-
det börjar arta sig.
Affären är inte öppen ännu. Fast sakta men säkert börjar nyheter komma på plats. Ungefär lika många kvar men ta ett span här. -
♥ anna malmberg & little fashion gallery.
Läste precis Little Fashion Gallery´s söta magasin. Little Fashion Gallery är en av mina sponsorer, som jag skrev om här. Varje år gör de ett par fina magasin, fulla med fina bilder och inspiration. En av mina favoritfotografer har plåtat en hel serie bilder. Och det är så himla fint, och så mycket Anna Malmberg. Annas blogg hör dessutom till en av de vackraste jag läser.Hela bloggen är som en film av tjusigaste slaget och man önskedrömmer, lite i hemlighet, om att vara med.
-
rapport från det uppochnervända livet.
Igår när en av barnens kompisar mamma kom för att hämta så ursäktade jag röran lite i förbifarten. Runtom den här barnaskaran står dessutom 7 bautakartonger med nyheter till affären. Jamen, sa hon. Det är man van vid, du ska se hemma hos oss… Sen tystnade hon och sa att kanske inte ändå. Och då skyllde jag på den där fotograferingen. För över två veckors sedan… Alltså inte på själva fotogreferingen men att jag inte hade hunnit med. Två veckor går fort. Det vet ju alla.Vi började lite i helgen när vi hade vänner här. De travade som vanligt rätt in i gästrummet för att lämna sina saker. Som var fullt med soffa och soffbord och sådant där som inte skulle vara där. Men sen lekte barnen hästhoppning precis där soffan skulle stå. Så det hamnade på fel ställe ändå.Och sen var det ju höstlov. Och cirkusföreställningar. Och ståpåhänder-träning. Och kojbyggen. Och allt det andra. Då är det lätt att man vänjer sig. Och tycker att det kanske inte är så farligt när allt kommer omkring.
För det är ju härligare att spela monopol på en stor madrass istället för vid köksbordet.
Det blir liksom en annan feeling på det hela. En bra.
Och en halv soffa blir rätt fin efter kojbyggen också. Och precis lika skön fast den står snett och vint och på helt galet ställe.
Och jag vet inte säkert vad som målades vid den här vaxduken häromdagen. Det var något experimentaktigt. Men den ligger ju bra där.
Hjärtangubbar ritas med fördel på golvet. Så vad tusan. Det kunde varit värre. Och det är det ju, för ni har inte sett resten av det här huset. Men ändå. Det blir helg ändå, var så säker. Ha en fin en, hörrni! -
i en annan värld.
I den bästa av världar skulle jag skicka post mest hela dagarna. Alltså, nu gör jag ju det men inte det är den typen av post jag menar. Jag menar istället för sms´en, facebook och mailen. Nu menar jag ju inte att racka ner på allt det där. Men jo lite. Det är easypeasy och billigt. Och allt det där som är 2012. Men ändå.
Tänker mest på den andra posten. Som är känns alldeles gammaldags nuförtiden. Puss på den. Å vad den är älskvärd. Och som sagt, i en annan värld, så ska jag skicka kort och små hälsningar som en galning. Och tänk att få det. Och när man blir nästan hundra så sitter man med en låda full med gamla brev och vykort. Från alla vännerna. Som handlar om det minsta lilla och det största. Fy tusan vad fint. Jag vet att min mormor som är nästan hundra, har en sådan låda.
Och därför blev jag alldeles som förtrollad när jag hittade en London-bo i Paris som gjorde världens vackraste vykort. För hand. De var små skatter allihop.
Jomen, det är säkert. De är handgjorda. En efter en. Och till saken hör att det inte riktigt framgår hur vackra de är. De är liksom präglade och i det präglade så glimrar det i allsköns färger. Och pappret är fint. Och vissa har sådär tjockt och alldeles mjukt papper som pennan liksom sjunker ner i. Ja, ni fattar.
Och tänk att hitta åtminstone ett sådant här kort där i högen. Om sådär 55 år. Ett där det kanske bara står ”Idag åt hon matjessill. Och sen går hon nästan! Eller utmed möblerna i alla fall.” Och så sitter man där och tänker… ojojoj, tänka sig att denna lilla tös är 55 år idag. Det är ju inte klokt vad tiden går…. Jaja, nu behöver man ju inte tänka sig fram till 2067 för att fatta att det är fint med post.
