För några år sedan åkte min pappa motorcykel på Gotland med ett par vänner. De bodde och hängde på Kutens Bensin på Fårö och han ville hemskt gärna visa oss stället. Han tyckte det var superschysst på alla sätt och vis.

Vi blev stoppade av en skylt och blev lite nervösa att även detta ställe inte hade öppnat för säsongen. Men valde såklart att vänta de tio minuterna som det stod på skylten.

Och en sak är säker. Man har aldrig tråkigt bland en massa rostigt skrot.

Jag förhandlade mig till ett par tunnor under tiden vi väntade. Av min svåger.

Folkdräkt ena dagen… Det blir aldrig tråkigt i alla fall.

Så öppnade då Creperi Tati.

Har du barn så kan jag lova att du får en väldigt lugn stund. Det finns tusen saker att sysselsätta sig med. Om inte annat, så kan de försöka lyfta rostiga tyngder i en halvtimme…

Pappa gillar Kutens Bensin. Vi med. Som sagt huserade han här under några dagar och jag minns att han var lyrisk när han kom hem. Musik och härligt häng och ägaren Thomas, som var som någon man känt länge, satt och småpratade när tid fanns med tusen historier i bakfickan. Ni vet en sådan där berättare av rang, som aldrig någonsin har ett sinande historierförråd. Här är jag precis som pappa, jag älskar att lyssna till evighetsberättare. Det är en av mina bästa sysselsättningar.   Numera har ägaren Thomas hela byn berättade han för oss. Så det är då Slow train Bed & Breakfast där man bor.   Elsie´s café  där man tar en fika och relativt nyöppnade Bistro Albatross med hela havet framför sig. På Creperie Tati & Kutens bensin äter man då gudomliga crepes och lyssnar på musik. Både live och från jukeboxen.

Menyn.

Min familj på sjutton. Hela serveringen nästan.

Men alltså crepsen. Sjukt gott. Och galetterna ska vi inte tala om.

Fatta det alldeles märkvärdiga med en jukebox. För barn som är uppväxta med Spotify så är det ju direkt magiskt. Kontrasten att det inte finns precis allt och själva manicken är ju speciell i sig. Att morfar sedan kan berättade lite 60-talssanningar gör ju inte det hela mindre spännande.

 Som trolleri ju.

Man kan ju lätt tänka sig till ljumma sommarkvällar. Och när kulörta lyktor skiner i månsken.

Kutens bensin är ju vida välkänt för sin musik och uppträdanden. Så i huset vid sidan om samsas minnen från spelningar som varit. Nomi var i sjunde himlen då hon för dagen ramlade tillbaka i sin fascination för rockabilly… Och ja Charlie med, vad ska man med en tom scen till.

Sigge övades precis bredvid Bistro Albatross och havet är precis bakom stenmuren.

Nu är det ju inte tänkt som lekplats men det råkar ju bli det automatiskt.

Äntligen har jag hunnit tillbaka till bilderna från vår vecka på Gotland. Så nu blir det lite semesterblogging några dagar.

Det är väl inte svårt att gissa vem som packar i en gammal resväska, en lite extra tjusig sådär?

Jag har närt en primadonna vid min barm… När de andra fyra donnorna, som skulle sova i samma rum, tyckte att hon liksom tog över rummet så gastade hon bara att ”jag måste ju få känna mig hemma”!

Och tretton diadem, svantofflor, halsband och gud vet allt packades upp med näsan i vädret. Till och med svanhalsduken var nedpackad för blåstens skull.

Vi bodde mitt i Visby, i några hus med egen liten gård. Så himla härligt.

 I det rosa huset som man ser gaveln på bodde vår och min lillasysters familj. Och vår gård var där innanför den mörka grinden.

Det är lätt att bli besatt av dörrar i Visby. Och blommor.

Och havet. Eller mer förtrollad. Av alltihop. Det är ju som på låtstats. En annan värld.

Och himlen. Jag har blivit himmelsförhäxad denna sommar. Var nära att köra av vägen häromdagen för att molnen var så extra fluffiga och sagolika. Det verkar mest vara jag och kidsen som förstår storheten med moln men magiskt är det hursomhelst.

Ett virrvarr av gränder som gjorda för fantasi.

Sigge var ju såklart med. Det är bra att vara söt hund. Kel och promenadkompisar saknas aldrig någonsin.

Kusiner.

Den här killen befinner sig just nu ute till skogs. I en vecka sover han i tält och på dagarna lajvar han. Det hela är tydligen toppen och med tanke på de fotografier vi fick skickade häromdagen är det enda jag önskar just nu att ligga i buskarna och tjuvkika. Barn med alvöron och allsköns kostymer, läskigt smink inför framtidslajv och till synes alldeles vanliga troll som smyger bland träden. Och lägereld och mat lagad på öppen eld. Tänker att det måste kännas som man är mitt i ett äventyr. Varenda minut. En evighetsteater som aldrig tar slut.

Viggo blev superintresserad av lajv den gången vi hittade den här byn uti i en av Katrineholmsskogarna. Katrineholms Äventyrsklubb är kända för att ha väldigt bra lajv och nu har barn från hela Sverige samlats där.   Karin som driver Pysselbolaget var så himla snäll och påminde mig när det var anmälningsdags då hennes barn brukar fara dit, turligt nog då platserna tog slut snabbt. Lovar att berätta mer när Viggo kommit hem igen.

Påtal om äventyr. Visby är ju kanske världen bästa om man tänker efter.

Estrid

Mina drömmars rosenbuske.