-
FÖR MRS MIGHETTO
Photo : Sofia Jansson/Mokkasin for Mrs Mighetto
Vissa jobb kan kännas som att bosätta sig i en sagobok. Det är ju inte varje dag man säger, det hade ju varit hemskt härligt med egna moln, jag tror vi måste tillverka några fluffiga… Och det ena ger det andra. Sedan gör det ju inte saken sämre att hela plåtningen liksom hänger på fyra sötnosar, alldeles nytillkomna sådär. Idag for pressbilderna för Mrs Mighetto ut över världen och lagom till midnatt släpps den helt nya och ljuvliga kollektionen Among the clouds. Självklart också på Mokkasin.com Som tidigare, i limiterad upplaga.
Oscar, Lily, Edit och Valter hör hemma i världen bland molnen. Vi fick berättat för oss, att där finns en värld som vi inte alls har en aning om, en värld där allt sägs vara möjligt. Ni förstår att man blir lite pepp på sagan?
Vi kände att de där figurerna är fulla med klokhet och kärlek. Som gjorda för att sprida just det, över jordens alla hörn.
Som skyddsänglar som faktiskt besitter förmågan att fylla alla barnasinnen i hela vida världen med mjuka och varma tankar. Och vi är alldeles säkra på att de även når de som tappat barnasinnet på vägen.
”…Edit kan inte prata, men det har aldrig varit något hinder för att kommunicera. Hon läser tankar och hittar vägar att samspråka. Hon är en trofast vän och konstnärligt verbal. Edit bevisar att olika är bra och att man kan allt. Bara man vill…”
”… Lily är vild och modig. Hon bemästrar det andra inte ens skulle drömma om och förmedlar en positiv bild om att allt är möjligt. Hon är inte rädd för något, men för den sakens skull inte mindre bra på varma kramar och att ödsla tonvis med kärlek… ”
”…Mr Valter har ett speciellt band till sin fågel. Den viskar honom sanningar och alternativ. Att man alltid har ett val. Det finns alltid minst två sätt att gå till väga. Att välja rätt eller att välja ännu bättre. Han visar världen att det går att göra skillnad…”
”.. Mr Oscar är en känslig kille. Han kan och vet saker de flesta vuxna inte ens känner till. Det är därför så många kommer till Oscar för råd och vägledning. Hans egenskaper att alltid leverera oanade slutsatser är mästerlig….”
-
four fit challenge
Ni som läser min blogg vet redan att själva grejen med att ta hand om den här jorden ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Eller det är ju inte direkt rätt uttryckt. Snarare är det ett måste mer än något annat. Ett måste att börja tänka i andra banor och framför allt agera utefter det. Framför allt och främst tror jag att vi måste förändra vårt konsumtionsmönster. Det går inte bara att handla loss utan sans och vett.
Just nu pågår utmaningen Four Fit Challange med taggen #fourfitchallenge. Det hela går ut på att du ska välja fyra plagg att ha på dig under en vecka. Undantaget underkläder, träningskläder, ytterplagg och arbetsuniform. Matcha fritt med olika skor och accessoarer. Börja vilken dag du vill, vilken vecka du vill, ända fram till den 30 november. Du sätter ditt startdatum för din Four Fit Challenge när du anmäler dig. Bakom initiativet står miljöföretaget Sysav, som vill få oss tänka hållbart även när det kommer till mode. Supebra tycker jag och tycker att alla jag känner ska haka på. Och alla jag inte känner också.
Sedan något år tillbaka, nästan exakt har jag en konsumtionsplan när det gäller min egen garderob. Jag har sagt till mig själv max fyra plagg per säsong, då gäller det även skor och ytterkläder. Om däremot mina gummistövlar typ, skulle gå sönder, så blir det utöver. Idén kom egentligen av att jag märkte att jag hade svårt att alltid finna kläder som var tillverkade i ekologiska eller återvunna material. men jag insåg att jag måste ändå tänka hållbart. Och faktiskt var det så jag shoppade kläder när jag var sådär 25, galet nog 20 år sedan. Jag tänkte mindre på prislappen men desto mer på om det var ett plagg som skulle användas i tid och otid. Det skulle kännas hållbart i längden. Både för sin kvalité men också i färg och form. Till saken hör att alla de kläder jag köpte då hänger fortfarande kvar i min garderob. Och trots att de inte har klassiskt snitt så tycker jag de är lika fina idag. Ofta var det kläder designade av små och ganska smala designers, inte helt sällan inköpta vid resor utomlands. Så efter att ha varit hemskt lost i garderoben så känns det som jag hittat hem igen. Jag försöker verkligen tänka igenom mina inköp och faktiskt är det en rätt skön känsla. Jag kan trava runt på stan och konstatera lugnt att visst finns det mycket fint men nej, jag har ju min plan. Och i min Four-fitter-garderob finns faktiskt plagg som hängt med väldigt länge men fortfarande är precis lika användbara. En klänning från Anthropologie, funkar lika bra på stranden i Varberg med sneakers, som på värsta galejet med klackar. Bara ett par år gammal men så användbar. En blus från Rabens Saloner, köpt för åtta år sedan precis när Nomi och Charlie kommit till världen. Det enda plagget jag köpte på säkert två år, snacka om att barnafödande kan sätta en i klädkris… Den var jättedyr men den är liksom fin till allt, kjol som byxor. Nästa blus är min mammas från slutet av sextiotalet. Jag älskar mammas gamla garderob, som oftast passar mig perfekt. Och jeansen, ett par Acne från i slutet av 90-talet. Fortfarande mina allra bästa. Högst moderna just nu med sina utsvängda ben men de har aldrig varit ifrån min garderob. Tyvärr var det en tid då jag inte kom i dem trots att jag önskade men tider förändras….
