-
oana befort.
Pictures: Oana BefortHittade en sådan fin blogg häromdagen. Instagram är ju just fantastiskt. Så många vägar som korsas över hela världen på en sekund.Och titta vilka fantastiska illustrationer! Eftersom jag har två fiolspelande töser härhemma så faller jag ju direkt för denna som går att köpa här i shopen.
Och som om det inte vore nog med att hela bloggen är av absolut finaste slaget så kan man få små fina almanacksblad. Bara att skriva ut. Så snällt! Så fint!
-
tack för höstens första söndagsmiddag.
Jag kände redan på söndagsmorgonen att det var hösten nu. Plötsligt så knarrade huset något alldeles extra och de öppna fönstrena, som inte varit stängda på hela sommaren, stod och slog.Det är då man letar blommigt tyg i skåpen.
Min mamma kom med de allra sista sommarblommorna från stugan. För mig är det här den vackraste av buketter. De där sista som liksom har lovat varandra att hålla ut. Kanske ända tills frosten. Men nu fick de bli en bukett istället. En kär.
Ugnsrostade grönsaker med timjan.
Och kanske sista grillningen 2013. Sedan åt vi några blommor.
Men på ett annat vis så var den här söndagsmiddagen just precis det, märkvärdig. För det var min pappa och mamma som åt med oss. Och det hade ju inte heller varit något särskilt, för det brukar vi ju göra allt som oftast annars. Om det inte vore för det som hände pappa för exakt fyra veckor sedan nu ikväll. Så just därför kändes höstens första söndagsmiddag något så alldeles särskilt jättemärkvärdig. Jag är så väldigt lycklig över att vi satt här igen. Tillsammans. -
vi önskar alla därute en fin söndag!
” Jag drömde inatt att pappa byggde en luftballong.Den var stor och alldeles full av färger. Som regbågen, världens största. Den står ute på gräsmattan, förresten! Ska vi åka nu? Alldeles nu? Innan frukost?Vi kan åka jättehögt, rakt genom molnen där det ser som mjukast ut. Sedan kan vi åka till Afrika. Charlie säger att på havet där seglar priater och på stränderna solar lejonen. Sedan åker vi till Amazonas. Där är träden jättestora och Viggo säger att om vi tittar jättenoga så kanske vi ser det sönderslagna örat.Fast sedan tänker jag att vi hoppar av en stund. Vi sätter oss på molnen och dinglar lite med benen. Då kan vi vinka till farmor och farfar, för det är ju bortom molnen de bor. Kankse ser vi månen därifrån. Hoppas att det inte blåser, blåser på månen alltså.Och mamma! Du! Du kan bara sitta. Bara sitta jättestilla. Och om du vill kan du få lite kaffe. Sen sköter det sig själv liksom. Det är ju ändå hela vida världen som är runtomkring oss. Den bara väntar på att vi ska fara förbi.Kom nu, så åker vi… ” -
paper to petal.
Pictures: Paper to petalÅ den här boken skulle jag nog kunna sysselsätta mig med ett tag.
Kolla här så fattar ni. Ända fram till våren liksom.
Ett litet klick härifrån och sen byebye blomsterlängtan. -
hejhej!
Nyss hemkommen från Paris. Hur glad är man då liksom? Speciellt när ens mamma ska ta bilder till ett magasin som man inte ens vet vad det är.– Seså sätt er här nu. Ett barn, två, tre, fyra och så jag. Nu fixar vi det här snabbt. Megasnabbt. Vi behöver bara en endast bild. Så, titta på kameran nu. Och så trycker jag på fjärrkontrollen här under bordet. Nu så – le! Eller ni behöver inte le men titta i kameran åtminstone. Eller ni behöver inte titta i kameran men se inte så förbaskat uttråkade ut… Liv…!!– Amen ååå! Jag känner inte för det här!
Ni ser ju här att fyra av fem biter ihop lite medans den femte…– Jag avskyr det här…Jag vägrar…Jag står inte ut en sekund till…Och så blir jag helt bländad med. Jag kommer aldrig mer kunna öppna ögonen för jag blir så bländad.– Men kom igen nu då. Bara en bild till. Det är ju ändå till Milk.Det där sista säger jag nog lite mer gällt.
