MY HISTORY ABOUT INFERTILITY

skrivet 2003. del 2.

 
Här är fortsättningen på mitt fjärilar i magen-inlägg den 27 december. Om du inte läst detta så råder jag dig att göra det först, för att förstå vad detta handlar om.
 
Det fanns som sagt en tid då vi tog enkelt på uppgiften att göra barn. Vi sa att de kommer, när de kommer. Den första tiden var det sanningen självt. Det var när månader blev år som vi inte längre trodde på det, trots att vi uttryckte oss precis som förr. Från vår sida såg det ut som de allra flesta barn kom till världen precis så som man fantiserat om tidigare.  Att resan dit var så perfekt och självklar.

Det här är den allra första delen i det som finns skrivet.
                                                                                                                                


del 2.

 

Det mest naturliga blev det minst naturliga. Det vi trodde skulle bli någonting enkelt och självklart blev något sterilt, förknippat med svart ångest. Något som urholkade våra liv så till det yttersta. Det slog hål på våra drömmar och föreställningar om livet och vår värld. Det placerade mig i stort mörkt vakuum utan optimism och glädje. Det förändrade mig som människa och oss som par. Utåt sett var vi paret som tog livet i sin egen takt. Som sen gifte sig av kärlek utan några som helst tankar på att bilda familj. Lyckliga i sin tvåsamhet och med tillvaron som den oftast gestaltar sig då. Vi följde omgivningens fantastiska resor med stor entusiasm och gladdes åt de nybildade små familjerna. Vi sa att vi hinner, vi har all tid i världen. De kommer när de kommer. Och sedan log vi våra bredaste leenden.
 
 
K hade velat ha barn länge. Långt innan jag ens kunde förlika mig med tanken. Det kändes som en fantasi, jag som mamma. Hur skulle livet förändras?  Det var ju något som man inte kunde, aldrig hade provat på. Det var en lite läskig tanke och samtidig svindlande. Den fullkomliga magin, en alldeles ny liten människa.
Men som sagt, jag hade tvekat. Resonerat om att vi behövde struktur i tillvaron. Hade väl någon slags uppfattning om att vi behövde ha ett och annat ordnat. Egentligen är det svårt att definiera vad jag menade med ordnat. Det allra viktigaste var ju att vi älskade varandra och hade valt varandra. Kanske var det någon slags fånig bild, en slags illusion om en den perfekta lilla familjen i en bubbla. En utstakad  väg mot lyckan. En naiv tanke om när allt är ordnat så är det också dags för barnet. Man planerar helt enkelt in barnet när tiden är som allra bäst. När det passar sig.

Först och främst skulle vi vara helt säkra på att vi gjort allt som vi ville göra innan vi fick barn. Vi skulle ha gjort alla resor, avslutat studierna för all framtid och fått det där perfekta jobbet, drömjobbet. Jag skulle jobba precis så länge att allt var ordnat för en bra föräldrapenning. Uträknat, praktiskt och liksom en säkerhet för det perfekta livet som komma skulle. Då skulle det vara dags att gå på husvisningar och planera hur vi skulle inreda det lilla barnrummet. Våra främst prioriterade frågor till mäklaren skulle handla om dagis och skolor. Och vi skulle inte ta några risker, vi skulle dubbelkontrollera att allt de sa stämde, allt för säkerheten. Snart skulle vi köpa den där vackra villan i det perfekta barnvänliga området. Och strax efter vi skrivit på lånehandlingarna skulle vi gifta oss. Ett perfekt bröllop där vi under middagen skulle lyssna till det ena talet efter det andra som underfundigt styrdes in på att syskonbarnen väntade på kusiner, föräldrarna på barnbarn och kompisarna som glatt hejade på. Nu kommer de, barnen! Som på löpande band! Ett och annat telegram skulle läsas upp med rim som alla avslutades med – och så var ni plötsligt tre.

Och vi skulle inte göra någon besviken. Nio månader efter bröllopet skulle familjelyckan vara fullkomlig. Det är ju så det ser ut i världen! I den bästa av världar.

 
K hade en helt annan uppfattning om saken och fick mig också att tänka annorlunda. Inget var ordnat.  Inget var avprickat i mitt eget  hjärnspöke, kalkylen om vägen mot perfekta lilla familjen. Vi bestämde oss helt enkelt, nu skaffar vi barn!




No Comments

  • Nanna

    Du skrev i första delen att du skrev så annorlunda på den tiden. Och det kanske du gör, men jag tänker iaf när jag läser att: Gud vad hon skriver bra!
    Det är så himla fint av dig att dela med dig av denna svarta period i ditt liv. Tack för att du gör det. Stor kram//Nanna

  • tina.s

    När jag läser dina ord hör jag din röst. Jag förstår också varför jag tycker så mycket om dig trots att du "bara" är en ord och en bild. Men ändå så nära och så varm. Du är en människa som är så fylld med klokskap och smärtsamma insikter att det svämmar över. Men det är ingen svart och hopplös dimma som pyser ut. Nej. Allt annat än svart och mörkt är det du sprider Sofia. Du är en av dem som gör världen till ett bättre ställe. Du gör skillnad. All skillnad.

    kram | tina

  • Lina

    Sofia, kära Sofia. Jag läser dina ord och tänker att jag vill ha dig hos mig. Sittandes vid mitt köksbord o skölja dina ord över mig. Ditt språk har funnit sin väg till mitt inre. Jag vill höra det ofta.

  • Kristina - ingen vanlig dag

    Så sant och så tokigt tänkt när man läser det. Men många har tänkt detsamma – och jag hör till en av dem. Att det är så självklart, att det hör livet till – alla får ju barn. Men så är det inte alla gånger. Jag tänkte så tills jag stötte på på nära håll hur det är att kämpa när det inte är så självklart. Då bestämde vi oss att inte vänta på "rätt tillfälle", "rätt jobb", "rätt bostad" och så vidare. Så starkt att dela med dig av din historia – för jag tror att det behövs.

    Hjärta till dig.

  • Anonym

    Jag fick ett tips om att gå in här och läsa, läsa om någon annan människas berättelse som liknar min egen. Skillnaden är att jag befinner mig i den just nu medan du har den bakom dig. Oavsett så förändrar resan i barnlöshetensland en för alltid som människa. Du skriver otroligt vackert om något som är så tufft, sorgligt och nattsvart. Jag är så glad för er skull att allt kämpande till slut mynnade ut i den familj ni så starkt önskade. Tack för att du berättar, varje berättelse om barnlöshet kan hjälpa andra i samma situation och även hjälpa de som står vid sidan om att förstå lite mer.

    http://www.mintekopp.se

  • Anonym

    Hittade denna text idag, exakt ett år efter att du lade ut den. Orden träffade rakt i hjärtat. Har läst din bligg länge och handlat i din affär många gånger men missat de här texterna. Sitter själv med en nyfödd i armarna och undrar hur jag ska tackla rädslan som kommit efter 5 år och 12 IVF försök för att få de två barn jag har idag. Trodde nog lite naivt att den skulle försvinna direkt då barn nr 2 var här och vår fertilitetsresa slut. Men så blev det ju inte riktigt. Är tacksam att veta att någon annan känt detsamma och tacksam för att du delar med dig! Hoppas få läsa resterande kapitel också, antingen här eller i en bok /S

Leave a Reply