-
soft gallery vår & sommar 2013.
Här kommer en tjuvtitt på en av de finaste barnkollektioner jag har sett på väldigt länge. Soft Gallery inför sommaren och våren 2013. Jag älskar allt. Färgerna, å färgerna! Det blir inte skönare än så här. Och snacka om att det känns våren 2013 så det förslår. Och Soft Gallerys egna snitt är makalöst fint. Detaljer som ingen verkar ha tänkt innan och prints som är helt ljuvliga. Det känns som om sagan möter det rockiga och stannar i en himla schysst mix.Ni kanske minns Dräkten, det är under det namnet favoriternas favorit går. Den är från Soft Gallery. Nomi bor fortfarande i denna jumpsuit och Liv suktar fortfarande efter en likadan. Det fina är att kläderna går upp till 14 år i storlek. Så denna gång ska vi greppa favoriterna i tid, till alla fyra barnen. -
wallmark formstudio.
Idag startar Formex. Jag är inte där men hade jag varit så hade jag absolut mest hållt till kring Young Designers. Helt enkelt för det är himla bra där. I år ställer grafiska formgivaren Jenny Wallmark ut, under namnet Wallmark Formstudio (B16:48). Kanske har ni sett hennes fina namntavlor tidigare.
På Formex så visar Jenny kollektionen Fröjd för första gången. Från printsen tar hon nu sitt varumärke mot kuddar, skärbrädor och brickor. Grafiskt men ändå med lite karamellig feeling. Perfekt kombo, särskilt till bakelit-gafflarna som är ett måste i skärbrädesammanhang. Jag älskar nämligen små nätta skärbrädor, allt plock passar på en skärbräda. Allt från chokladpraliner till ostar och snittar. Jag har dem ju egentligen till allt annat än att skära på men det är ett stort plus att man kan.
Och mini-prints. Det är allt tur att fler och fler formgivare gör de mindre varianterna av prints men ändå lite större än vykort. Vad skulle man annars fylla de små tavelramarna med. Som sagt, Young Designers var det. Det är där det händer.Hoppas kunna uppdatera det här inlägget med lite Formex-rapporter från mina blogg-vänner lite senare under dagen… -
i snö och iskyla, måste jag sommarblogga.
Eftersom snön yr så det står härliga till och jag önskedrömde om vår i januari, i vanlig ordning, så får jag sommarterapiblogga lite. Så lite Paris och lite museumtips. Här är en uppgiven Liv och Charlie som precis har insett att de magiska dörrarna, de jättestora och supertunga, till Moderna Museet (16 arr) inte går att öppna.
Men några chips senare var alla vid gott mod igen.
Så just den dagen gick vi fem minuter åt väster istället. Så är där en öppning mellan husen. Och fast det inte borde komma som en överraskning med ett Eiffeltorn i Paris så blir man lika överrumplad varje gång. Vi bestämde att det här var absolut bästa stället att ha sin första date på om sisådär 10 år eller nåt. Om man vill impa lite liksom.
Men till Moderna Museet kom vi igen. Bara för det oväntade och spännande. Törs man verkligen gå alla dessa trappsteg. Ända upp? Vad är det egentligen där ?
En rund sal, med ett enda stort konstverk från golv till tak som handlade om elektricitetens historia. Det var ju det sista man hade trott.
Moderna Museeum har ju för vana alltid vara lite snyggare än andra ställen.
Och det finns ju verkligen något för alla. Och man väljer ju liksom själv vad som är intressant. Eller tvärtom.
Och är det inte Matisse så kanske det är två tjock-tv som spelar upp en fransk film i olika takt i ett kolsvart rum. Och där kan man ju sitta jättelänge med franska i öronen när resten av familjen spanar in moderniteterna i rummen bredvid.
Alldeles bredvid Musée d’Art Moderne de la Ville de Paris ligger Tokyo de palais. Nutidskonst, rufft och punkigt om man nu kan säga så om ett museum. Eller mer en institution för dagens konstnärer.
Hela huset är som upptäcksfärd i megaformat. Jag lovar, diskussionerna blir långa och många. Och väldigt intressanta. Det är ju så olika vad man ser, vad det är, vad det betyder. Och betyder det alltid något? Och vem har rätt, den längsta diskussionen av dem alla eftersom man i själva verket inte kan veta. Här finns också en gammal fotoautomat, precis som här. Fotokonst i miniformat.