Önskar er en fin helg! Själva tar vi snart tåget mot Göteborg.
-
among the clouds
Alltså. Mitt jobb. Idag har vi plåtat för Mrs Mighetto och deras nya kollektion Among the clouds. Så himla härligt bara. Det är lätt att tycka det när man liksom tvingas att inte ha något annat än fantasi i huvudet…
-
som om det vore meningen
Det gäller att våga. Annars är man ingen människa, bara en liten lort, var det någon klok som skrev. Kanske handlar det om att smyga uppför den där väldigt branta brandtrappan i solnedgången. Den där förbjudna där niorna hänger när de vill vara extra coola. Trots att risken att synas är alldeles för stor.
Men det är ju något med brandtrappor, det susar i magen för varje steg, ju högre mot stjärnorna man tar sig. Kanske lite sådär som själva livet.
För visst är det suset man vill åt? Fast man kanske backar i början.
Men visst vill man väl att det ska pirra lite extra i hjärtat? Av att det just idag var något helt annat, något alldeles nytt från igår.
Kanske var det något väldigt stort. Eller kanske något jättelitet, som ingen i hela världen märkte av. Mer än du. Och kanske någon annan. Som om det vore meningen.
Men det som kommer sedan är ändå värt allt pirr i världen. Och alla de tusen fjärilarna i magen.
För sådär på en ögonblicks sekund kanhända att man växer till det dubbla minst. Och någon annan gör detsamma. Tänka sig att det bara behövdes ett litet steg eller två.
För att landa mjukt.
-
etelhem
Gotland känns som evigheter sedan men jag måste bara tipsa lite till. Det kommer en sommar nästa år, var så säker. Och faktiskt är det fortfarande öppet, ända till sista augusti. Mellan de tusentaliga regnskurarna tog vi en tur till Etelhem och satte alla nio barn plus några vuxna framför varsin drejskiva. Efter det blåste vi iväg till Röda Korset´s loppis i Hemse, för vi hade hört talats om att det fanns en begagnad drejskiva där till salu. Tyvärr var den såld men nu har hela släkten en gemensam önskan, att vi ska köpa en drejskiva.
Om du aldrig satt barn på drejning så kan jag tala om att det händer något nästintill magiskt. På samtliga, mellan 6 och 16 år. Ett lugn sprider sig och en tystnad som är svår att finna i vanliga fall. Och det är verkligen inte resultatet som är det viktiga. Ingen brydde sig om vad lerklumpen slutade som men ingen ville sluta. Som om de var i trans. Och helt uppslukade av egna tankar och den mjuka leran under fingrarna. Så en drejskiva i källaren ska det bli. Och när det skriks som mest ska jag bara skicka ner dem, en efter en. Så himla enkelt, att jag inte tänkt på det innan.
Min pappa blev också superpepp på idén så han får också hänga i källaren.
Det ser ju bra ut såhär långt men det blev ett öga av det hela…? Konstnärligt.
Min pappa blev nöjd och har såhär i efterhand ordnat bränning av sin skål.
I det över hundra år gamla krukmakeriet ville man hänga. Och titta och prata om ditten och datten. Keramiker från alla möjliga håll hyr in sig och skapar sommaren igenom.
Färgkartor gör mig alltid inspirerad. Jag ska nog också ha en full av glasyrer någon gång.
Och kanske ett krukmakeri från 1890-talet.
Jo, det ska jag…
Jag verkligen älskade att se hur leran påverkade alla ungar. Jag menar, nio stycken kan härja på rätt bra mellan varven. Det är lätt att glömma, i stordådens tid och jakten på den perfekta upplevelsen, att en lerklump kommer man långt med. -
den lilla och havet.
