-
~ feels so good to be a rose ~
Äntligen får jag lov att visa er något som är bland det vackraste jag sett. Rosor, små och stora. I Roséguld. Igen, det allra bästa hantverket av begåvade Johanna Garmland. En fortsättning på vårt samarbete Garmlands Guld & Silver By Mokkasin. En fortsättning som har fått både Linn och jag att oo:a och ahhh:a varenda gång vi håller en sådan här ros i vår hand. De är de vackraste. Aboslut de vackraste vi sett.
Som armbandet. Precis ett sådant har suttit på Linns handled sedan några dagar innan jul. Och det är precis såsom ett armband ska vara, om man frågar oss. Det där lilla och enkla men ändå det allra vackraste. Något som inte alls tar över men när man tittar noga så smälter man. Av finhetsrysningar liksom. Det där gedigna som håller i ur och skur och tvätt och stök. Men ändå, lika vackert. År efter år efter år. Rosen är liten och så stunning som en ros kan vara. Armbandet passar ihop med allt. Konstigt men så här det. I all sin enkelhet eller tillsammans med en massa annat.
Ringarna. Vi drömmer om dem.Den lilla rosen för den lilla handen och den stora alldeles tvärtom.Som mamma – dotter smycke, hur fint!Och som vigselring, det blir banne mig inte mer tjusigt än såhär.Jag vet någon som drömmer om att gömma en diamant i sin, där under bladen.Kollektionen ~ feels so good to be a rose ~ kommer att lanseras inom de närmaste dagarna i affären. Kollektionen är helt ateljétillverkad av Johanna Garmland och levereras i våra vackra handgjorda askar. Kollektionen består av armbandet, ringar, örhängen och kommer efterhand att utökas. Alla smycken kommer att kunna fås i silver, roséguld 9K och roséguld 18K.Och roséguldet, man hör ju redan i namnet hur vackert det är. Och det fina i kråksången är att det inte bara är så fantastiskt fint och mjukt i tonen, det har dessutom en massa galanta plus jämfört med guld. Tåligare och åldras snyggare. Ibland kan vissa tala om en ny trend i roséguld men i resten av världen har man arbetat med roséguld i precis samma utsträckning som guld och silver i stort sett alltid. I Australien där Johanna bott och arbetat under många år är roséguldet en klar favorit och jag förstår det. Guld har aldrig varit mitt bästa när det kommer till smycken men med roséguldet är det en helt annan sak. Att ett litet sting av koppar kan göra så mycket…~Kära ni, annars har det varit lite tyst här igen. Ärligt talat så händer det så mycket nu så jag hinner inte riktigt med i svängarna. Men det är kul! In i vassen kul. Jag hoppas snart kunna berätta vad jag har sysslat med de senaste tiden, hemlis!Fin fredag och puss! -
here we go again – det handlar om sänghimlar.
Oj. Jag skulle ju blogga om kuddar. Lite snitsig reklam sådär på morgonkvisten. Men de tog visst slut ändå. På en gång sådär, direkt. Ajdå. Men de kommer igen kan jag säga. För vi gillar ju också kuddhav. Av stjärnor och hjärtan. Och de här, de omåttligt populära kom oväntat och plötsligt hem igen. Men scwoosch sa det. Där med, men några enstaka kvar. Och försvinner köpknappen så är de slut. Så är det alltid i affären. Men ny sändning påväg.Och nästa sak. Sänghimlarna. Just nu sys det så det står härliga till. Och vi kommer få en stor sändning i mars-april. De kommer såsom spridda skurar och vi kan inte säga mer exakt än så, men vi tror och hoppas att av de 5-10 veckornas leveranstid så blir det mer mittemellan. Men vi måste ha lite tillgodo där för båtar med sänghimlar kan hamna i stormar och sådant där som man kanske inte räknade med. Och då tar båten lite extra tid på sig. Där över all världens hav. Så är det ju.Men nu finns alltså chansen att boka sin sänghimmel. Genom bokning/köp garanterar du en sänghimmel vid nästa leverans. Här finns de och du kan också hitta info om förhandsbokning.