Man väljer ju själv hur man vill framstå i museimiljö. Djup och svårmodig. Eller mer som om man förstår all konst i hela världen. Det är glasklart, bara så ni vet.
Byggnaden är ett stycke för sig. Och ner i underjorden, det ska man…
För det är där det händer. Och underjorden på Tokyo de Palais är gigantisk, den tar aldrig slut. Och tydligen ska Palais de Tokyo växa från 8.000 kvm. till 22.000 kvm.
Jag tror verkligen inte på att skippa museum för att man tror att barnen ska tycka de är trist. Det är en total missuppfattning. Våra barn är superförtjusta i museum av alla de slag. Det är som sagt som hisnande upptäcktsfärder vad den än må handla om.Jag tror det handlar om vad man gör det till. Lägg ribban lågt. Tänk inte, nu ska vi få ut så mycket som möjligt av detta besök och ränna huset runt. Det är verkligen inte där det ligger. Hinner man bara en bråkdel av allt så var nöjd så. Skippa stressen, resten kan man ta en annan gång. Och blir det ingen annan gång så är det ingen större skada skedd. För det bästa är att man kan stanna, dröja sig kvar och fascineras. Oavsett om det är vid två saker av tusentals. Det är dessutom oftast gratis för barnen och kostar inte särskilt mycket för oss vuxna heller.Som Louvre. Detta makalösa palats är ju inte av denna värld. Varken i storlek eller innehåll. Men tänk inte att detta är ju så oöverstigligt att vi kommer behöva dagar. Och strunta inte i det för just den anledningen. Tänk för allt i världen inte – att det är ju ingen idé. Det är idé, en jättespännande och magisk. Redan vid glaspyramiden börjar det. Första gången vi kom dit med Liv och Viggo insåg vi att det hela stängde om dryga timmen. Men vi tog en sväng. Till mumiekatterna, sakrofagerna och mumien själv. På vägen dit passerade vi en massa härligheter och barnens ögon var stora som tefat. Vi spatserade genom de stora salarna och stannade upp vid några av de tavlor som vi tycket var mest spännande. Har ni tänkt på hur mycket man kan se i de där jättetavlorna?Och det räckte. Det räckte för att sätta minnen och starta fantasi. Och vilja dit en annan gång. Massor av gången. Och hellre så, lite lagom doser för ha nyfikenheten kvar om resten. Än att maxa timmar och dagar och aldrig vilja se åt stället igen. För det är synd på något så spännande som upptäcktsfärder.
Och på Louvre kan man snurra också. Jättebra. Genom sal efter sal. Efter sal. -
amelia & plaza interiör.
Jag glömde ju. Kanske är det just för jag aldrig vänjer mig. Det är lustigt det där man kan blogga till förbannelse men så fort man är med på en bild i mini-format någonstans blir det genast i läskigaste laget.Men om ni har nr 1 2013 av Amelia (finns inte kvar i affär) så finns det på sidan 95 finns i alla fall en intervju med mig och om mitt arbetsrum.
Och på sista sidan i Plaza Interiör finns en annan intervju. Den tidningen finns fortfarande i affären. -
skrivet 2003. del 2.
Här är fortsättningen på mitt fjärilar i magen-inlägg den 27 december. Om du inte läst detta så råder jag dig att göra det först, för att förstå vad detta handlar om.Det fanns som sagt en tid då vi tog enkelt på uppgiften att göra barn. Vi sa att de kommer, när de kommer. Den första tiden var det sanningen självt. Det var när månader blev år som vi inte längre trodde på det, trots att vi uttryckte oss precis som förr. Från vår sida såg det ut som de allra flesta barn kom till världen precis så som man fantiserat om tidigare. Att resan dit var så perfekt och självklar.Det här är den allra första delen i det som finns skrivet.