Tycker ni jag ser en aning sammanbiten ut cirka hundra bilder senare? Där ingen endaste liten bild är okej….Här är vi dessutom påhejade av både Linn och Kristo. Som om det skulle hjälpa liksom.– Sista nu då. Ni får en tia var.– Ni får spela dator tre timmar i sträck. Fast solen skiner.– Ni får äta godis innan middagen.– Vi åker till Gröna Lund. Direkt.– Ni behöver aldrig någonsin vara med på bild mera. Bara den här!Det där säger jag förstås inte. Kanske något om tian. Tillslut skickar vi någon där Charlie har spårat ur och Viggo är suddig. Jaja, vad är väl en bild i Milk…. -
älskvärda.
Man måste ju ha ställen att lägga allt glitter i.
Älskar man dessutom svanar och är svag för nästan alla porslinsfigurer här på jorden så växer samlingen på byrån.En kanin från Anthropoloige, den helt nya laxrosa av Jonas fantastiska askar, fågelask från Åhlens, paraply från Anthropologie.Resten är loppis, sådant man frågar om så där lite älskvärt och snällt och lämpligt läge när mamman redan står vid kassan… – Mamma, du vet ju att jag älskar svanar… Att jag alltid har älskat svanar… Och kommer alltid att göra det… Kan jag få köpa den här svanvasen? Den är så väldigt vacker!
Men allt är inte guld som glimrar.
Äntligen är affären fylld igen med Jonas fantastiska handgjorda askar. Jag älskar dem och vet inte någon som inte gör detsamma. Så himlens fina till allt från flingsalt till diamanter och allt därimellan.Laxrosa är ny i färgen och även en nattsvart som läggs in under dagen. Och ni vet väl att de kommer gå-bort-färdiga i en ask med rosett. -
när kommer tåget?
Undrar just vad som finns där bakom. Är det bara stora svarta hål med spindelnät? Eller är det småspröjsade fönsterbågar gjorda järn? Och ett fasligt massa kras… Men jag önskar mig dem tillbaka. Varenda liten fönsterruta. Det finns sannerligen något sorgligt över igensatta fönster. Skär alltid lite i hjärtat när man funderar över det. Men de är ju i allafall inte igenmurade, så kanske en dag…Men det är det sista de små människorna vid spåret tänker på. De funderar mest på när tåget egentligen ska dyka upp. Det där gamla ångloket som står i ett av lokstallarna. Det som några gamla farbröder är i full färd med att återge sin forna glans. Om ett par veckor ska det ur mörkret och genom de gigantiska dörrarna. Ut på det gamla överväxta spåret ska det. Och sen fortsätta bort i den stora vida världen. Eller kanske skulle det bara till Flen och tillbaka igen. Men det är väl nog så härligt, för ett ånglok som inte sett dagens ljus på en herrans massa år.Igår hade vi ett ärofyllt upppdrag och plåtade för Numero 74. Vi höll till vid de gamla lokstallarna här i Katrineholm. Och där skulle jag nog vilja hänga mest hela dagarna. -
merci, merci och det var då ett ständigt merci.
Det är bra att heta Nomi. Nästan alltid förstås.I Paris var det lite extra flott mellan varven.
Där fick man alltid tillbaka extra växel när man handlade. Men bara om man var en Nomi. Och skulle man inte få någon växel egentligen så fick hon det ändå. Ett litet mynt hit och dit.
På restaurangerna fick hon alltid extra godsaker, fast de fick hennes syskon också. Och på mataffärerna så skulle det bjudas var och varannan gång. Men när en farbror som inte jobbade i affären tog ett äpple och gav henne, så tackade hon bestämt nej och gav honom en sträng blick.Någon måtta fick det väl ändå vara.
På loppisen vid Porte de Vanves fingrade hon på det vackraste halsband hon någonsin sett. Ett hjärta av porslin som hängde på ett blekt sidenband. Liv frågade vad det kostade och loppistanten sa bara– Ingenting för din lilla syster. – Å, sa Nomi, merci! Sen köpte vi gamla vykort och Nomi fick ett extra, ett glittrande med som en saga på. Och en puss på pannan. – Jag är inte det minsta avundsjuk, inte ett dugg faktiskt, sa Liv. Och syftade på kombon av att få både saker och pannpussar.