Gamla lampskärmar är bästa mystricket, med lampor eller ej. Ju mer jag tänker på det, en femma, tio eller max en tjuga och vad får man? Fransar och band och knoppar och hela konstruktionen liksom. Det är ju hemskt mycket av det fina.
Ja såhär kan det ju se ut om man har turen på sin sida… -
glömde.
640.jpg)
Jag blev kvar i balettvärlden idag. För det slog mig att jag sitter på ett hemskt bra tips till. Det är att kvista dit när det är öppna repetioner. Då är det helt gratis och man får några timmars dans sådär som det ser ut för stunden. På Kungliga Operans fb-sida brukar man då och då hojta till när det är dags. Och då är det bara att köa en stund utanför sen smyger man in och ännu en gång känns det som man tjuvkikar. Fast man får.640640.jpg)
Jag Nomi for dit och såg repetionerna av Svansjön på stora scenen.640.jpg)
Och då ser det ut lite såhär. Fast många flera ballerinor. Och balettchefer och själva dansläraren och balettchefens lilla son var också där.640.jpg)
Jag kan inte påstå att Nomi och jag kvistade över till Operan trots att vi önskade. Alla tåg var inställda, från Södertälje. Så där fick vi hoppa på bussen. Eller någon av de väldigt mänga. Och lagom i stan blev Nomi åksjuk, sådär jättemycket. Och när väl den där bussen hade stannat kändes det som om det skulle vara jättemånga i kön vid Operan. Så vi tänkte att det är bäst att springa. Så det gjorde vi, det allra fortaste vi kunde.640.jpg)
Och när allt var slut fick vi veta att alla tåg utom ett endaste skulle ta sådär 3-4 timmar istället för 1 timme på ett ungefär. Bara för de där bussarnas skull. Och det där endaste skulle avgå jättejättesnart, eller själva bussen. Så då fick vi springa tillbaka. Men vi hann stanna här och handla benvärmare. Och lunch till bussresan. Och sedan sprang vi igen. Med andan i halsen och skrattet i magen.Kanske världens snabbaste Stockholmslördag. Men det var det värt.Och på den där dansshopen kunde man till jul köpa begagnade tåspetsskor, där pengarna som bara var femtio kronor gick oavkortat till Läkare Utan Gränser. Kanske har de några kvar fortfarande…. -
sportlov på Operan!
Förra våren fick jag ett sådant fint tips av en läsare som jag bloggade om här. En prova-på-dag på Kungliga Baletten. Och nog för vi nog tänkte att det skulle vara extra fint men det var helt perfekt och alldeles ljuvligt. Inte bara för hon med ballerinadrömmar. Hela familjen var lite smått lyriska efteråt. En alldeles egen värld, den där balettvärlden. En magisk.Hela dagen var så perfekt ordnad. Man hade öppnat upp alla skrymslen och vrår i hela huset och sådana där rum som man aldrig annars får besöka. Salongerna, scenen och alla rummen. Och ni fattar, Operan liksom, det är ju så vackert så man flämtar. Mest hela tiden. Som Guldfoajén. Härinne gav man världens sötaste lilla pjäs men också så klok, vad det handlar om. Balett alltså och dess alldeles speciella värld. Finaste kostymerna och prima ballerinor. Och påtal om det, alla som jobbar där på baletten hade tagit sin egen lördag för att visa och berätta. De som annars står på stora scenen, första dansare och stora delar av esemblen var dagens värdar. Och man fick fråga och undra precis som man ville. Uppskattas.Och provdansa fick man. Och vid Morgonskolan fick man sitta som små tysta möss och liksom kika i smyg när dansarna flög genom luften och tusensnurriga piruetter. Och få sitta där alldeles nära så man nästan får en piruett i huvudet det är ju inte varje dag precis.Nu är det dags igen. Operahuset öppnas upp under sportlovet!Susa dit vetja! Här finns info!Bara härligt!
Storlek 38, vem bryr sig?
Nu gäller det. Det är ju inte varje dag man står brevid en prima ballerina.