Det mest naturliga blev det minst naturliga. Det vi trodde skulle bli någonting enkelt och självklart blev något sterilt, förknippat med svart ångest. Något som urholkade våra liv så till det yttersta. Det slog hål på våra drömmar och föreställningar om livet och vår värld. Det placerade mig i stort mörkt vakuum utan optimism och glädje. Det förändrade mig som människa och oss som par. Utåt sett var vi paret som tog livet i sin egen takt. Som sen gifte sig av kärlek utan några som helst tankar på att bilda familj. Lyckliga i sin tvåsamhet och med tillvaron som den oftast gestaltar sig då. Vi följde omgivningens fantastiska resor med stor entusiasm och gladdes åt de nybildade små familjerna. Vi sa att vi hinner, vi har all tid i världen. De kommer när de kommer. Och sedan log vi våra bredaste leenden.K hade velat ha barn länge. Långt innan jag ens kunde förlika mig med tanken. Det kändes som en fantasi, jag som mamma. Hur skulle livet förändras? Det var ju något som man inte kunde, aldrig hade provat på. Det var en lite läskig tanke och samtidig svindlande. Den fullkomliga magin, en alldeles ny liten människa.Men som sagt, jag hade tvekat. Resonerat om att vi behövde struktur i tillvaron. Hade väl någon slags uppfattning om att vi behövde ha ett och annat ordnat. Egentligen är det svårt att definiera vad jag menade med ordnat. Det allra viktigaste var ju att vi älskade varandra och hade valt varandra. Kanske var det någon slags fånig bild, en slags illusion om en den perfekta lilla familjen i en bubbla. En utstakad väg mot lyckan. En naiv tanke om när allt är ordnat så är det också dags för barnet. Man planerar helt enkelt in barnet när tiden är som allra bäst. När det passar sig.Först och främst skulle vi vara helt säkra på att vi gjort allt som vi ville göra innan vi fick barn. Vi skulle ha gjort alla resor, avslutat studierna för all framtid och fått det där perfekta jobbet, drömjobbet. Jag skulle jobba precis så länge att allt var ordnat för en bra föräldrapenning. Uträknat, praktiskt och liksom en säkerhet för det perfekta livet som komma skulle. Då skulle det vara dags att gå på husvisningar och planera hur vi skulle inreda det lilla barnrummet. Våra främst prioriterade frågor till mäklaren skulle handla om dagis och skolor. Och vi skulle inte ta några risker, vi skulle dubbelkontrollera att allt de sa stämde, allt för säkerheten. Snart skulle vi köpa den där vackra villan i det perfekta barnvänliga området. Och strax efter vi skrivit på lånehandlingarna skulle vi gifta oss. Ett perfekt bröllop där vi under middagen skulle lyssna till det ena talet efter det andra som underfundigt styrdes in på att syskonbarnen väntade på kusiner, föräldrarna på barnbarn och kompisarna som glatt hejade på. Nu kommer de, barnen! Som på löpande band! Ett och annat telegram skulle läsas upp med rim som alla avslutades med – och så var ni plötsligt tre.Och vi skulle inte göra någon besviken. Nio månader efter bröllopet skulle familjelyckan vara fullkomlig. Det är ju så det ser ut i världen! I den bästa av världar.K hade en helt annan uppfattning om saken och fick mig också att tänka annorlunda. Inget var ordnat. Inget var avprickat i mitt eget hjärnspöke, kalkylen om vägen mot perfekta lilla familjen. Vi bestämde oss helt enkelt, nu skaffar vi barn! -
diy 2012 med Mokkasin.
Jag missade ju att göra en sådan där flott årskrönika, bloggen till ära. Men jag tänkte samla 2012 års DIY med Mokkasin. Saker att göra när man har lite tid över. Eller annars också.Ett av 2012 roligaste uppdrag i sann DIY-anda var ändå det för Eco Wallpaper. Det byggdes säng, kläddes madrasser och gjordes trumliknande boxar. Och min pappa tapetserade ett endast hörn av vardagsrummet.
Och pompoms. 2012 var väl pompoms-året. Jag trodde väl aldrig att jag skulle få skicka så mycket silkespapper i puder och smutsiga toner. På silkespapperfabriken undrade de vad jag gjorde av allt silkespapper. Jamen, det fattar väl alla, inga kalas utan pompoms. Efter massproduktion för ett jobb i Family Living ville jag inte se åt pompoms. Men allt sånt går över, de är ju vackra när allt kommer omkring.
Och vi byggde säng åt Liv. Och klädde ännu mer madrasser.
Jag upptäckte cirkelskäraren och kunde inte få nog av vare sig cirklar eller långa girlanger. Och när jag tröttnade på cirklar blev det en Stjärngirlang istället. Gjord på precis samma sätt.
Och barnens dagis-pyssel slår det mesta. Lite andra färger och papper så.
Jag ville inte ha en griffel-vägg. Men jag ville ha ordning (gick sådär ändå, men det är en annan historia) så vi gjorde en bauta-stor griffeltavla.
Paket.Och mycket paket i affären har det ju varit.
Kalasfeeling på noll sekunder.