Vi är ju väldigt kära i att ge bort en filt som bebispresent. Bara för att det är så himla bra för en liten människa att äga just en filt. Just nu far några riktigt fina ända från Brooklyn till oss. Ekologisk bomull såklart och tryckta efter alla de bästa reglerna där på plats. Vi gillar Water Winter Factory för deras syn på planeten som sådan, att producera hållbart. Vi gillar dem för de ljuvliga mönstrena skull, med inspiration från gamla tapeter och barnböcker.
Bara havet och ett par mockasiner, vårt helt perfekta samarbete med Minimocks, såklart eko och handgjort.
Jag tycker den här vågstilen är så fin. I somras såg jag ett tapetprov i ram hos våra vänner. Det var Abigail Edwards helt sagolika vågtapet Seascape.
Tatueringarna vi har på Mokkasin är också från Brooklyn minsann. Helt giftfria och ljuvliga. Man kan ju tycka att det vore en självklarhet, om det ogiftiga, men tänka sig att det är det inte alls.
Barnpläd – High Seas Navy kommer också med skog Barnpläd – Winter Forest – Minimocks for Mokkasin – Woods finns också med blommor Minimocks for Mokkasin – Flower field – Print – In the Secret lake – Quiet reading – Tatueringar
-
söndag med håkan
Jag har nog alltid varit lite lättskrämd. Eller snarare inte särskilt road av läskiga saker. Det räcker liksom med själva verkligheten. Minns när jag försökte läsa ”Låt den rätte komma in” och planen var i dagsljus och på platser som tunnelbanan. Jag lade skakigt av efter några sidor, gråtfärdig för att jag tyckte det var så himla otäckt. Sedan bad jag Kristo att återberätta, en solig dag och utan några som helst smaskiga detaljer. Det är så jag brukar göra för att hänga med i svängen, den läskiga. Och när folk snackar om serier som Games of Thrones, The Killing, True detective och sådant blir jag först lite nyfiken och tänker att man kanske skulle göra ett försök ändå. Samma sak varje gång. Det är ju trots allt bara tv. Och inte alls på riktigt. Och så sätter jag upp lite egna regler om hur det hela ska gå till. Ljudet ska helst vara jättelågt så det blir helt knäpptyst om jag håller för öronen. Och mitt bästa trick vid kristiska ögonblick är att peta ner glasögonen till näsan för då blir världen megasuddig. Och om det bara är halvläskigt kan jag liksom kolla sekundärt där tvbilden reklekteras i fönstret. Också hemskt smart om ni frågar mig. Och ibland vill jag helst att vi hoppar över hela förtexten, för det är precis som alla serier i denna genre vill gotta sig i precis alla smaskiga läskigheter redan från start. Tillsammans med någon ödesmättat musik. Och med dessa förutsättningar lyckas jag ändå högst ta mig igenom ett avsnitt eller två. I enstaka fall har jag lyckats med flera men mest från undertäcketläge… Ja, dagens erkännande. I fredags natt skulle vi försöka med The fall. Men kära värld och usch och fy. Bara så himla obehagligt. Så nu har vi, i alla fall jag, lagt ner den också.
Men nu ska ni få ett perfekt tips på ett par mysiga timmar om ni ska söndagskolla på något. Sent om sider upptäckte vi Aftonbladet sedan 1 augusti visar filmen om Håkan Hellströms konsert på Ullevi förra sommaren. Här hittar man den och se! Så jäkla bra konsertfilm, så superschysst filmat och Håkan ja, fint som tusan!
Annars peppar vi för skolstart här imorgon…
-
idag har vi svimmat fjorton gånger över all världens tjusighet
Att gå på loppis med Nomi är ungefär som att färdas genom fantasin självt. Ingen sak är för liten för att inte rymma en historia. Helst en alldeles storstilad, sådär tagen ur ingenstans. Men verkar ganska så självklar när allt kommer omkring. Hennes lyckosrus över storslagna fynd går inte av för hackor. De är ofta återkommande. Och lika euforiska varje gång. Men just i den sekunden, är det just precis allt hon drömt om i vackerhet. Just då är det som allt annat vackert är som bortblåst och det hon håller i sin hand det mest tjusiga som någonsin hamnat framför hennes ögon.
Den där kostar inte mycket, det är ju ingen god kvalitet i den, sa Ola på Möbelmagasinet när Nomi frågade om prislappen. Han synade den och sänkte lite till. Åt fanders med kvaliteten. Och att jag höll på att sätta hjärtat i halsgropen. Inte nog med att denna pjäs var det vackraste för all tid och evighet så måste ju vi alla förstå det ovanligt unika med den. En sjöjungfru liksom. Herregud! Så speciell. I beskydd av delfiner. Eller om det var hon som beskyddade dem. Det enda som saknades i det totalt förtjusande var snäckskalen… Som bikiniöverdel kan vi säga om vi ska skippa den utförliga förklaringen om huruvida och var sjöjungfrur har sina snäckskal.
