Vi har fikat väldigt mycket här. Lite för att regnet har duggat eller fullkomligt öst ner eller varit allmänt opålitligt. Lite för snålblåsten. Men mest för att det är himla härligt att fika sig igenom en stad. Här var vi dock väldigt sugna på söndagsbrunch och trots att vi inget hellre ville än att kura inomhus så var det alldeles proppfullt därinne bland Morris-tapeterna. Åtminstone när vi började. 

Hursomhelst. På La Chambre aux Oiseaux var en alldeles perfekt söndagsbrunch. Fast jag åt en himlens god, dubbel, trippel eller jättehög macka.

Barn-brunch fanns det också. En jättegod som föll ungarna precis i smaken. 

Tänk på det förresten, i Paris finns det nästan alltid speciella barnmenyer, trots att det inte alltid syns någonstans. Det är bara att fråga. Fast det är aldrig pannkaka och korv och sådant. Utan helt vanlig mat, precis som i resten av menyn,  fast något mindre portioner. Men alltid stora ändå (inte särskilt stor skillnad faktiskt från de vanliga) fast hälften så billiga. Får inte riktigt ihop ekvationen där men så är det.

Här är det väldigt gott men isigt kalla vindar för att vara en juni-söndag.

Men då fick vi plöstligt flytta in!

Och nu kommer ännu en suddig bild på mig men ni fattar ändå väl, hur mysigt ställe?

Bara snällt, himla gott och här vill-vi-stanna-mest-hela-dagen-ställe.

Och en skön suck, tapeten. Pimpernel, William Morris såklart. 

Och ingen brunch utan kaka.

Sen fanns det ingen hejd på lögnen.
”Det här är min första skiva, förstår ni barn…”

Nomi verkar skeptisk. 

Skissblocken och pennorna har varit med runt hela Paris.

Då kan man göra en prinsesstårte-teckning och lämna som tack för maten. 

Så ska en regnsöndag tas. 

Vi är fortfarande här. Och bara är. Trots den stora staden och allt man kan fylla dagarna med. Men ändå bara är och tar det som det kommer mest. Vi kastades ju från skola, dagis och sista-skeunden-jobb in i det vi skulle kalla sommarlov och semester. Från våren 2013 när det allt skulle hända och tiden bara försvann. Till sommaren. 

Och vi lovade varandra bara en sak. Att bara vara. Ingen hets, inget skynda. Att bara stanna. Med varandra. Bara älska att något annat inte pockar på uppmärksamheten, såsom det alltid gör annars.   Inga storslagna planer utan bara se vad som händer. Ingenting som skulle heta att vi inte hinner. Vi hinner det vi hinner. Äventyren, visste vi skulle finnas ändå. I det lilla och i alla de små stunderna. 

Som i en gata runt hörnet.

Och i rosorna som aldrig, aldrig tar slut.

När man stannar i pussar och kramar. Länge.

Och ritar när man helst vill. Och var man vill.

Och i leken, i park efter park. Med mamma och pappa under ett träd bredvid.

Och bland pauser på första, bästa plats. 

Vissa äventyr får vissa dock sukta efter, för då har vi farit hem.

Med varann i händerna tar gatorna aldrig slut och inte allt man pratar om heller.

Näsblod hör äventyr till. 

Och gosedjuren…

Vid Versailles kan man titta på guld eller spela in filmer i parken.

Eller ta tusen bilder i labyrinter.

Lyckligt äventyr är att ta brorsan i handen och handla frukostbröd. 

Alldeles själva. Och få hjälp av en främling över gatan. 

Kramas.

Vissa äventyr tar slut innan de ens börjar. Som när man inser  att vi vi var ju här förra veckan, en tisdag. Och då var det stängt. Och idag är det tisdag. Igen. 

Berätta historier, de allra längsta. 

Att lyssna utan avbrott är ett av mina bästa äventyr. 

Och såhär har vi stannat. Mest hela tiden.

Många små slantar blir det.

Det finns alltid äventyr när man minst anar. 

De kanske inte alltid är så stora men minst lika härliga. Det beror nog mest på hur man ser på saken. 

Vi är i Paris. Imorse sov jag mig igenom blixtar och ösregn som smattrade hejdlöst på fönstrena. Jag sov mig igenom åska som mullrade, som den bara kan mellan tusentals husväggar. Jag sov mig till och med igenom en hel familj som vaknade. Och travade runt på de knarrigaste gamla träplankorna. En man och fyra barn som gick ut och handlade frukost. Det var först när dörrklockan plingade på trettionde försöket som jag vimsigt insåg att det inte var drömmen och speldosan på tivolikarusellen. Det var mina barn som kom med baugetter och croissanter från bageriet. Samtidigt ringde Kristo och sa Rise & Shine! men mest för att försäkra sig om att barnen var insläppta. 

Och barnen är helt säkra på att stan blir galen om nätterna när det regnar på det här viset.. För de såg en film någon gång där tjuvarna blev med galenskap så fort det blev oväder här, så då måste det ju vara så. En katt i Paris, heter den föresten. Jag är inte helt säker på det där med galenskapen men de gillade den.

Jag skulle postat de här bilderna förra veckan men ni får dem nu. Eftersom jag varit så sömndrucken mest hela dagen. Mest lite som att lägga på tipshögen, ni är så många som undrar om Paris-tips. 

Eiffeltornet vill man ju se, alla gånger och närsomhelst. Men sommarköerna är inget bra. Ta trapporna! Betydligt roligare och inga köer i jämförelse. Och billigare. Sen kan man alltid ta hissen allra högst upp. Om man vågar. 

669 steg låter mycket men det är rätt skönt där inne, järn så långt ögat når.

 Och man orkar ha springtävling ner. 

Men då måste man äta många crepes med choklad sen. Fast såklart inte närmast Eiffeltornet för då kostar en liten pannkaka som något annat, något dyrt. 

Påtal om att äta. Ibland krisar det ju något alldeles fullkomligt. 

Men det finns många parkbänkar och man bara tar det närmaste i matväg.

 

Mat igen. Här har vi handlat fika på en väldigt härlig mataffär, på Le Bon Marche. Fast i år handlar vi nog annat än kakor där, för herre jisses vad det fanns gott. Jag handlade i och för sig inte någon kaka utan tabouleh och den var den godaste jag ätit. 

Liv var chic. 

Vi var i alla fall på väg till Jardin du Luxembourg. Maken till stadspark får man leta efter. 

Fika. 

När ni väl ser mig på bild ser jag ut som ett åskmoln men det var jag inte. 

Det finns en lekpark där. Den kostar 20 kr per barn. Våra barn sa såhär efter ett par timmars lek: 

– Alltså… Det här var nästan roligare än Disneyland…! Och efter ytterligare fem minuter.

 – Jomen..det var det faktiskt!  Så tänk 6000 kronor mot 80 spänn för att få ytterligare perspektiv på hela grejen. 

Jag kan lova att vi höll med, parkbänken där i skuggan var perfekt medans de for runt som galningar  i den inhängnade lekparken.  Nya kompisar hittade de med. 

Det var himla fint där. 

Man kan segla med båtar, rida, spela tennis och vi kommer gå dit igen. Bara det slutar regna. 

Först tänkte man ju lite som man gör. Paxa stolarna, innan någon annan snor dem. 

Sen insåg man att Paris tänker på allt. Många stolar i alla fall. 

En perfekt äventyrlig och alldeles härlig park.

 

 

 

 

 

Snygga. Min darlingsladd.

 

 

 

 

 

Och klubbor i långa rader. 

 

Men med chokladklubbor var allt frid och fröjd.