Men det är klart att Charlie också fick dansa. Tycker ni han ser sugen ut? Jomen kanske lite, kolla tåspetspositionen. Men aldrig i livet att han skulle. Skyll dig själv, kan man tycka.
Jag vet inte hur många gånger jag hittade dessa skor.
Det fanns inte en plats de inte har legat på.
Nomi var också överallt, hon testade varje millimeter av Operan.
Och igen och igen.
Detta magiska.
Hon fick ett par begagnade tåspetsskor i julklapp. Det var hennes allra finaste julklapp. Jag tror ingen annan förstår, sa hon på julaftonskvällen. Nej, hon har nog rätt där. Vi kan inte riktigt förstå.
Det är sorgligt att lämna stället. Sorgligt sådär ända in i själen. Men så tänker en donna som innan jul moget deklarerade att det var dags att sluta med fiolspelandet för att satsa fullt ut på baletten. Det måste göras, sa hon. Ska man till Kungliga Baletten, så ska man. Då måste det satsas. Att fiolspelandet liksom hade krävt en 20-minuterslektion och ingen speciell sensation i själva övandet från hennes sida hörde inte dit. Att sedan den där balettlektion fortfarande bara är 45 minuter i veckan, varken mer eller mindre, är också en helt annan historia. Det handlar bara om att ha bestämt sig, det är det allt hänger på. -
sitt godaste.
640.jpg)
Bästa presenter. Hittade de här bilderna på ett par nyårspresenter vi fick av vänner. Tänker att man ibland i presentdjungelns snåriga letande glömmer bort de där fina. Ge bort något av sitt godaste liksom.640.jpg)
Slut på två sekunder.Men jag drömmer om dem fortfarande.
-
en vårig, en härlig och tre omåttligt populära är påväg.
Med hopp om våren, eller hur?Älskar Daniela Dahf Henriquez illustrationer. Hennes nyhet för L`Affiche Moderne är inget undantag. Påväg från Paris till affären. I gott sällis av Spring, Little Deer och Untitled.
Lite dans om natten har ju aldrig skadat. Värsta sköna gänget av Amélie Biggs.
Petite Musique de Nuit.
Och dessa små. Så himla poppis. Men en ny stor hög är påväg och de är köpbara igen i affären, Fairy Dance, Blossoming och Fire Fly. Det känns som om älvstoftet är inbakat i själva bilden. -
insta-mermaid.
– Är den på riktigt, mamma?Den är på riktigt, jag känner det.Sedan kom någon ny utläggning om sjöjungfrur och dess liv och leverne. Om deras söndagsutflykter, när de reser runt så lång havet räcker och tittar på statyer och sådant, det finns massor av sådana om man tittar noga. Och om slotten där de bor, på havets botten, täckta med havsblommor och med portaler av korall. Och om snäckskalsmackorna med sandsmör och sjögräspålägg.-Men när de har kalas så äter de där guldfiskarna jag såg på Ica.Ja, de ja. Nomi skulle handla salami över disk så jag lämnade henne där. När jag kom tillbaka hade hon smakat sig igenom till den bästa. – 2 hektar tack. Sedan fick hon se dem.– Mamma! Mammaaaa! De har guldfiskar! Kolla, vad vackra, de glimrar! Av guldet!Kan vi inte äta det till middag?? Snälla?!Är det någon mer i hela världen som har sett att rökt böckling egentligen är guldfisk? Av det alldeles äkta slaget.Sjöjungfru-stassen är en nyhet från Numero 74.
Kommer i en affär nära dig framåt våren. -
inget nytt under solen men ändå fint som hänt.
