga i fredagskväll när vår auktion för Vi gör vad vi kan avslutades. Vi blev alldeles rörda när vi insåg att buden på de bägge printsen slutade på 250 respektive 350 euro! Wow! När det sedan visade sig att de sista buden liksom krockade med varandra i slutminuterna och det blev ett ”tekniskt” virrvarr och det var ett stort frågetecken om när exakt, mellan de sista buden, slog klockan åtta kändes allt jättesvårt, vi ville ju absolut att allt skulle bli rätt och inte göra fel mot någon. Men vet ni? Alla inblandade i budgivningen tänkte inte alls efter sin egen vinnings skull utan bara dit pengarna ska gå. Att de högsta buden, oavsett klockslag skulle vinna, bara för den goda sakens skull. Alltså, så himla fint på alla sätt och vis. Orden som delades där och då, alla så stora i sina kärleksfulla tankar och den fantastiska viljan att hjälpa andra. Just då kände jag någonstans i mitt eget hjärta, jag tror verkligen på att det vänder nu. Inte pågrund av vår auktion såklart. Utan pågrund av en hel massa saker. Men jag tror på människan, att vi är så många med hjärtat på rätt ställe och vi har fått nog nu. Visserligen fick jag nog för länge sedan men tillsist går det liksom inte längre. Finns bara en endaste väg att ta. Jag tror att vi tillsammans kommer rädda den här världen. Att vi kommer visa alla dem, som har tappat sitt förnuft, medmänsklighet, humanitet och kärleken på vägen, att de har så fruktansvärt fel och att vi har rätt. Punkt.