För att inte tala om washi-tejp. Men vid snabba kalas-fix är det oslagbart.
Sistaminutenask.Present till min systers möhippa.
Hyllan och igen.Och jag gjorde världens enklaste hylla. Eller gjorde och gjorde, jag plockade mest isär en. Den hamnade i Elle Interiör, det tyckte jag var en fin plats att hamna på.
Och min gamla vimpel från sommarskyltningen i min affären då det begav sig hamnade i Family Living. Också fint.
Och det var inbjudningar.
Och mera.
Bröllopsinbjudan och annat bröllopsfix till min systers bröllop fick en alldeles egen och ny kategori här på bloggen. Och den ska fyllas på lovar jag här och nu, ni måste ju få se mera.
Och jag spånade på hur man paketera en inbjudan eller flera.
Och ännu en gång insåg jag att nejlikor är i vackraste laget.
Och jag drabbades av kuddmani.
Men så blir det när man känner att det enda man behöver en söndag innan bröllopet är en begagnad dagbädd från Ikea.Och av spillet blev det vimplar.
Sy i papper är alltid flott.
Och sist ut, den lilla staden vid advent. Som vi fyllde med det bästa till jul. -
tävling hos Elina!
Just nu är det fin tävling hos begåvade illustratören Elina Dahl. Susa dit och få chansen på en poster och en anteckningsbok ur hennes shop. Det är pastelligt och härligt och himla fint. Och vår-feeling, hurra vad bra när vintern kom tillbaka. Seså, tävla här!
-
fredagshäng.
Dagen till ära. Fredag och allt. Måste jag visa mina nya örhängen som jag fick av min syster för en tid sedan. Formgivna av Erica Weiner . Så vackra.
Och redan vid asken så anar man ju vad som komma skall…
Fin fredag! -
jag har börjat samla på de perfekta ställena.
Först – tack för snälla ord om skåpet. Ni är så himla rara rakt igenom.Sen – så hittade jag bilder från en dag i november. Jag, Nomi och Charlie (kan man dock inte tro men han vägrade bild i vanlig ordning) var och letade plåtningsställe inför en fotografering jag skulle göra. Och ännu en gång blev jag alldeles häpen. Ni kanske minns det här? Nu hamnade vi vid de gamla lokstallarna. Här är inte skicket som det tidigare stället (typ fallfärdigt) utan man har börjat renovera för ett ställe att hänga på om man är sådär 13 år och uppåt. Där finns redan café och en scen och man är pågång med skaparverkstäder, replokaler, inspelningsstudio och skatepark. Bra, väldigt bra till och med.Och jag fastnade såklart ute med kameran, fast det inte var meningen. Och det känns som om jag kommer smyga runt här mer än denna gång. Så fina färger, snett och vint och lagom rostigt. Och som grädde på moset. Innanför några av de gamla, höga dörrarna står de gamla loken kvar. Bara en sådan sak.
Sen drog hon. Till Charlie kanske. -
och så var det ungarnas pysselskåp.
Precis när vi kommer upp från trappan till vår övervåning hänger där ett skåp. Från början är det en anslagstavla för tidtabeller som hängde i gamla stationshus. Ni vet, sådär gammaldags inglasat. Men som vi byggde om till ett skåp med lite mer djup i. Och här brukar vi mest ha porslinsfigurer och sådant man blir glad av.Men efter jul gjorde vi alltså om och ställde in det snyggaste pysslet. Färgtuber, limflaskor, lera och allt som inte får plats finns kvar i det andra skåpet, det utan glasdörrar. Som för övrigt är proppat ändå så vi var i stort behov av mer lyxig pyssel-plats. Så vi valde ut det tjusigaste. När vi nu ändå fick chansen.
Och det blev lite härligare såhär.
Och det fina är att det aldrig går att missa.
Sedan kan någon av de bästa böckerna stå där. De som egentligen är för svåra (de är på engelska) för ungarna men lyx-bläddrande för alltid något gott med sig.
Som sagt, bästa böckerna. Sew La Tea Do och Make Hey av väldigt kreativa och begåvade Pip Lincolne från Meet me at Mikes.
Och de där småsakerna. De viktiga, som en liten delfinbjällra eller en vacker knapp. De syns så mycket bättre i glasskåp. Mycket bättre än längst ner i lådorna, under en massa papper, saxar och lim. Självklart. Men det är bra, man vill ju inte gå miste på en delfinbjällra liksom.