Det översta halsbandet fick hon av sin mormor igår. Och idag upptäckte hon dubbelbroscher. Så nära cirkus man kan komma. Jag känner mig så himla mycket cirkus!
Du tror fortfarande inte på sjöjungfrur? sa hon när vi gick hemåt. Det är nog därför du inte förstår varför den är så dyrbar. Och förresten, vet du en annan sak? Om man inte tror på sjöjungfrur kommer man aldrig i hela livet få se någon heller. Trist för dig. Väldigt till och med. -
granliden 2007
Kanske var det evighetsregnet. Hur som helst var sommaren 2015 mer ordningsam än andra somrar. Lite vindstädning, lite källarröj och sådant där. Rätt befriande trots allt. I vårt skafferi satte vi upp stänger och krokar. Jag har en plan att ta väck våra köksskåp. Men den planen kommer inte realiseras förren lådorna är tomma.
Att bygga ett skafferi om man inget har är perfekt om du frågar mig. Nu är ju inte vårt ett kallskafferi men väl så god förvaring. Här var inget skafferi från början…
Ikea´s väggförvaring Fintorp .
Alla gryn, mjöl och annat hamnar i glas hos oss.
Tänkte att ni skulle få se lite före bilder från vårt hus. Som det såg ut innan det blev som det blev. Ni är många som mailar och frågar om renoveringstips och jag är medveten om att det hela kanske blir rörigt när jag ska försöka förklara. Men tveka inte att fråga här på bloggen! Lämna en kommentar så lovar jag att svara. Den allra mesta renoveringen har vi gjort själva. Eller snarare Kristo. Med god och evigt tacksam hjälp av min pappa.
Jag hade inte sett vårt hus innan dagen då vi flyttade dit. Kristo susade ner och kollade våren 2007 men jag var så jättegravid med Nomi och Charlie så jag kunde och fick inte lämna Stockholm. Han kom hem med en massa bilder och vi köpte. Vi flyttade in till sommaren och började renovera strax efter. Då var tvillingarna ett par månader, Liv 4 år och Viggo 2,5 år. Hej kaos! Det här är en av bilderna som Kristo tog på visningen. Här står han ungefär på samma plats som vid första bilden. Det fanns en korridor mellan de båda kortsidorna på huset. Väldigt märklig variant men som gjort för ett skafferi.
Så det vi gjorde var att ta väck korridoren. Öppna upp för att få ihop till ett helt kök. Den här bilden bjussar jag på bara för den är så galen. En strumpa? Och fyra kids under fyra år på övervåningen. Då kan man liksom inte begära mer.
Här har vi balkat upp den bärande väggen och satt igen den befintliga dörren in till det som idag är mitt och Linn´s arbetsrum. Gjort en ny dörröppning som har samma bredd som dubbeldörren som redan fanns i arbetsrummet. Anledningen var både att få ett flyt i ljusinsläpp och att få en lagom stor vägg för skafferi och plats för kyl. Till vänster av dörröppningen kommer senare ett innerfönster. Och skulle ni se ännu mer åt vänster skulle ni se vår glasveranda som vid den här tiden var under två fasader. Det sneda skåpet rev vi alltså för att få till skafferiet. En vägg byggdes och en av de gamla dörrarna återanvändes.
Som sagt, tveka inte att fråga! Och förresten, Granliden heter vårt hus.
-
sommarens vackraste.
Alltså den här buketten. Så magisk att jag knappt har kunnat släppa den med blicken. Nog för att jag är förtjust i små yttepyttiga buketter också, men att få något så megavackert i storformat är ju som att drunkna i skönhet.
Det var Mari, min kära kollega här på Lovely Life, som hade plockat den i sin mammas trädgård. Hon och hennes fina familj var på middag hos oss häromdagen. En sannerligen härlig kväll. Jag vet inte när jag påbörjade så många samtal på en och samma kväll utan att egentligen avsluta ett enda. Ni vet sådär när varje mening mynnar ut i något nytt, så tillsist är man helt proppad av en massa historier som man bara vill veta mer om. Nu önskedrömmer vi lite här att ta en svängom till deras magiska Dalarö. Mari har själv tipsat om ön här, drömmigt… På allt.
Förövrigt har jag varit fast i både ett internet som inte fanns och en dator som mest har stått blixtstilla. Och snurrat. Jag och datastruktur och bildsortering är inte bästa vänner. Vad är knepet kan man undra…