– Har vi lov från skolan imorgon? frågade Nomi igår.Nej och varför undrade jag.– Men ni är i alla fall lediga från jobbet?Nej, inte det heller.Men det är ju den där hjärtansdagen.Det hade ju såklart varit något alldeles extra.En extraröd dag i almanackan. En megahjärtlig.Bara för den sakens skull.Men om vi släpper det där för ett tag så händer det så mycket i bloggvärlden som nästan alltid går mig förbi. Jag hamnar så lätt på efterkälken när det gäller allt det fina som ändå händer där ute. Turligt nog så hojtar någon till, fortsätt så, tack! Och det har flyttats bloggar och öppnas affärer. Så, inga svindlande nyheter för host-host- det var ju ett tag sedan. Men för mig känns det som igår – så lite hjärtansvärda saker dagen till ära eller hur man nu ska säga.Mari träffade jag för första gången när jag var sexton eller något. Så när våra vägar korsades sådär tjuofem år senare var det ju liksom inte igår. Men nu bor hon på Dalarö i kanske bland de finaste hus jag har sett. Bläddra länge i den här bloggen Hemma hos Strenghielm . Bara vackert!En mammas dag – Weronica bytte till urtjusiga Living by W . Tillsammans med Helena. Här haglar inläggen tätt och återkommande längtlistor vecka efter vecka.Krickelin är fin, alla dar. Och att hon och Miranda slog upp en liten shop för en tid sedan susade alldeles förbi mig. Men For Good Luck är lycko-katter och önskeprint. Och jag känner i magen att det är bara början.Och Lina hon har flyttat men inte själva bloggen utan hela hon med familj och allt, till huset där fönstrena måste vara de vackraste som någonsin suttit på ett hus. Och jag tror att det här huset önskade er dit, för varenda möbel sitter som en smäck, som om de inte var gjorda för något annat. Rum och rabalder och all värdens härligaste färger.Och lite annat med stort hjärta på den senaste veckan.Eller åtminstone min senaste vecka.Det här stället vill jag vara på.
Fin fredagkväll! -
och så var det här om hönsen.
Höns. Inte direkt vad jag har funderat på. Men det har min man. Så mycket så att han har skrivit till vår kommun för att höra sig för och fyra stycken får man ha såhär bland villorna på åsen. Men ingen tupp. Och så mycket så att han och Nomi fantiserar om hur det kan vara när man tar sin korg vareviga morgon och hoppas att det kanske har värpts högar av ägg där i utkanten av trädgården. Och Nomi och hennes tvillingbror var snabba, kanske för att de insåg att saker händer lättare då. Redan dagen efter det hela kom på tal hade de berättat för fröken, klasskompisarna och halva skolan. – Vi ska köpa höns!Nu är jag inte helt hundra på hur det blir med det hela men till saken hör att härom morgonen, mitt i halvåttakaoset kom en äggkvinna som Viggo sade. Äggkvinnan var egentligen min bankkontakt. Vi hade träffats dagen innan för att prata bank men hamnade på ett sidospår när jag kom in på att jag serverade mina barn smoothie om mornarna, med råa ägg i. Och på den vägen var det. Smoothie, ägg och att hon hade 38 hönor. Dvärg Wyandotte hette några och Maran och Araucana. Och sedan var det slut med banksnacket. Inte för att jag hade tänkt på höns tidigare, aldrig någonsin faktiskt på det här viset. Egentligen var det nog den här bilden som gjorde alltihop. Den kom liksom upp där på skärmen när hon skulle visa hur en höna ser ut. Jag menar, det finns ju hönor. Så finns det hönor. Och nog för jag kände till bruna och vita ägg, såklart, så visste jag inte om de turkosa. Och de puderfärgade. Sedan spårade det ur. Eller vi kom aldrig tillbaka till bankspåret i alla fall. Sen var mötestiden slut.Men den rara Mari som hon ju egentligen heter kom i alla fall den där morgonen med de där himlens vackra äggen. Och nu kanske alla i hela världen visste. Men jag gjorde det inte. Turkosa liksom, alldeles av sig själva.
Hönsen ja, de kom med den här, Kollaps av David Jonstad (Omdiskuterad av vissa, sanningen enligt andra.) Och växthuset med. Eller inte färdigt och klart då men nästan. Låter det som åtminstone.Och Självhushållning på Djupadal är på riktigt och utan omskrivningar. Lev mer på mindre är väldigt inspirerande och utan pekpinnar. Så nu vet ni vad min man fördriver tiden med mellan lönsamhetskalkyler och miljonbudgetar… -
gonatt…
snart i alla fall…