Innan Nomi fick nog och ville åka hem så hann Liv fråga en gammal man vad ringen i asken kostade.– Den där! skrockade han förnöjt.
Den, den är av äkta guld och den blå stenen är högst ovanlig!sa mannen.Din lilla syster kan få den! Om den passar?Sen provade vi den på fel finger och Nomi fick panik och trodde den skulle sitta kvar där för evigt. I precis samma sekund sa farbrorn något om att hon kanske inte ville gifta sig med honom ändå. Då fick hon ännu mer panik och skrek – Ta bort den mamma, ta bort den! Då sa farbrorn att han kände Carl Bildt och frågade om vi gjorde detsamma. Som om det skulle spela någon roll liksom.Men vi tog bort ringen och eftersom den gamle mannen promt ville att Nomi skulle ha ringen så sa vi merci. Sen hängde vi den på det blekta sidenbandet, bredvid porslinshjärtat. Ibland provar hon den och på lillfingret passar den perfekt. Men sådana där dyrbarheter av ovanligt slag är det ju bäst att förvara säkert. Så den hänger oftast och dinglar där på det blekta sidenbandet. Det är säkrast så. Sen riskerar man ju inte att ringen fastnar för evigt heller. Det vore ju hemskt obekvämt. -
klockan 15-20 är jag inte anträffbar.
Efter att ha lyckats missa både det ena och det andra här i höststarten, bestämde jag mig för att en gång för alla att använda griffeltavlan som den var tänkt. Inte som klotterplank för alla som passerar. Och då blev det såhär. Här har ni våra eftermiddagar.
Nu tänker säkert någon. Men det är väl bara att säga nej. Men i det här fallet har jag fasligt svårt att säga just nej. Inte annars men vem säger man nej till och vad säger man nej till. Vi har sagt nej. Om konståkning, om ridning, om basket, om scouter och om det ena och det andra. Men det här är liksom det de har fastnat i på riktigt. Det som de gillar att göra. Det som de har valt helt själva. Vi har aldrig någonsin tjatat våra barn till aktivteter, är det gnälligt och tråk eller ens ett njaee kanske, då får det vara. Alltid. Jag minns att jag släpade en liten gnällspik vid namn Liv till Little Gym när hon var typ två. Från Söder till Vasastan med en liten bebis-Viggo i släptåg. Det känns som det regnade varje gång och att vi alltid fick vänta på bussen. Och jag fixade och trixade och mutade och krånglade. Allt för att hon skulle gå fast hon egentligen inte hade den minsta lust. Fattar väl jag med, så här i efterhand, att hon inte ville. Som tur var tog jag mitt förnuft till fånga, för alltid, och gör aldrig om det. Never more.Så måste jag bara skriva en solig historia. Ni som läser här vet ju att Nomi är nästintill besatt av balett. Och ingen balettskola så långt näsan räcker finns det. Eller fanns det. För vet ni vad som hände? Jag skrev något på min Instagram om just saknaden av balett i vår stad. Varav en av alla de fantastiska eldsjälarna som finns här såg detta, tog tag i saken och drog i de trådar hon visste. Och nu i höst startar två balettgrupper upp på Dud. Jag blir helt varm i hjärtat av sådant. -
äpplen, äpplen…
Å! Äpplen!
Verkar som om någon plockar.
Hur många äpplen kan man äta på en dag? Jättemånga.
Vi gör något…
En äppelpaj. Av de finaste.
Men räcker det inte nu?
I alla fall nu.
Det är så himla högt upp till bakar-platsen.
Bakpulver! Och vad hittade vi här! Blomblad! Och rosor!Kan vi få ha det på äppelkakan?Nähä…
Fixa och gegga. Vi är bra på det här!
Vi dukar.
Sen bjuder vi alla på fika!Jag tror jag bloggar den här äppelpajen varje höst men äsch…Vi tar den igen…ÄPPELPAJSkala och skiva äpplen. Lägg i en form och strö över kanel och socker. Pressa över 1 citron.Smält 125 gram smörRör i:1,5 dl socker1,5 dl mjöl0,5 dl havregryn1 tsk bakpulver
På med hela alltet uppepå äpplena.Grädda i 200 grader i 30 minuter.Vi brukar oftast göra dubbelt av smeten. Men det beror ju sig på hur stor själva kakan ska vara i slutändan.
